tisdag 8 september 2020

När Malmö var skånskt/svenskt

Skärmdump. Fotot taget av Erik Liljeroth, årtal okänt. En av kvinnorna kunde ha varit min mamma.

Kan orden "När Malmö var skånskt/svenskt" markera xenofobi? Det är en orimlig men i vår tid säkert fullt möjlig tanke.

När jag ser bilder från min barndoms Malmö, som den ovan, tagen på Möllevångstorget, tänker jag att de inte bara är tidsmarkörer. De är något annat och viktigare: de beskriver en kultur som är död och begravd. Jag behöver inte presentera statistik för att kunna påstå att Möllevången, inklusive torget, idag är en i huvudsak arabisk angelägenhet. 

Hur kunde vi låta det ske? Svaret är förmodligen det generande: vi trodde på myten om mångkulturen. Vi inbillade oss i flera generationer att många kulturer kunde leva sida vid sida i harmoni. Ingen kultur var bättre än någon annan. Därmed glömde vi bort det självklara, att varje nation och varje folk vill leva utifrån sin tradition, tala sitt eget språk, vårda och förmedla till kommande generationer. På den vägen lät vi också klanerna etablera sina fasansfulla och mäktiga grupperingar.

Ja, jag saknar mitt Malmö. Men det finns inte längre och därför förenar jag min inre exil med fysiska platser som ligger på betryggande avstånd från Malmö.