Det ideologiska och totalitära förstör ensamheten som inre frihet. Jan Myrdals eftermäle

Foto: Astrid Nydahl

 

Ensamheten, hur lever vi i den? Jag har läst en intressant essä om förbindelsen mellan den totalitära makten och den ensamhet som gagnar totalitarismen. Den är skriven av Samantha Rose Hill, chef för Hannah Arendt Center for Politics and Humanities. Hennes essä är inte alltid enkel att förstå. Men när jag kommer till följande avsnitt känner jag igen mig (min översättning):

 

I ensamhet är man förmögen att hålla sig själv sällskap och att samtala med sig själv. I ensamhet förlorar man inte kontakten med världen, eftersom världen som erfarenhet finns ständigt närvarande i vårt tänkande. För att citera Arendt, när hon citerar Cicero: ”Aldrig är en människa mer aktiv än när han gör ingenting, aldrig är han mindre ensam än när han är för sig själv.” Det är just detta som ideologiskt och tyranniskt tänkande förstör – vår förmåga att tänka med och för oss själva. Detta är roten till organiserad ensamhet.

 

Nå, jag läser och tror mig förstå. Ändå är det något i mig som gör uppror mot det hon kommer fram till. Hur skulle denna samvaro med sig själv kunna vara ”roten till organiserad ensamhet? Om hon med det menar att varje ideologiskt/tyranniskt tänkande, fullbordad som totalitärt samhälle, leder fram till den postmoderna fragmentisering som gör oss alla ensamma, kan jag hålla med, men jag tror snarare att hon menar att det ideologiskt/tyranniska tänkandet förstör vår förmåga att vara för oss själva. Ändå är ju totalitarismen så intimt sammanvävd med konsumismen. Endast i butiken blir den ensamma människan uppfylld av ett sammanhang. Att det är konstgjort och flyktigt kanske inte spelar någon roll då? Förmågan att vara för sig själv kan då se ut som den ultimata friheten, trots att den i allra högsta grad är inbillad. Bara den som konsekvent vänder det konstgjorda livet ryggen kan uppnå den inre friheten.

 

***

 

På tal om det totalitära har Jan Myrdal dött. För mig dog han redan i och med Pol Pot-apologin. Men jag var förstås medveten om att han alltid sett skådeprocesserna i Moskva som riktiga och rättfärdiga (och redan där kunde man skönja hans antisemitism). I ljuset av det kanske man inte heller skulle förvånas av hans samtycke till Pekingregimens massaker av fredliga demonstranter på Himmelska fridens torg, eller hans bestämda uppfattning att fatwan mot Salman Rushdie var värd allt stöd. 

 

Myrdal har utifrån sin kommunistiska livshållning varit mycket konsekvent. Så fort någon regim i tredje världen torterat, mördat, fördrivit eller undertryckt hela folk har han tagit fram sin applådmaskin och anslutit den till sin skriftställningsmaskin, så att de varit synkroniserade för stöd åt förtryckaren. Hans ungkommunism började i DDR, men fortsatte via Moskva, för att senare återuppstå i den 68-rörelse som bröt med VPK, där han blev husgud för SKP och den "front" han och hans närmaste byggde med Folket i Bild/Kulturfront.

Senare kunde man inte ens framhålla Rapport från en kinesisk by som något storverk av Myrdal, då det visade sig att kommunisterna i Kina skapat en potemkin-kuliss åt honom att rapportera från, och han dessutom själv påpekat att han valt att skriva tolkarnas översatta ord med "partiskhet" som ledstjärna.

Han hävdade själv att han återgav en verklig bild av Maos Kina. Ett ”antropologiskt” ”reportage”. Men att han gjorde detta med ”partiskhet”.

Vem var han partisk med? Ja, inte de som dog i omskolningsläger eller de miljoner som svalt ihjäl på grund av Maos katastrofala jordbrukspolitik. Om dessa står inte många rader i Myrdals produktion. Partiskheten var med regimen – inte med offren. (Bosse Lindqvist, AB 30/4-2019)

På tal om det totalitära vill jag också framhålla, att jag har egen erfarenhet av hans relation till Enver Hoxhas albanska diktatur. Den slickade han så länge det gagnade honom, och hans Albansk utmaning är en lika motbjudande bok som hans rapporter från Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Nu är det bara hans egna apologeter kvar i hyllningskören. De fylkas förstås runt kultursidorna, och då kan de låta som en samständ grupp. Poängen är dock att de var för sig tänkt samma tankar, då de en gång anslutit sig till den myrdalskt korrekta åsikten. Vad är Lenins, Stalins, Maos, Hoxhas, Pol Pots, Ayatollah Khomeinis och de andras offer att tala om, när man väl bestigit den refraktära tronen i sällskapet som bär det egna namnet? "Gå till läggen" skulle eka genom den myrdalska skriftställningsmaskinen. Men han gjorde skillnad på läggen. Hade han verkat i någon av de diktaturer han hyllade, skulle hans skrivande med all säkerhet ha förbjudits och hans fysiska närvaro så småningom avslutats efter avkunnad dom i en fejkdomstol, bara av det enkla skälet att hans språk stred mot partispråkets simpla dogmer. Den tanken slog honom nog aldrig.