onsdag 16 september 2020

Resandet, det osannolika och försvunna

Bläddra i albumen kan man göra. Det är en annan planet man minns. De senaste tio årens resor till West Midlands, Yorkshire och andra landskap, dagarna och kvällarna i Birmingham, Dudley, Wolverhampton, Manchester, Stoke upon Trent, Liverpool, gatumusikanterna, vandringarna utmed kusten i walesiska Aberystwyth, pubkvällarna, inte minst de sista för exakt två år sedan i Manchester.

Birminghams centrum
Birminghams centrum. Synonymt med musik, litteratur, pubar, flanörer, kvällar med vin och ost, blues- och jazzklubbarna, Waterstones historiska bokavdelning... så många gånger mellan 1998 och 2012.

Aberystwyth

Vid irländska havet dit vi kom för en sextioårsfest, alldeles nära havet i ett rum med burspråk, där vi satt på en grekisk restaurang med havsutsikt, vinet, maten, efterrätten, samtalen och nattens njutningar.  Aberystwyth med sitt isolerade läge och stadsdelar med namn som Waunfawr, Llanbadarn, Trefechan.

Manchester, vid Picadilly Garden


Den sista resan som tog oss till Manchester, alla sittningarna på den fina puben, där personalen förstod att gäster kan uppskatta låg musik och desto mer engagerade diskussioner, kvinnan som tappade sitt kreditkort och kramade mig varmt när jag sprang efter henne med det, de Spice-bedövade och halvdöda, hemlösheten och fattigdomen, norra Englands eviga öde. Och som jag ändå längtar efter att återvända och säga till mannen bakom disken i vinbutiken: "Yes, we love Manchester and the Mancunians".


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar