Nadine Devillers, en brutalt mördad kvinna i Nice-katedralen

 

Vi följer islamisternas mordiska attacker. Vi läser om vad som sker. Här hemma blir det förstås inte bara en allt större beslutsamhet och vrede som föds.

En sak har de flesta av oss inte en aning om, och det är offrens identiteter och utseenden. De senaste attackerna i Frankrike har blivit undantag. Därför vill jag visa er denna kvinna. Hon heter Nadine Devillers. 60 år gammal mötte hon islamisten i kyrkan där hon bad. Vi vet vad han gjorde med henne i katedralen Notre-Dame-de-l'Assomption. Hon är värd många minuters eftertanke. Hon var en livs levande kvinna med en historia och en uppgift i livet. Allt upphörde när islamisten och mördaren från Tunisien steg in i katedralen. Glöm henne inte, det är Alla Helgons dag idag.

 

Alison Krauss - In my mind I`m going to Carolina

Skanderbegs ättlingar. Min nya bok om albanerna ute nu!

Tre sydalbanska motiv. Från vänster: kollektivbonden Tanas Penga hemma i vardagsrummet, grekisk propagandatext hos minoriteten allra längst söderut, och sist Sarandabukten. Alla från 1978. Foto: Thomas Nydahl

 

Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen har utkommit och finns att köpa här i bloggen. Den heter Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige.

Boken innehåller ett rikt bildmaterial, företrädes från Albanien.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. Man kan kanske inte heller föreställa sig hur det jugoslaviska och serbiska förtrycket i Kosova såg ut, eller hur flyktens människor i världen nu lever sina liv (eller hur de levde det på 1500-talet på flykt undan turkarna).

Skanderbeg själv var en furste och adelsman som försökte försvara det kristna Albanien mot den turkiska/ottomanska ockupationsmakten och därmed mot islam. Han betraktas idag av alla albaner som en folkhjälte.

Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com 

och betala 300:- inklusive porto, 

direkt med swish till 0706 423016 

 

Bo Högrelius skriver:

Jag har gett mig i kast med denna välkomna bok och dess doft av trycksvärta, eftersom jag i Malmö var en av de vilken engagerade mig i främst Kosovo och dessa folks öden.

Serbiens förtryck och utrotningspolitik mot dessa upprörde mig stort. Men att gå emot Serbiens politik och dess vedervärdiga president Milosevic samt ta ställning för Kosovo ger fiender.

Hot via telefon på nätterna tex! Lismande tal om att man har fina barn som går i skolan där och där. OCH så uppmaningen att sluta skriva om Serbien och Kosovo!

 

Joakim Andersen:

Nydahl ger en spännande introduktion till några aspekter av den albanska kulturen, en introduktion som kan inbjuda till egenstudier. Vi lär känna kanun, en traditionell sedvanerätt som inkluderar blodshämnd men även en gästfrihet som bland annat innebar att albaner med betydande framgång skyddade landets judiska minoritet under andra världskriget. För europeiska nationer som bestulits på sina traditioner kan kanun och besa vara intressanta fenomen. Albanernas förhållande till islam tas upp, från nationalhjälten och ”Athleta Christi” Skanderbegs kamp mot de ottomanska erövrarna och de flyktingar som bildade dagens arbëresjerminoritet i Italien till dagens situation där albanerna är ett folk med flera religioner. Merparten är sunnimuslimer men det finns också katoliker, ortodoxa och bektashimuslimer, liksom ateister. Hoxha bekämpade aktivt religion, hans tankar om en gemensam ”albanism” tycks oavsett ha haft viss förankring i verkligheten då den nationella identiteten sällan varit kopplad till religion och religiositeten ofta varit avslappnad. Nydahl tar dock upp hur islamism med kopplingar till Mellanöstern idag försöker etablera sig även bland Balkans albaner, ibland med viss framgång. 

 

Sune Johannesson, Kristianstadsbladet:

Drygt 40 år har passerat och Thomas Nydahl har aldrig återvänt till Albanien efter detta, trots att han i slutet av 90-talet blev förlåten av Svensk-Albanska föreningen och utsågs till dess hedersmedlem. Däremot har hans intresse för Albanien, dess litteratur och människor aldrig svalnat. Idag skulle han eventuellt även kunna tänka sig att besöka landet igen, säger att det hade varit intressant att se dagens moderna Albanien. Men hans kropp säger nej.

– Dörren står alltid öppen, det hälsar de i landet som jag har kontakt med. Så vi får väl se, fast just nu känns det inte möjligt.

 

Rizah Sheqiri:

Boken speglar albanernas ödsliga öde, deras lidande, svåra situationer, krig samt sociala, politiska och ekonomiska kriser i samhället som gjorde att en stor del av dem blev tvungna och är fortfarande tvungna att lämna hemlandet för att känna sig fria, värda något och viktiga så som människor från andra nationer gör. Den här boken argumenterar för och försöker bevisa varför européer bör höja rösten, skydda och hjälpa sina ättlingar politiskt och ekonomiskt men framförallt mänskligt. Albanerna har under alla tider velat och krävt att få vara del av den europeiska unionen, känna dess tillhörighet men ofta var det tyvärr de ledarnas fel. Hur som helst har albanerna genom alla tider velat tillhöra västvärldens civilisation, en civilisation som de tillhörde och tillhör sedan flera tusentals år tillbaka. 

