Kolonialprovokation?

Foto: Astrid Nydahl

Föreställ dig en helt annan historia än den befintliga. Tänk dig att Afrikas folkstammar under femhundra år hade koloniserat norra Europa. De hade under sent 1900-tal drivits ut och fått åka hem, medellösa. Hade Europa sett ut som idag om historien varit sådan? Vetenskapen, tekniken, kulturen? Naturligtvis inte. Hur många vetenskapliga och tekniska landvinningar kan skrivas på de senaste hundra årens afrikaner? Hur mycket av kulturen, litteraturen och den klassiska musiken inbegripna?

Man kan förstås hävda att afrikanens oförmåga att leda vatten från en kanal till ett fält, beror på västerlänningens ovilja att lära ut metoden. Man kan på samma sätt invända att afrikanens främsta litteratur är muntligt traderad. Och att den afrikansk klassiska musiken alltjämt är baserad på stambaserade konstellationer med ensträngade instrument och sköldpaddsskal. Att det finns en elektrifierad afrikansk popmusik är en helt annan sak, liksom att det finns enskilda stora litterära författare och operasångare som har afrikanska rötter.

Det jag nu skrivit ger uttryck för tankar som går rakt på konfrontationskurs mot dagens aktivism. Vad skulle aktivisterna på Sveriges Radio säga? De skulle säga att mina tankar bara ger uttryck för extremistiska drömmar. Men hur vore det om hundratusentals nordeuropeer hade alla de viktiga jobben inom afrikansk radio och television?

Men historiska experiment är inte drömmar. De kan i bästa fall få oss att stanna till och reflektera.

För övrigt läser jag just nu en roman om två av den europeiska kulturens centrala konstnärer, Agneta Pleijels Dubbelporträtt.