Skanderbegs ättlingar utkommer den 17 september. Läs hela första kapitlet här

Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen utkommer i mitten av september! 

Den heter Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige.


Boken innehåller ett rikt bildmaterial, företrädes från Albanien.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. Man kan kanske inte heller föreställa sig hur det jugoslaviska och serbiska förtrycket i Kosova såg ut, eller hur flyktens människor i världen nu lever sina liv (eller hur de levde det på 1500-talet på flykt undan turkarna). Skanderbeg själv var en furste och adelsman som försökte försvara det kristna Albanien mot den turkiska/ottomanska ockupationsmakten. Han betraktas idag av alla albaner som en folkhjälte.

Idag, den 10 september, har boken skickats från tryckeriet i Jelgava, utlovad leverans till mig före den 16 september.

Beställer du boken nu i september kostar den 250:-
Från och med 1 oktober höjs priset till 300:-

Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com 
och betala direkt med swish till 0706 423016 

***

Första fokus blev Kosovo (som vi sedan lärde oss att stava Kosova, eller på albanska Republikës së Kosovës). Det var ingen tillfällighet. Vi hade goda kunskaper om vad som pågick i den autonoma serbiska provinsen. 

Under Tito hade albanska Kosovo och ungerska Vojvodina en särskild status inom den sydslaviska federationen, men det var väl allt. De fick aldrig åtnjuta den status av republik inom federationen som tillkom Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Serbien. Tito själv var kroat men styrde i både serbiskt och federativt intresse. För att hålla albanerna lugna gav han dem ett eget universitet, sjukhus och en egen poliskår (allt detta tog förstås Milošević-regimen bort och triggade därmed konflikten att accelerera fram till det bittra slutet).

Det skulle visa sig att andra politiker gömde sig bakom Tito,

och när han dog steg de fram, en efter en. Den aggressivaste nationalisten av dem alla var Slobodan Milošević som också kom att bli den blivande ministatens president, när den sydslaviska federationen upplöstes, bit för bit, och den som utlöste de förödande krigen. Hans första mål var förstås att till varje pris – också med militärt våld – hålla samman federationen. Det trodde hans regim nog alldeles säkert var möjligt. Men det blev öppet krig med Kroatien, sedan federationens styrkor först gjort en ”övnings-invasion” av Slovenien.

Sedan stod Bosnien på tur. Där våldtogs, misshandlades, fördrevs och mördades människor i den värsta etniska rensning Europa sett sedan andra världskriget. Slobodan Milošević hade ett par villiga bödlar som styrde detta fasansfulla angreppskrig. Den självutnämnda serbisk-bosniska federationen, Republika Srpska, som styrdes av ”poeten” Radovan Karadzic och översten i den federala armén, Ratko Mladic. Under Bosnienkriget utgav jag en rad böcker av både svenska och andra författare, mest känd blev New York-journalisten Roy Gutmans Vittne till folkmord, på mitt förlag Studiekamraten.

Det skulle som bekant komma mer, efter att Daytonavtalet givit Bosnien-Hercegovina en bräcklig vapenvila efter kriget 1992-1996.

Det var Kosovo/Kosovas tur för serbisk, militär invasion 1998. I mars hade landets pacifistiske president (ännu ej erkänd av omvärlden) Ibrahim Rugova uppmanat albanerna att göra motstånd.

USA brännmärker UÇK som en ”terroristorganisation”. Det tolkade Milošević som grönt ljus för sina planer. I mars kom en viktig händelse att prägla utvecklingen då en hel släkt, Jashari-familjen, utplånades av serbisk polis i Prekaz. Bara två månader senare åkte Rugova och hans delegation till Washington för ett möte med president Clinton och Madeleine Albright. I juni mötte de också Kofi Annan i FN-högkvarteret. 

När de serbiska styrkorna intensifierar sina anfall flyr tusentals albaner upp i bergen för att söka skydd. I oktober beslutar NATO aktivera en plan för ”begränsad bombning”. I januari 1999 kom massakern i Racak att ytterligare öka dramatiken. Dagen därpå möts NATO:s höga befäl och Milošević i Belgrad. Mötet pågår i sju timmar och Miloševićs budskap är lika simpelt som det är falskt: massakern hade iscensatts av albanerna själva.

I februari meddelar Clinton att USA skickar 4.000 amerikanska ”peacekeepers” till Kosova, som ska börja sitt arbete när serberna dragit sig undan. I mars väller det in serbisk militär över gränsen. Kosovokriget kom att bli ytterst brutalt. Det fanns inte en chans att få Slobodan Milošević att backa. Tvärtom blev han allt aggressivare. Då började kraven från NATO komma.

I mars 1999 började man flygbomba och presenterade sin kravlista:

*Omedelbart stopp på allt våld och förtryck i Kosovo

*Tillbakadragandet av alla serbiska styrkor från Kosovo

*Tillsättande av en internationell militär styrka i Kosovo

*Alla flyktingar skulle få återvända till sina hem

Efter att ha massakrerat 60 albaner i Bela bryter Serbien alla diplomatiska förbindelser med USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Alldeles mot slutet av månaden börjar fullastade tåg frakta albanska flyktingar in i Makedonien. När den stora flyktingkaravanen åkte eller vandrade ut från Kosovo mot Makedonien började vidden av den etniska rensningen där stå klar. Många länder anmälde sig för att på plats välja ut de familjer som skulle få lämna lägren. När de anlände till södra Sverige inkvarterades många av dem i Tingsryd. Jag var med den dagen, och jag skriver om detta i en berättelse jag döpt till Flyktingsamtal.

Den 3 april faller den första NATO-bomben över Belgrad och träffar den serbiska militärens högkvarter. Detta är bara början.

Den 20 april kommer den första militära konfrontationen mellan albaner och serber. Efter flera bombanfall mot Serbien träffar sedan en NATO-bomb en civil buss på en bro i Prishtina.

Nästa misstag kommer den 7 maj då NATO fäller en klusterbomb på Kinas ambassad i Belgrad, samt ett sjukhus i Nis.

Den 14 maj dödas 87 albaner som serberna använt som ”mänsklig sköld”. I juni 1999 drar sig de sista serbiska styrkorna ur Kosova. Runt 600 000 flyktingar börjar återvända hem. Drygt 200 000 serber och romer flyr Kosova mot Serbien och Montenegro. Den 21 juni går UÇK med på att låta sig avväpnas, vilket bland många albaner var ett ytterst kontroversiellt beslut.

Detta krig var förödande, hundratusentals människor fördrevs från sina hem och tiotusentalet stupade i det grymma krig som utkämpades mellan UÇK och Belgradtrupperna, men man ska komma ihåg att det ledde fram till självständighet och ett internationellt, omfattande erkännande av Republiken Kosova som nation.

Jag hade redan i mitten av 1980-talet träffat några av de män som sedan skulle komma att bilda den albanska frihetsrörelsen UÇK. Jag fick besök av dem i vårt lantliga hem söder om Kristianstad, de hade då med sig väpnade livvakter, vilket jag hade den största förståelse för (jugoslaviska säkerhetstjänsten hade redan lönnmördat albanska aktivister i Tyskland och Österrike). Jag träffade också några av dem i Zürich en sen kväll 1984, tillsammans med Daniar, när vi hade mellanlandat för en natts sömn före flygningen till Kastrup.

Vi hade flera torgmöten också. Vid ett av dem, på Stortorget i Malmö, höll jag talet. Den dagen fick jag också träffa två svårt torterade människor som just hade flugits ut från Belgrad. Det var omskakande och mycket handgripliga erfarenheter.

Redan 1989 hade Slobodan Milošević hållit ett dramatiskt ödestal på Kosovo Polje, det så kallade Gazimestan-talet (efter monumentet där han talade).Efter ett möte med lokala serbiska politiker steg han ut och lovade att ”ingen ska någonsin slå en serb mer”. Bilden av Kosovo som kablades ut av serbiska medier var att serberna i provinsen var svårt förtryckta av den albanska majoriteten. I själva verket var det precis tvärtom. Då hade jag i mer än ett årtionde skrivit artiklar om förtrycket av Kosovo-albanerna.

Nå, varför då detta livslånga intresse för albanska frågor. Jag skulle säga att det påminner om mitt intresse för andra små folk och nationer. Det judiska folkets lidande och historia är en grundbult i detta. Jag fann så småningom att judarna i Albanien fick ett särskilt gynnsamt läge under nazismens härjningar. Därmed slöts cirkeln i många avseenden. 

Det finns också en annan faktor kring det albanska. I Sverige bor det många människor från Kosova och bara några procent av albanerna i i vårt land är från Albanien. Den första, rätt så stora gruppen, var de människor vi kallade för ”jugoslaver”. De kom på 1960- och 70-talen i den stora vågen av arbetskraftsinvandring. De flesta av oss kunde då inte så mycket om de olika folken i Jugoslavien. Sedan fortsatte det komma människor som flydde förtrycket, våldet och eländet i den provins som styrdes med järnhand från Belgrad, och alltsammans kulminerade under Kosovokriget.