 

Per Erik Tell:

Bokens styrka är inte bara den kunskap som Thomas samlat på sig under nästan femtio år av intresse för Albanien och Kosovo, och som han förmedlar så lätt och ledigt att vi som vadar i grunda förkunskaper aldrig riskerar att drunkna. Tänkvärda är inte minst de avsnitt där Thomas gör upp med sin egen bakgrund som kommunist och reseledare i den stängda stalinistiska diktaturen på 1970-talet. Revolutionsturismen som blev en flock av medlöpare, skriver han.

 

Det ideologiska och totalitära förstör ensamheten som inre frihet. Jan Myrdals eftermäle

Foto: Astrid Nydahl

 

Ensamheten, hur lever vi i den? Jag har läst en intressant essä om förbindelsen mellan den totalitära makten och den ensamhet som gagnar totalitarismen. Den är skriven av Samantha Rose Hill, chef för Hannah Arendt Center for Politics and Humanities. Hennes essä är inte alltid enkel att förstå. Men när jag kommer till följande avsnitt känner jag igen mig (min översättning):

 

I ensamhet är man förmögen att hålla sig själv sällskap och att samtala med sig själv. I ensamhet förlorar man inte kontakten med världen, eftersom världen som erfarenhet finns ständigt närvarande i vårt tänkande. För att citera Arendt, när hon citerar Cicero: ”Aldrig är en människa mer aktiv än när han gör ingenting, aldrig är han mindre ensam än när han är för sig själv.” Det är just detta som ideologiskt och tyranniskt tänkande förstör – vår förmåga att tänka med och för oss själva. Detta är roten till organiserad ensamhet.

 

Nå, jag läser och tror mig förstå. Ändå är det något i mig som gör uppror mot det hon kommer fram till. Hur skulle denna samvaro med sig själv kunna vara ”roten till organiserad ensamhet? Om hon med det menar att varje ideologiskt/tyranniskt tänkande, fullbordad som totalitärt samhälle, leder fram till den postmoderna fragmentisering som gör oss alla ensamma, kan jag hålla med, men jag tror snarare att hon menar att det ideologiskt/tyranniska tänkandet förstör vår förmåga att vara för oss själva. Ändå är ju totalitarismen så intimt sammanvävd med konsumismen. Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang. Att det är konstgjort och flyktigt kanske inte spelar någon roll då? Förmågan att vara för sig själv kan då se ut som den ultimata friheten, trots att den i allra högsta grad är inbillad. Bara den som konsekvent vänder det konstgjorda livet ryggen kan uppnå den inre friheten.

 

***

 

På tal om det totalitära har Jan Myrdal dött. För mig dog han redan i och med Pol Pot-apologin. Men jag var förstås medveten om att han alltid sett skådeprocesserna i Moskva som riktiga och rättfärdiga (och redan där kunde man skönja hans antisemitism). I ljuset av det kanske man inte heller skulle förvånas av hans samtycke till Pekingregimens massaker av fredliga demonstranter på Himmelska fridens torg, eller hans bestämda uppfattning att fatwan mot Salman Rushdie var värd allt stöd. 

 

Myrdal har utifrån sin kommunistiska livshållning varit mycket konsekvent. Så fort någon regim i tredje världen torterat, mördat, fördrivit eller undertryckt hela folk har han tagit fram sin applådmaskin och anslutit den till sin skriftställningsmaskin, så att de varit synkroniserade för stöd åt förtryckaren. Hans ungkommunism började i DDR, men fortsatte via Moskva, för att senare återuppstå i den 68-rörelse som bröt med VPK, där han blev husgud för SKP och den "front" han och hans närmaste byggde med Folket i Bild/Kulturfront.

Senare kunde man inte ens framhålla Rapport från en kinesisk by som något storverk av Myrdal, då det visade sig att kommunisterna i Kina skapat en potemkin-kuliss åt honom att rapportera från, och han dessutom själv påpekat att han valt att skriva tolkarnas översatta ord med "partiskhet" som ledstjärna.

Han hävdade själv att han återgav en verklig bild av Maos Kina. Ett ”antropologiskt” ”reportage”. Men att han gjorde detta med ”partiskhet”.

Vem var han partisk med? Ja, inte de som dog i omskolningsläger eller de miljoner som svalt ihjäl på grund av Maos katastrofala jordbrukspolitik. Om dessa står inte många rader i Myrdals produktion. Partiskheten var med regimen – inte med offren. (Bosse Lindqvist, AB 30/4-2019)

På tal om det totalitära vill jag också framhålla, att jag har egen erfarenhet av hans relation till Enver Hoxhas albanska diktatur. Den slickade han så länge det gagnade honom, och hans Albansk utmaning är en lika motbjudande bok som hans rapporter från Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Nu är det bara hans egna apologeter kvar i hyllningskören. De fylkas förstås runt kultursidorna, och då kan de låta som en samständ grupp. Poängen är dock att de var för sig tänkt samma tankar, då de en gång anslutit sig till den myrdalskt korrekta åsikten. Vad är Lenins, Stalins, Maos, Hoxhas, Pol Pots, Ayatollah Khomeinis och de andras offer att tala om, när man väl bestigit den refraktära tronen i sällskapet som bär det egna namnet? "Gå till läggen" skulle eka genom den myrdalska skriftställningsmaskinen. Men han gjorde skillnad på läggen. Hade han verkat i någon av de diktaturer han hyllade, skulle hans skrivande med all säkerhet ha förbjudits och hans fysiska närvaro så småningom avslutats efter avkunnad dom i en fejkdomstol, bara av det enkla skälet att hans språk stred mot partispråkets simpla dogmer. Den tanken slog honom nog aldrig.

Woody Allen: Apropå ingenting (Karneval förlag, översättning av Mia Ruthman och Elisabet Flodin)

  

”Hellre än att leva vidare i publikens själ och hjärta föredrar jag att leva vidare i min lägenhet.”

 

”En av mina gyllene regler i livet är: sov aldrig över hemma hos folk.”

 

”När jag återfått mitt förstånd gjorde jag Zelig.”

 

Tre citat ur Woody Allens memoarer pekar i tre helt olika riktningar: den lättsamma humorn, den inre oro en människa har, förenad med rädsla, som hindrar honom att till exempel lämna det egna hemmet, och slutligen den djupt allvarliga aspekten av att ständigt pendla mellan de psykiska djupen och höjderna. 

 

Woody Allen visar med all tydlighet i dessa memoarer varför publiken blandar samman verklighetens människa med alla de karaktärer han spelat själv eller som han placerat i sin oändligt långa rad av medverkande skådespelare i filmerna. Woody Allen är en sammansatt människa, uppvuxen med ständigt dåligt självförtroende, en stor osäkerhet och framför allt en drivkraft som heter trots allt. Han kom dit han ämnade sig, även om det kunde ha misslyckats redan i starten. Han var en baddare på att skriva stand up-manus, han blev en av vår tids största filmregissörer, han blev redan i barndomen tjusad av musiken och formades till en lysande jazzmusiker… och därtill en rubrikernas man sedan Mia Farrow öppnat avgrundshålet.

 

Låt mig ta det i tur och ordning.

 

Som barndomsskildring och berättelse om villkoren för judiska familjer i det tidiga 1900-talets New York är detta en mästerlig bok. Den är gripande, mycket rolig och ofta rörande i sin sentimentalitet och skildring av en identitet som håller ihop också i de trasigaste, fattigaste situationer. Men den är också, och kanske framför allt berättelsen om vilken styrka det kan finnas i en inre övertygelse.

 

Den unge pojken hade två stora intressen; det som kom ur radioapparaten och det som visades på matinéernas vita dukar. Mot slutet av boken säger han också, att han som enda alternativt liv kunnat tänka sig gangsterns. Han var, inte minst under den storspelande pappans inflytande, upptagen av den undre världens alla möjligheter. Tack och lov valde han filmens väg.

 

Nå, säger förstås sensationsnissarna, är det inte så att mannen du kallar filmregissör egentligen är en motbjudande pedofil? Jag har aldrig trott det, sanningen att säga, och med läsningen av denna bok ser jag också varför anklagelserna riktades mot honom, vilka motiven var och varför ansedda organisationer friade honom, så att också rättsapparaten backade. 

 

Han har, juridiskt sett, aldrig anklagats för några övergrepp på barn. Det är i själva verket en av Mia Farrow orkestrerad kampanj som den amerikanska pressen kastade sig över och hanterade som om en anklagelse var synonym med en avkunnad dom. Att läsa Woody Allens berättelse om detta är att få upp ögonen för hur den radikalfeministiska rörelsen kopplat ett grepp på männen och i många fall slungat dem ner i olycka och död. Allens metod fick honom att överleva.

 

I det sammanhanget vill jag också peka på den vackra berättelsen om den 25 år långa relationen med Soon-Yi, hon som han varje dag delar alla måltider med och alltid sover bredvid. Den kärleken ter sig så stark att ingen medial spekulation skulle kunna krossa den.

 

Jag är tacksam att jag fick läsa den här boken. Nu vet jag inte så lite mer om den man som skapat några av vår epoks största filmer.

 

Har islam med islam att göra? När svart blir vitt och apologeterna härskar

Foto: Astrid Nydahl

 

De halshuggna i Nice igår hann inte ens föras bort förrän apologeterna var ute i etern. I svenska medier är tillståndet så uselt att det inte ens förtjänar någon uppmärksamhet. Men på det europeiska planet kan vi se hur människor hojtar om att de bestialiska morden "inte har något alls med islam att göra." Det är lika dumt som att säga att lingonsylt inte har med lingon att göra, bara så oerhört mycket värre. Vem är dessa apologeter? De är till exempel muslimska företrädare:

Dessa handlingar är en förolämpning mot vår tro och vår religion, säger Mohammed Moussaoui, ordföranden för Franska muslimska rådet.

Det är alldeles uppenbart att de mordiska islamister som ropar Allahu Akbar när de skär halsen av människor i en kyrka, inte känner någon som helst samhörighet med islam. Eller?

Borgmästaren i Nice, Christian Estrosi, talade klarspråk när han sa att “Enough is enough … we have to remove this Islamo-fascism from our territory” (Citerad i The Guardian).

Vår tid är så förvriden och förljugen att svart blivit vitt och vitt blivit svart. Ingen kommer på många generationers sikt förmå återställa skalor som berättar om skeendet med ett uns av anständighet och sanning. Lögnen är högsta ideal och islam har ingenting med islam att göra.

