Anna Achtmatova för en måndag

Foto: Astrid Nydahl

 

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-1941. Tasjkenthäftena 1941-42. Rekviem & Poem utan hjälte (Ersatz förlag, översättning av Ola Wallin samt dikterna av Hans Björkegren)

Det var i den tid då bara

den döde log – av lycka över sin frid

och då Leningrad dinglade som

sina fängelsers meningslösa bihang.

Det var i den tid då arméer av dömda

drog fram som besatta av sina kval

och då ånglokens visslor

tjöt ut sin avskedssignal.

På himlen brann döden stjärnor.

Det skuldlösa Ryssland kröp samman

i skräck under blodiga stövlar

och svarta fångbilars däck.

Ur Rekviem. Inledning (översatt av Hans Björkegren)

2006 köpte jag en bok antikvariskt i England, inspirerad av en essä i TLS. Den heter The Guest from the Future, är skriven av Budapestfödde men numera Berlinboende författaren och kritikern György Dalos, och handlar om Anna Achmatova och Isaiah Berlin. De möten som kom till stånd mellan de två ägde rum då Berlin arbetade vid den brittiska ambassaden i Moskva. Av en ren tillfällighet fick han träffa Achmatova i Leningrad under en novemberkväll, ett möte som skulle ha stor betydelse för dem båda. Det var hon som betraktade Berlin som ”en gäst från framtiden” och såg honom som den ideale läsaren som levde utanför den mardröm som präglade hennes egen nation och tid. Berlin blev en ”figur” i diktverket Poem utan hjälte som hon arbetade med sedan 1940. Men deras möte fick också tragiska följder. Myndigheterna trodde att Berlin var en brittisk spion och Achmatova blev i och med deras möte betraktad som ”ideologisk fiende” till regimen i Moskva. Ända fram till sin död trakasserades hon av KGB.

Poem utan hjälte finns i en bearbetad översättning av Hans Björkegren tillsammans med Rekviem i den oerhört intressant volymen Anteckningar om Anna Achmatova som Ersatz ger ut. Det är den första delen i en trilogi, vackert inbunden och formgiven i en 600-sidig volym. Man läser förstås dikterna andäktigt, de står verkligen för något av det allra bästa från det man kanske kunde kalla vår egen tid, skrivna som de är från det katastrofala andra världskriget och fram till 1962. Björkegren understryker att hon blivit en av de tre stora ryska poeterna, de andra två är Boris Pasternak och Osip Mandelstam. Det blir en hjärtinfarkt som ändar hennes liv 1966. Hon föddes 1889 utanför hamnstaden Odessa.

Lidia Tjukovskaja skriver i boken inledning, daterad Moskva juni-juli 1966:

”Dag för dag, månad för månad, kom mina fragmentariska anteckningar att handla allt mindre om mitt eget liv och allt mer om episoder ur Anna Achmatovas liv. I den spöklika, fantastiska, turbulenta världen omkring mig var det bara hon som inte framstod som en dröm, utan som verkligheten, även om hon skrev om tidens vålnader. Hon var ett faktum, en visshet bland alla skiftande ovissheter. I mitt mentala tillstånd under de åren – chock, avtrubbning – kände jag mig allt mindre levande och tyckte inte att mitt icke-liv förtjänade att beskrivas (…) Jag lockades att skriva om Achmatova eftersom hon själv, hennes ord och gärningar, hennes huvud, axlar och handrörelser ägde en sådan perfektion som i den här världen vanligtvis bara finns i stora konstverk.”

Lidia Tjukovskajas bok innehåller således anteckningar från mötena med Achmatova, men de säger ingenting om de ansträngningar hon själv och Achmatova tvingades till för att hitta nyheter om de som ”gått under i natten”. Det var helt enkelt för farligt. Terrorn hade bokstavligt talat ”slukat hela kvarter” och gjorde att en tystnad omgav människor. Man visste att man kunde vara avlyssnad. Samtalen inskränkte sig till vardagsbanaliteter och handlade också om konst och litteratur. Det som var för farligt att tala om skrev man ner på små lappar, visade den andra och brände dem sedan.

Vill man komma denna grymma verklighet närmare, och vill man se hur människor heroiskt köade vid fängelserna för att försöka bistå anhöriga, ska man gå in i dessa texter. Det är gripande läsning, förstås, men den är också konkret information om den tid då terrorn bestämde allt i Sovjetunionen. Anna Achmatovas poesi, som alltså finns med i volymen, får därmed ett annat djup och radernas förtvivlan liksom ekar ur vardagen och läses också som ett rop från den tiden rakt in i vår egen.