Nödrop från Svetlana Aleksijevitj i Belarus. Hur visar Akademien sitt stöd för henne?

"I detta skede kan vi bara hålla andan och vädja till omvärlden att reagera. För det handlar om fascism. Ingenting annat." Dmitri Plax i Expressen

Det är både en för stunden påkallad solidaritet som vi behöver visa, och en långsiktigare förståelse för vad gangstern i Minsk gör med hela Belarus och dess folk. När jag för många år sedan lärde känna den belarusiska författaren Valzhyna Mort, och sedan på svenska utge hennes Tårarnas fabrik, fick jag de första inblickarna i det som var Europas sista sovjetstat. Belarus är i alla avseenden Europas sista parodi på samhälle, i den meningen att diktatorn och hans anhängare tycks insistera på att styra det folk som inte längre låter sig styras.

Skärmdump från DN

Längst ner i denna bloggpost kan ni läsa nödropet från Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Just med anledning av hennes modiga och envisa kamp genom åren vill jag säga några ord om det sällskap som kallar sig Svenska Akademien. 

Jag vet att Sara Danius betydelse för just det priset inte kan underskattas. Jag vet också att de båda kvinnorna utvecklade en unik och nära vänskap. 

Vad gör resterna av det gamla bunkergänget i sällskap av de nya ja-sägarna? I skrivande stund har de inte gjort ett dugg. Det finns inga pressmeddelanden på deras sida. Kanske våndas de över att situationen kanske tvingar dem att befatta sig med verkligheten igen? De tycks inte intressera sig ens för en av sina egna pristagare, och det är inte utan att man associerar till hur Sovjetunionen behandlade Solsjenitsyn och vad Akademien och den svenska regeringen då (inte) gjorde. 

"Jag undrar vad de tjänstemän och politiker – högt avlönade av oss skattebetalare – som huserar i EU-parlamentet i Bryssel gör? 

Och var är våra antifascister som för inte så länge sedan var så bekymrade över ”de ukrainska fascisterna”? Var är de nu, när riktiga fascister har tagit över ett helt land i vår omedelbara närhet?

Ty vi pratar om en fascistisk diktatur av chilenskt snitt, med den skillnaden att en del av det chilenska samhället var för Pinochet, medan ingen del av det belarusiska samhället är för Lukasjenka i dag." Dmitri Plax i Expressen

Svetlana Aleksijevitjs text:

Det finns inte längre någon kvar av mina vänner och meningsfränder i Koordinationsrådet. Alla sitter redan antingen i fängelse eller har kastats ut ur landet. I dag tog de, som den siste, Maksim Znak.

Först stal de landet, nu kidnappar de de bästa bland oss. Men för var och en de sliter ut ur våra led kommer hundra nya. För det är inte Koordinationsrådet som gjort uppror. Det är landet som rest sig. Jag vill upprepa det som jag sagt hela tiden. Vi har inte förberett någon statskupp. 

Vi ville inte åstadkomma någon splittring i vårt land. Vi ville få till stånd en dialog i samhället. Lukasjenko säger att han inte tänker tala med gatan, men gatan – det är hundratusentals människor som varje söndag och varje dag går ut på gatan. Det är inte ”gatan”. Det är folket.

Människor går ut på gatan tillsammans med sina små barn, för att de tror på att de kommer att segra 

Människor går ut på gatan tillsammans med sina små barn, för att de tror på att de kommer att segra.

Jag vill också vända mig till den ryska intelligentian, för att kalla den så som traditionen bjuder. Varför tiger ni? Vi hör bara enstaka röster till stöd. Varför tiger ni när ni ser hur ett litet, stolt folk förtrampas? Vi är fortfarande era bröder.

Och till mitt eget folk vill jag säga att jag älskar det. Jag är stolt över det.

Och nu ringer de okända människorna på dörren igen…

 

Övers. Mikael Nydahl

Nytt om händelseutvecklingen här.