Läs bara vad som skrivs av en muslimsk ex-politiker:

Malaysia's ex-PM Mahathir Mohamad launched an extraordinary outburst after the attack in Nice today. The 95-year-old politician said in a now-removed tweet Muslims have a right 'to kill millions of French people'

Låt oss konstatera, att när män som han, och i ännu högre grad Turkiets nygamle sultan, öser sitt hat över västerlandet, då tar människor i dessa miljöer fram sina knivar och svärd. De befinner sig alltid på språng, redo att mörda var och en av oss, som ens vågar ifrågasätta deras närvaro som civilisationsfiender. Eller som Ivar Arpi skrev i Svenskan, vi lever kanske redan i skugg-kalifatet.

Ett av dagens offer i Nice, kyrkovaktmästaren Vincent Loques

Ralph McTell 70th Somewhere Down The Road Live

Två halshuggna i Nice. Flera attacker. Minst tre döda. Vad är det vi väntar på?

Skärmdump

Skärmdump

Nå, hur mycket ska Europa ta emot innan det föds en beslutsam och folkligt förankrad reaktion? Har vi inte fått mer än nog nu? Européns foglighet, tystnad, anpasslighet och blindhet har fört oss till avgrundens kant. Det är ingen dagsnyhet. Det har pågått i decennier och hela tiden förvärrats. Skälet till det kan sökas i Koranen, sharialagarna, moskéerna, predikanterna och de väpnade, islamistiska organisationerna och individerna. Att det skedde just idag har också sina randiga skäl, det säg vara "profetens födelsedag". Som bekant var han mycket blodtörstig. Hans efterföljare har också denna säregna dragning till döden.

Macrons löften fungerar förstås inte i den verklighet där islamisterna rör sig fritt på gator och torg. Nej, inte bara i Frankrike. I hela Europa, det vill säga också här i Sverige.

France has been struck by two terror attacks within hours of each other as three people were killed - two of them beheaded - in an attack in Nice before a gunman was shot dead by police in Avignon.  

The first attack began around 9am at the Notre Dame cathedral in Nice where a knifeman beheaded an elderly female parishioner and a male church warden, fatally stabbed a second woman, wounded several others, and was then shot and arrested by police. 

Two hours later, a gunman threatened people on the streets of Avignon - 120 miles from Nice - while shouting 'Allahu Akbar' before he was fatally shot by police. 

A security guard at the French consulate in Jeddah, Saudi Arabia, was then stabbed and wounded. 

The attacks come amid fury across the Islamic world at President Macron for defending satirical cartoons of the Prophet Mohammed and during the Mawlid Festival, when Muslims celebrate the Prophet's birthday

 

Politiska stormar och andra...

Foto: Astrid Nydahl

 

Vad är viktigt och vad är banalt en dag som denna? Jag försöker behålla hatten på också när det stormar. Ty den verkliga storm som sliter i träden är alltid hanterbar, medan den politiska metaforen "storm" är helt annorlunda.

Den gängse vänstern har drabbats av både hjärt- och hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egen hållning och ställningstagande. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.

Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.

Det viktiga kan således vara just det som verkar vara en banalitet. Vem rustar för krig? Vem talar för samförstånd? Vem har laddat vapnen och vem har det inte? Formulerade på det sättet blir redan frågorna vilseledande. Sanningen är alltid konkret och våra ställningstaganden måste också vara det.

Mark Knopfler - True Love Will Never Fade

Journalistiken som klimataktivism

Foto: Astrid Nydahl

 

Att svenska medier är förutsägbara är ingen nyhet. På samma sätt som CNN nu är ett vallokomotiv för Biden, är Dagens Nyheter sedan länge ett språkrör för tidens massrörelser. Men när de tar steget att låta Klimatgreta vara chefredaktör för en dag går de från journalistik till aktivism.

Är det något att orda om? Ja, det är det, av det enkla skälet att konsensus-aktivismen, som också omfattar metoo och BLM är fenomen som vi har att ta ställning till, inte okritiskt ansluta oss till.

När en stor, riksomfattande morgontidning går in i aktivismen vet vi att vi inte kan lita på den framöver, om vi någonsin gjort det. Varken i klimatfrågor eller i andra, av aktivismen påbjudna massfenomen.

Det är sorgligt att se hur DN:s chefredaktör helt böjer sig, ja knäböjer, och ber om ursäkt för sina försummelser i det avseendet. Ord som hans borde aldrig komma från en makthavare i mediavärlden. Jag är rädd att han kommer att få en hel serie efterföljare. Underlaget är stort, de finns hela vägen från SVT/Sveriges Radio ner till minsta presskoncern i landet.

Thorstein Bergman – Helgdagskväll i timmerkojan

Renrasig enligt tidens formulär?

Foto: Astrid Nydahl

 

I Dagens Nyheter läser jag alltid Nathan Shachar. Hans senaste artikel behandlar den delikata frågan om en vit kvinna får lov att spela Kleopatra i en ny filmproduktion. Uppenbarligen inte, eftersom hon väckt ett ramaskri, dels för att ha tagit initiativet till produktionen, dels för att hon ska spela huvudrollen. Vit? Illa nog. Men en vit, israelisk kvinna, därtill Hollywoodstjärna, vid namn Gal Gadot? Absolut förbjudet! Shachar ger ett perspektiv:

Rasfixeringen och de återkommande identitetsbråken är varsel om slutet på vår epok: den demokratiska.

