| Tove Ditlevsen. Foto: Gyldendals presseservice |
”Jeg havde en drøm om at føre en ganske enkel tilværelse, og erfarede først langt senere, at hvis man selv er indviklet, bliver ens liv det også.”
Finns Tove Ditlevsen (1918-1976) kvar i svenska litterära kretsars medvetande? Jag hoppas hon finns kvar i de danska. Så jag tar det från början.
Tove Ditlevsen var en av flera danska författare som var självklara att läsa när jag var ung. Boken jag här skriver om kom ut 1975, det år då jag fyllde 23. Då hade hon sedan debuten 1939, med diktsamlingen Pigesind, utgivit en strid ström av prosa och poesi, samt barnböcker och essäer. På svenska finns hon översatt från och med 1942, då hennes första roman, Man har gjort ett barn illa, utkom i Elsa av Trolles översättning. Om man då kallade henne proletärförfattare är jag osäker på, men det var just det hon var. En stolt sådan, eftersom hon med sin fattiga barndom, född i december 1917 (felaktigt uppges 1918 i boken) på Vesterbro i Köpenhamn, direkt kom att präglas av en stark klasskänsla och ett främlingsskap inför de höga herrarna och damerna, också i kulturens värld. I denna bok säger hon rakt på sak att det var därför hennes äktenskap med Ebbe Munk sprack. De var bara gifta åren 1942 – 1945, och hon hade ett äktenskap före det, och två efter (det längsta med Victor Andreasen, 1951-1973). Med Ebbe Munk fick hon äldsta dottern Helle 1943.
Denna lilla memoar är ytterst sympatiskt upplagd med kapitelrubriker som överensstämmer med hennes boktitlar. Således börjar alltsamman med Pigesind, efter en inledande text om födelsen och barndomen. Hon säger bland annat att det i henne steg en känsla av att ”være en fremmed i denne verden”, och trots att hon först inbillade sig att den, liksom i sagorna, styrdes av rättvisa. Men, ”da det ret hurtigt gik op for mig, at det var den ikke, skabte jeg min egen indre verden”.
När hon började skolan kunde hon både läsa och skriva. Det togs inte väl emot, ”Vi har jo vores egen måde at lære børnene det på”.
Efter Pigesind kom romanen Man gjorde et barn fortræd, den som översattes till svenska 1942. Den växte fram på ett märkligt sätt, eftersom hon i arbetets början inte själv visste vad den skulle handla om. Kriget rasade, Danmark var ockuperat och många förlag refuserade den. Romanen handlar om en ung flicka som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Några ansåg det alldeles för djärvt. Men ett nytt, litet förlag gav ut den 1941 och den blev, med hennes egna ord, ”virkelig en succes”.
Med Barndomens gade 1943, menar Ditlevsen att hon för första gången fick svårigheter. Allt tycktes relaterat till den första graviditeten, då hon själv låg och spydde medan maken Ebbe var ute och roade sig på egen hand. Tyskarna såg också under den perioden ut att kunna gå segrade ur kriget, vilket förstås väckte stor oro. Ebbe gick med i motståndsrörelsen. Hennes förhoppningar om ett eget rum grusades. ”Men de fleste drømme mister nu også deres fortryllelse, når de føred ud i virkeligheden”, skriver hon.
Den fulde frihed från 1944, blev hennes första novellsamling. I boken om sig själv säger hon att den fulla friheten var uttalat erotisk, eftersom verkligheten inte erbjöd den minsta frihet.
Med diktsamlingen Blinkende lygter, 1947, hamnade Ditlevsen i anstormningen från modernismen, som hon lustigt nog säger kom från Sverige (!), och ”dyrkedes af en krets lyriker og deres vedhæng af begejstrede anmeldere og andre skønånder med fine akademiske grader”. Hon skrev istället något som läsarna sedan länge uppskattade och denna samling sålde i 100.000 exemplar.
”I
min generation var vi, så vidt jeg ved, kun tre, der hold os udenfor dette
vanvid. De to andre er Halfdan Rasmussen och Frank Jæger.”
Men Ditlevsen var nu narkoman. I och med äktenskapet med en läkare fick hon tillgång till fria droger, och hon fruktade att det skulle leda till att författarskapet självdog. Det kan man på sätt och vis säga, för en rad berättelser och dikter som senare publicerades, var skrivna före hennes olyckliga period. Det skulle också dröja åtta år till det kom en lyrisk efterföljare till Blinkende lygter.
Första delen av hennes memoartrilogi, Barndom, skrevs på psykiatrisk klinik, där hon vårdades på stängd avdelning. Till saken hör att den tiden frigjorde henne, eftersom hon tyckte om umgänget med "sindsyge", som vore de barn. Förläggaren kom till Sct. Hans och hämtade manuset. Boken utkom 1967 och skulle följas av Ungdom och ett tredje band, Gift.
Hon skulle förstås gå vidare. Det var det enda alternativet till undergången. Nytt äktenskap, helt nytt liv och nya böcker. Den sista stora succén blir avslutande memoardelen Gift, där den dubbeltydiga titeln som anspelar både på äktenskap och droger, signalerade något till läsekretsen som gjorde boken till "en enorm best-seller" med Ditlevsens egna ord. Boken berättade om hennes liv mellan 20 och 30 år, och i den ingick berättelsen om de tre äktenskapen, och vållade medial storm.
"Balladen om Gift døde hen, men den gav sådan fra mund til mund så langt et ekko, at en lille 6-års pige for ikke ret lang tid siden stansede mig på gaden og med en blanding af skræk og henrykkelse spurgte, om det var sandt, at jeg havde slået tre mænd ihjel!"
Men den kusliga undergången kom när hon begick självmord vid 58 års ålder. Hennes inre oro och psykiska press blev outhärdlig. Kanske är det just det som får mig att säga att hennes författarskap är så viktigt. Vill man tränga in i Köpenhamns riktigt fattiga miljöer på den tiden, och desutom få en rik berättelse om hur författarskapet föds i Danmark under Hitlertysk ockupation, ska man läsa henne. Med fördel kan man börja med denna bok.
*
Gift utkom i nyöversättning av Ninni Holmqvist på svenska 2019. Pigesind var en ung debutants bok. Den leder omedelbart tankarna till Anne-Marie Berglunds bok Flicklekar. De hade mycket gemensamt, både i social bakgrund och i attityd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar