 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns flera olika sätt att betrakta det vi sedan födelsen levt i och betraktat som självklart. Yttrande- och tryckfriheten är en sådan sak. Jag betraktar den som ett av fundamenten för ett fritt samhälle. Andra betraktar den som ett hot. Mitt i virvelvinden av islamism kan vi konstatera att det är just där yttrande- och tryckfrihet övergår i "hädelse" och "kränkning".
Lars Vilks kallar denna utveckling för våldsmannens seger:
”De fleste steder i Vesten bryster man sig stadigvæk af ytringsfrihed, men de fleste steder er virkeligheden, at voldsmandens veto har sejret. Loven garanterer, at du kan bruge din ytringsfrihed, men rigtig mange steder vinder selvcensuren, når det kommer til stykket. Man vil jo nødigt provokere, og i den moderne og sammensatte verden, vi i dag lever i, er det nok bedre at lade pragmatismen råde, tænker mange. Og med den mentalitet risikerer vi at give en lille smule mere køb på det frie ord for hver dag, der går.” (Intervju i Kristeligt Dagblad 14 september)
Lars har betalt ett mycket högre pris än de flesta av oss. Att han alldeles nyligen fick stöd av Publicistklubben är förstås bra, men behövde det verkligen ta tio år av livvakter, kringskuret vardagsliv och husarrest dit? Om islamisterna flyttar fram sina positioner i den här takten, kommer det inte att dröja särskilt länge innan vi hotas av en ny hädelse-paragraf. Kommer någon att protestera?
Som vid Salman Rushdie fatvan kommer jag att protestera på något sätt oavsett om det orsakar igen försvinnande från adress igen och så. Du också antar jag. Och jag tror att vi blir fler.
SvaraRaderaDet är dock helt annan sak om det gör någon nytta. Det tvivlar jag på.
PS. Gillar inte att man bränner böcker vilken som helst. Ord är en bättre variant.