De medborgarbaserade demokratierna, som i början bara existerade i upplysningsfilosofernas fantasi, tog långsamt form under mer än ett sekel, i en helt unik symbios mellan nya styresformer, näringsfrihet och skolreformer. Den stora demokratiska idén är denna: dess spelregler bortser från allt det som fällde utslaget i tidigare samhällssystem: ras, tro, klass, börd, kön. Resultatet är Medborgaren, som dels är ett ideal, dels är var och en av oss.

Det som framför allt gått förlorad idag är medborgaridealet. Det som hette medborgare, en vacker hederstitel, är idag utbytt mot "de som lever/bor här"-idealet. Som bekant är det i vårt land en självklarhet att kallas svensk redan när man fått en nödbostad av Migrationsverket.

Skulle vi börja rota bland våra förfäder är det inte säkert att alla hade just den identitet och tillhörighet vi själva har idag. Är "renrasig" något man vill vara? Gud bevare oss för sådant trams. Nästa steg blir då att identifiera "ras". Är det hudfärg, pigment, nationalitet eller något fjärde? Svaret kan vara lätt: det är hudfärg. Och när Shachar nedan berättar om hur det då kan gå, med ett exempel från politiskt korrekta The Guardian, blir i alla fall jag smått illamående. Men det kanske beror på mina danska familjerötter?

Tidningen The Guardian, husorgan för dessa nygamla synsätt, hade nyligen en debattartikel av en ung maoriaktivist. Hon berättade hänfört att dna-test visat att hon var rasren – hon hade inget vitt blod. Vi vet att tidningen inte skulle ha låtit en äldre tysk eller ukrainsk herre skrodera över sin rasrenhet. Just nu är nationell, etnisk och religiös stolthet acceptabel hos icke-vita, icke-europeiska och icke-kristna – och annars suspekt eller tabu.

Men som vi sett kan detta strax skifta, när reaktionen sätter vita, kristna européer i högsätet. Utan medborgare och utan medborgarideal slås alla portar upp för sådana olyckor, och fragmenterar på nytt det som kostat så stor möda att foga samman. Mångfald finns alltid, den behöver inte lagstadgas. Civilisationens mirakel sker på nästa nivå, där mångfalden blir irrelevant. Vi rör oss åt motsatt håll, tämligen hastigt.

Jerry Jeff Walker 1942-2020

Måndagsmental frånvaro och civilisatorisk ensamhet

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag går inte in på detaljer. Vill bara denna måndag meddela min mentala frånvaro. Den har också en fysisk aspekt som jag inte längre orkar tala om. Den får stanna i privatsfären tills vidare. Jag överlämnar er hellre till en text jag kommer att visa er igen. Den handlar om Hanna Arendt och totalitarismen, rotad i ensamhet, ett ämne jag återkommit till många gånger under åren.

Begrunda dessa ord, skrivna av Samantha Rose Hill (the assistant director of the Hannah Arendt Center for Politics and Humanities):

What prepares men for totalitarian domination in the non-totalitarian world is the fact that loneliness, once a borderline experience usually suffered in certain marginal social conditions like old age, has become an everyday experience of the ever-growing masses of our century. 

 

Totalitarianism in power found a way to crystallise the occasional experience of loneliness into a permanent state of being. Through the use of isolation and terror, totalitarian regimes created the conditions for loneliness, and then appealed to people’s loneliness with ideological propaganda.

Sverige, gratisparadiset dit du kan komma och leva utan tillstånd

Varningsskylt vid Ivösjön. Foto: TN

 

Jag läser ett TT-telegram och som söndagsläsning erbjuder jag några delar av det, till eftertanke och som en bild av det Sverige som tvingats på oss:

Trots politikernas ambitioner att fler ska utvisas har möjligheterna för asylsökande att gå under jord inte minskat – och polisens förmåga har inte stärkts, enligt gränspolischef Patrik Engström.

Rekordåret 2015 sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Av dessa har 47 000 fått avslag. Hur många av dessa som lämnat landet kan Migrationsverket inte svara på.

Däremot vet man att 9 000 fortfarande är inskrivna hos Migrationsverket, bland annat efter att ha sökt asyl på nytt. 13 000 är bosatta i kommuner runt om i landet utan att ha uppehållstillstånd. Och ytterligare 14 000 är avvikna, de har alltså gått under jord och försvunnit (...)

Är det inte fantastiskt? På 1980-talet bistod jag en familj - en av döttrarna flyttade hem till oss och blev sedan min fosterdotter - eftersom jag hade svårt att acceptera att deras pappa hade lurat in dem i en ond cirkel. Då gick det inte att "gå under jorden" så lättvindigt. Tvärtom var vi hårt uppvaktade. Jämfört med idag hade vi aldrig behövt leva under sådan press som vi gjorde. Men lita på att resultatet blev så mycket bättre. Fosterdotterns äldsta flicka är idag dryga 30, har ett fast och bra jobb, sambo med en svensk ingenjör och mamma till en pojke som just denna helg gratuleras på sin ettårsdag. Läs vidare i TT-texten:

Ett antal länder accepterar dessutom bara att ta emot sina medborgare om de återvänder frivilligt. Just nu gäller det främst Irak, Somalia, Iran och Libanon. Att skicka personer dit med tvång går inte.

— Det betyder att personer som ska utvisas till dessa länder i stort sett själva avgör om en utvisning ska kunna genomföras eller inte, säger Patrik Engström.

Just nu väntar 1 937 personer på utvisning till Irak som inte kan verkställas, och 815 till Somalia (...)

Här blottas ett av de verkligt grundläggande problemen: de som gömmer sig kommer från några av islams mest problemfyllda länder. Irak, Syrien, Somalia, Afghanistan och andra. De blir så småningom lätta att värva för terrordåd. Bara den som är blind missar dem. Dessutom är de ett stort vardagsproblem, inte minst för svenska tonårstjejer som trakasseras och allt för ofta också våldtas. Här nu en sista TT-bit:

TTIngen vet hur många människor som lever i Sverige utan tillstånd. Men gruppen växer år för år, även om det inte syns i statistiken. Efter fyra år avskrivs ärendena, oavsett om personen lämnat landet eller inte.

— Om personen är kvar kan den antingen söka asyl på nytt, eller så låter den bli det och gör det först om den blir anträffad. Men slutsatsen är att det sannolikt finns betydligt fler människor än de 12 000 som mer eller mindre ständigt är efterlysta som vistas olovligen i landet, säger Patrik Engström.

Han poängterar att samtidigt som de är efterlysta av polisen handlar det om en utsatt grupp.

– I den här gruppen är det en väldigt stor risk att man utsätts för brott, men också att man drivs in i att begå brott. Många upplever att de har väldigt lite att förlora, säger Patrik Engström.

Anja Haglund/TT

Till eländet sällar sig under lördagen vår mest kände minister, Morgan Johansson, med dessa ord, som det ska bli ytterst intressant att följa upp, om och när de blir verklighet:  

– Hela vår poäng är den att Sverige genom sin lagstiftning inte ska vara en slags magnet för asylsökande som vi var tidigare, säger Morgan Johansson.

 

 

Att begrava sin yngste, älskade son

Tobias grav fotograferad på hans dödsdag den 10 oktober 2020.

 

Ska en människa behöva begrava sitt eget barn? Idag är det sex år sedan jag var med och begravde min yngste son. Tobias blev 28 år. Han valde själv att lämna sitt jordiska liv, och den yttersta orsaken kunde stavas epilepsi. Han led av en svår tinninglobsepilepsi. Trots två avancerade operationer av hjärnan och andra insatser från sjukvården blev han bara sämre. Jag tänker på honom nästan varje dag. Tomrummet vidgas och blir allt svårare att hantera.

Tobias grav i dagsljus den 10 oktober.

SJ, vilda västern?

Foto: Astrid Nydahl

 

Två yngre barnbarn satte sig igår på tåget från Norrland för att hälsa på ett äldre syskon i Göteborg. Efter tre konsultationer med de ansvariga gavs det entydiga beskedet att de skulle stiga av i Sundsvall och byta tåg. Deras mamma var uppe i natt och vägledde dem per telefon. De steg av halv två mitt i tysta natten, stod i mörkret för att invänta Göteborgståget. Då råkar konduktören se dem och ropar att de ska stiga på tåget igen. 

Det var inget byte, bara vagnar som kopplats från. Barnbarnen gör som de blir tillsagda. Och om inget ytterligare hänt bör de vara framme i Göteborg nu.

Vi vet redan att Sverige faller samman. Måste vi påminnas flera gånger i veckan om det? Ja, om vi inte alltid sitter med låst dörr och fördragna gardiner har vi inte något val. Nästa gång vet vi. Inte en SJ:s chatt- och telefontjänster är att lita på. Arma barn som ska behöva lära sig det mitt i mörka oktobernatten. Vi vuxna har lärt det den hårda vägen och deras lär bli ännu hårdare, bittrare och oförsonlig.

 

Halshuggning och annan verkan, intrånget i våra liv

Strandängen i Bromölla. Foto: Astrid Nydahl

 

Vad pågår i vårt arma land? Det enkla svaret kunde innefatta ett antal ting: pistoler, gevär, bomber... men också ett antal handlingar: misshandel, våldtäkt, rån, överfall, inbrott, bedrägeri... och som inte det vore nog kunde man komplicera svaret.

I så fall vore man tvingad att undersöka också orsaken bakom. Genast skulle många röster tystna. Det är något man ogärna talar om, ifall man vill bevara sitt goda rykte. Om man redan har dåligt rykte är det enklare att säga som det är.

Behöver jag säga det? Jag återvänder till halshuggningen utanför Paris och ställer frågan: är den representativ? Ja, den är ju det. Islamismen, baserad på islams läror i Koranen, är en mordisk ideologi, totalitär och skoningslös. Ingen kan säga emot denna heliga bok utan att begå ett brott. Eller som den fantastiska centerpartisten sa för bara några dagar sedan: blasmfemi måste leda till en bestraffning.

Hur var det nu vi sa, var det inte just att det bakom verkan döljer sig en orsak, och att denna orsak ska sökas utanför en svensk tradition (eller vilken annan europeisk tradition, för den delen). Detta intrång i våra liv är i alla avseenden oacceptabelt. De som organiserat och planerat det är bara värda förakt. 

 

Lågvatten, smittospridning, myndighetsimpotens

Lågvatten Östersjön vid Landön. Foto: T.N.

 

För första gången i år tog hösten oss natten till torsdagen. Det plaskade där vattnet läckte in från taket och jag fick börja ringa på morgonen efter hjälp. Vi tog som vanligt till Landön och där såg det ut som om någon dragit ur proppen till Östersjön. Man kunde bokstavligt talat gå på havsbotten. Och vinden piskade mig ansiktet. Märkligt nog stod termometern på femton plusgrader. Jag är tacksam att jag kan se vad som är upp och vad som är ner.

