Den litterära pedofilins utövare

Copyright/fotograf: V.Springora©JFPAGA

 

 

 

 

Kan man tänka sig något värre än sexuella övergrepp på minderåriga flickor och pojkar? Jag kan inte det. Med alla mina barn och barnbarn i åtanke har detta alltid varit en självklarhet. Men den är så fundamental att även barnlösa vuxna förstår. Den gränsen är förbjuden att överträda. Det är också därför jag upprörs så starkt, varje gång jag läser om de våldtäkter som äger rum i vårt eget arma land, utförda av både pojkar och män som rest mycket långt över världen för att komma hit, och med småflickor och småpojkar som de vanligaste offren.

 

Pedofilin har dock haft sina "intellektuella" försvarare. Den fanns, och finns mer undanskymd nu, i mitt grannland Danmark. Och i Frankrike verkar den ha antagit rena kultformer, då den i litteraturprogrammet Apostrophes, med legendariske Bernhard Pivot som programledare, fick sina ord på vägen. I spetsen för ett pro-pedofili-upprop fann man sådana som Sartre, Simone de Beauvoir, Roland Barthes, Jacques Derrida, Gilles Deleuze och barnpsykiatern Françoise Dolto (men det avvisades av Marguerite Duras, Hélène Cixous och Michel Foucault).

 

Centralfiguren i detta träsk var ändå Gabriel Matzneff, uppburen författare född 1936 och med en rad böcker på sitt cv som handlade om övergrepp på barn (hans egna autentiska övergrepp) av båda könen, såväl hemma i Paris som på asiatiska resor för köp av småpojkar. Ingen tycks ha ifrågasatt att dessa böcker utgavs av ansedda förlaget Gallimard och att han gång efter annan fick medaljer och utmärkelser, senast Mottard och Amic priserna från Académie française,1987 respektive 2009, Prix Renaudot essay, 2013 och Prix Cazes, 2015. 

 

Ett av hans offer är Vanessa Springora, född 1972 och idag förlagschef på förlaget Julliard. Hon var 13 år ung när Matzneff plockade upp henne och därtill fick Springoras mamma att ge klartecken. Det skulle bli inledning på en vidrig serie våldtäkter och andra övergrepp. När Springora var femton år lyckades hon ta sig ur hans rent fysiska fängelse, men han skulle mycket lång tid framöver fortsätta att bevaka, uppvakta och hota henne.

 

Hennes bok Samtycket är oerhört stark. Skriven i korta, förtätade avsnitt, sänker den läsaren sakta ner i pedofilins värsta praktik. Hon har inte skrivit barnpornografi, om nu någon trodde det, men hon tillåter sig inledningsvis att vara explicit på ett sätt som skakar om läsaren. Med dessa scener gör hon också resten av framställningen oerhört övertygande. Hennes liv kom förstås att för alltid präglas av dessa återkommande övergrepp, men Matzneff tycks gå helt fri (bara hans förlag har reagerat med att rensa ut sitt lager med hans böcker och han har blivit fråntagen vissa privilegier). Om jag uppfattat det rätt är detta brott preskiberat enligt fransk lag. Jag ska inte ge er en redogörelse för bokens innehåll, bara uppmana er att läsa den och ta del av dessa starka ord från Springora om pedofilin som förbrytelse och dess totala straffrihet i Frankrike:

 

"När jag själv har blivit förläggare har jag mycket svårt att förstå att ansedda yrkesmänniskor i den litterära världen kunde publicera de olika delarna i G:s dagbok med förnamn, platser, datum och vissa detaljer som åtminstone för offrens närmaste omgivning gör det möjligt att identifiera dem, utan att någon gång låta texterna föregås av ett minimum av avståndstagande gentemot innehållet. Särskilt när det på omslaget uttryckligen anges att texten är författarens dagbok, och inte en fiktiv berättelse bakom vilken han listigt kan förskansa sig."

 

Och så allra sista raden:

 

"Ursäktar litteraturen verkligen allt?"