Den rätta åsikten. Aldrig den genomtänkta

Foto: Astrid Nydahl

Håkan Lindgren är en av få svenska skribenter som med sina artiklar i Svenskan kan väcka den sömnige. I en ny understreckare avhandlar han något av det värsta i svensk offentlighet, mass- och flockbeteendet:

Människor som saknar en tydlig auktoritet börjar tänka att det är tryggast att hålla sig till majoriteten. Fåren längst inne i flocken blir inte tagna av vargen, det vet man, även om man inte vet vilken sorts varg som kommer att dyka upp härnäst. I brist på bättre blir majoriteten den enda auktoriteten, en auktoritet som inte behöver några argument. Den har alltid rätt i kraft av sitt antal.

 

Det är därför, tror jag, som svensk offentlig debatt ser ut som den gör. Den är hyperkänslig för trender, vilket inte behöver vara något fel, men vilken fråga man än väljer att samlas kring – metoo, flygskam eller något annat – är det aldrig idéer och principer som är det viktiga, bara gemenskapen, tillhörigheten till en grupp som är så stor att den inte kan ifrågasättas. En grupp som känner att den har samtiden på sin sida. De idéer man samlas kring kan vara alldeles utmärkta eller suspekta, det trista är att det inte spelar någon roll. En offentlighet som fungerar på det här sättet kommer att svika varje idé eftersom den inte sätter något värde på den.

Och tänk om opinionen svänger? Man får inte byta åsikt för tidigt, men inte heller för sent; det gäller att skärpa sina sinnen för vart majoriteten är på väg härnäst. 

Vad får detta för konsekvenser? Vi ser det varje dag. Vi hör det varje dag. Man kunde säga, att det  viktigaste av allt i Sverige, är att ha den för dagen rätta åsikten. Ogenomtänkt men alltid den rätta. Det får förödande konsekvenser, inte minst för unga människor. De lär sig bokstavligt talat att söka skydd i flocken. Minsta lilla avvikelse stöter ut.

Jag ser på Instagram två uttryck för den här typen av rätt åsikt. Det ena är sångerskan Lisa Nilsson, det andra en ung frikyrkopastor som just kommit ut med en bok om tro och tvivel. De är synnerligen slumpvis valda och jag har inte letat efter fler. Men de finns i miljonupplaga. Båda dessa kvinnor måste i bild visa sin trendkänsliga anpasslighet:

"Feministpastorn" kallar hon sig.

 

Behöver någon tvivla på Lisa Nilssons "ståndpunkt? Nej, just det.