FHM säger att en människa över 70 nu ska leva "som alla andra". Här i Skåne har antalet Covid-smittade gått från 80-talet till över 300 på två dagar. Jag tycker att verkligheten skiljer sig från presskonferensernas råd. Vi fortsätter att hålla låg profil. Jag umgås hellre med korna och tofsviporna (som finns kvar här fortfarande). Bloggtexten fortsätter under skärmdumpen.

Tabell från 22.10 Region Skåne

Jag följer de brittiska covid-nyheterna noga. Där är situationen mycket allvarligare. Ändå finns det lokala styresmän, som borgmästaren i Manchester, som med klassiska, populistiska argument, hävdar rätten till ett helt öppet samhälle. Nu blev det inte så, regeringen körde över honom. Såväl krogar som pubar är helt stängda från och med nu. Hu många döda ska det behövas innan lokala styresmän eller nationella regeringar ser vad som sker och agerar därefter?

Jag ska inte orda om vad jag egentligen tänker om Covid. Låt mig bara säga att jag inte litar på några besked. Det här är inte övergående. Och något vaccin att lita på lär vi inte se ens vid horisonten.

Lågvatten Östersjön vid Landön. Foto: T.N.

Har du räknat omslagshudfärg per capita? Prova att räkna på Pressbyrån

Pressbyrån Hässleholms station. Foto: TN

 

Har du ägnat dig mycket åt internationella modemagasin på sistone? Räknat omslagspersonernas hudfärg eller mätt skallar per capita och förekomst? Inte jag. Men när jag besökte Hässleholm och fick se stationens tidskriftsavdelning stannade jag till. 

Av 15 förstasidor på modemagasin var det 8 som hade svarta kvinnor som lockbete. En var visserligen insmord med aska och lär väl uppfylla den urfolkskvot som bör ingå. 

Så ser det ut numera. Kvoten för rödhåriga och fräkniga? Ogiltig. Kvoten för ölänningar och bondmoror? Ogiltig. Fast jag egentligen struntar i vilket, så förbluffas jag över hur hela vår offentlighet ställer in sig i ledet (oftast för att mediahusen är så rädda att förlora sina lukrativa affärer, eller bara sitt "anseende", vilket numera är ett begrepp som också väl täcker konformism och räddhågsen anpassning till massan). Bland alla dessa inkvoterade ansikten ser jag dock bara ett som är bekant, Opra Winfrey med sitt eget magasin O. Fast hon har ju varit där hela tiden.

Notera särskilt den androgyna varelsen på omslaget till AnOther. Det jag först tog för kvinnobröst är nog bara manliga muskler.

Ben Webster - Big Ben, konsert på Montmartre i Köpenhamn (1971)

Halshuggningar och sprängningar under Koranens beskydd. Samt lite om en badplats för hundar

En mjölkstinn kossa slickar sin kalv på Landön. Foto: Astrid Nydahl

 

Efter det vidriga, islamistiska halshuggningsdådet i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine, samlade jag vad pressen runt världen hade skrivit. I Frankrike, i England, USA, Danmark och här hemma i första hand. Plötsligt hade jag en stor mängd text. 

Min tanke var att göra en rejäl sammanställning som fokuserade på orsak och verkan och politikerklassens reaktion och relation till det inträffade.

Men så gick luften ur mig.Varför skulle jag lägga ner så mycket arbete på det? Texterna är ju tillgängliga för var och en. 

Istället vill jag idag peka på likheterna mellan två islamistiska terrorister. I Manchester Arena den 22 maj 2017, där den 22-årige libyern Salman Ramadan Abedi utlöste sin dödliga bomb, ville medierna ett bra tag tala om "den ensamme terroristen". 

Det var bara sken och lögn. Abedi ingick i ett nätverk som omfattade både hans familj och hans moské. Moskéns imam hade kort tid innan uppmanat församlingsmedlemmarna att skrida till handling. Dessutom tog IS på sig dådet.

Halshuggningen i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine hade också ett sådant förspel. Det var en islamistisk predikant,  Abdelhakim Sefrioui, som namngivit läraren Samuel Paty, och via nätet satt en fatwa på honom. Den unge terroristen Aboulakh Anzorov från Tjetjenien "expedierade" fatwan.  

Min slutsats är en helt annan än sms-pressens. Två lärdomar:

1/ Islamistterrorn utgår från religionen islam och dess heliga bok. Bara i muslimska miljöer föds och planläggs islamistiska terrorbrott.

2/ Det finns inga "ensamma terrorister". De ingår alltid i ett sammanhang. De behöver nödvändigtvis inte vara organiserade i IS eller andra terrorgäng. Men de finns antingen i förortens hemmamiljö bland likasinnade, eller så finns de i den förgiftade moskémiljön.

Vad vi kan göra åt detta tiger jag om. Men jag noterar med tillfredställelse att Frankrike nu kommer att förbjuda ett par inflytelserika muslimska organisationer, och att de utvisar några hundra av de värsta.

Om det räcker? Naturligtvis inte. Terrorn kommer att fortsätta i varje europeiskt land med en stor Korandyrkande befolkning, inflyttad eller infödd spelar ingen roll, den frodiga mullen finns överallt bland dem.

 

***

Samuel Paty will be awarded country's highest order of merit, Legion d'Honneur. School teacher will be remembered at ceremony at the Sorbonne on Wednesday.

 

***

Breitbart skriver:

The French government has launched police raids against dozens of Islamist organisations and individuals as part of “hate crime” investigations in the wake of the beheading terror attack in Paris on Friday.

The arrests, which were in addition to the 11 taken into custody in direct connection with Friday’s murderous Islamist attack, were in response to over 80 reports of “hate crimes” in relation to the killing. France’s interior minister revealed on Monday that police operations were launched against dozens of individuals and groups who were said to have spoken out in support of Abdoullakh Anzorov, a Muslim migrant who beheaded a French school teacher in a Paris suburb.

Äntligen en badplats för otrogna hundar. Foto: TN

 

Det har varit många slöjor och vattenpipor vid Ivösjöns badplatser den gångna sommaren. De lär inte minska i antal. Rakt tvärtom.

Vi brukar sitta vid Korsholmen de varma dagarna. Där finns också fina Krog no.2 och man har börjat känna de återkommande gästerna där.

Igår på morgonen fikade vi på Böckmans inne i Bromölla och tog sedan en tur till en annan av badplatserna, Strandängen. På promenaden en bit ut hittade jag denna fina skylt och skrattade för mig själv. Äntligen vet vi var vi kan bada vid behov. Fast kan man skratta i dessa tider? Mycket tveksamt.

Marianne Sandels: António Vieira – en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien (Almaviva förlag, översättning av Vieiras texter av Marianne Sandels)

Omslaget visar en oljemålning med Vieira som motiv, från början av 1700-talet

Med antologin Smaken av oceanerna tog Marianne Sandels oss djupt in i den nutida portugisiska poesin. Det gjorde hon 1982 och det var FIB:s Lyrikklubb som stod för utgivningen. Boken hade jag med mig till Lissabon på alla resor mellan 1984 och 1997. Den är gulnad, väl läst och tejpad för att inte helt gå förlorad.

 

Det har gått många år sedan dess och Marianne Sandels har översatt och/eller utgivit en rad viktiga verk från det portugisiska språket. På sitt eget förlag Almaviva har hon bland annat utgivit Eugénio de Andrade, Vasco Graça Moura, José Eduardo Agualusa och ett dussintal andra, förutom sådant som hon utgivit på andra förlag. Sandels är filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet och det är litteraturen på de romanska språken, framför allt medeltida trubadurlyrik, som är hennes främsta intresseområde.

 

Den nya boken introducerar António Vieira på svenska, en man som av Fernando Pessoa kallats “kejsaren av det portugisiska språket”.

 

Han levde 1608-1697, var katolik, verksam i jesuitorden. Sandels påpekar att ”hans gärning och författarskap sträcker sig långt utöver vad som förväntas av en präst eller en medlem av en religiös orden. Han kom att verka som ambassadör och rådgivare till den portugisiske kungen João IV, vidare som opinionsbildare och nydanare, ofta inom ramen för sina predikningar.” För den skull ska man inte glömma att han för portugiserna också är en nationalförfattare, jämte sådana som Camões, Eça de Queiroz, Almeida Garrett och Pessoa.

 

Men så finns det också en svensk infallsvinkel i denna bok. Vieira hade nämligen bra kontakt med drottning Christina, då hon levde i exil i Rom. ”De rörde sig i samma kretsar kring påven.”

 

När sedan en tid Vieiras samlade skrifter har utkommit med sitt sista band, sammanlagt 30 volymer, sammanställda av ett stort arbetslag i Portugal och Brasilien kan vi med Marianne Sandels arbete bekanta oss med hans liv och verk. Och det är sannerligen ett spännande och för den tiden utmanande liv det handlar om. Man läser inte särskilt långt in i boken, innan man fattar tycke för honom.

Ett viktigt tema i hans liv är förstås försöken att värna om de konverterade judarna, marranerna eller nya kristna. Han ville till exempel främja handelsutbytet med andra länder, så att de nya kristna kunde återvända hem till Portugal. Vieiras bildning gjorde att han lätt kunde anknyta till antikens författare och filosofer. När han publicerade sina predikningar skrev han: ”Om du tycker om förkonstling och pompösa ord och den stil vi kallar den lärda, då skall du inte läsa mig.” Således: bildad och lärd men med en stil som var läsbar. Det kan man intyga efter att ha läst bokens predikningar, där förstås Predikan till fiskarna, predikan till Sankt Antonius från 1654, är den mest kända och i den portugisisktalande världen legendariska.

 

I Brasilien kände han begränsningarna. Han arbetade för urbefolkningen och predikade det kristna evangeliet för dem. Men trots sitt stora medlidande gentemot slavarna tvingades han verka inom ramen för den portugisiska lagen och kunde därför inte bistå dem. Hade han gjort det hade han blivit utkastad.

 

Tupi-krigare, 1600-talet i Brasilien, från den

jordbrukande 

urfolks-stammen tupinambá som styrdes av ett hövdingavälde.

 

 

Det finns mycket mer att säga om denna innehållsrika och vackra bok. Marianne Sandels har lärt oss att det finns så oerhört mycket mer att upptäcka i det gamla, koloniala Portugals historia. Den lusofona världen sträckte sig långt bortom haven, till Brasilien och Afrika och andra platser som Östtimor och Macau.

 

Med Marianne Sandels nya bok stiger jag med stor tacksamhet in i en för mig, helt ny, filosofisk, teologisk och politisk värld.