Lena Nyman: Dagböcker och brev 1962 - 1974 (ellerströms, redaktör Isabel Andersson)

 

Jag har under en veckas tid umgåtts med Lena Nyman, från hösten 1962 till hösten 1974.

När hon avled 2011 var beskedet glasklart. Hennes efterlämnade papper skulle vara tillgängliga för var och en.

Isabel Andersson har gjort ett mycket generöst urval på nästan 500 sidor från Nymans dagböcker och anteckningar. Lena Nyman var inte bara den skådespelare vi älskade, hon var kanske rentav grafoman. Hennes skrivande var, med Anderssons ord, sprunget ur "ett omåttligt behov" och att "hon skriver konstant".

Det kan vi vara tacksamma för. Den Lena Nyman vi börjar följa är 18 år ung. En mycket typisk ung kvinna i folkhemmet Sverige (är någon typisk?) som drömmer och planerar för sitt vuxenliv. Redan i januari får hon provfilma på SF och hon konstaterar att Vilgot Sjöman är "hur trevlig som helst". Med honom ska hon få en helt avgörande relation, både som privatperson och som skådespelare. Ingen av oss har glömt de mästerliga 491, Nyfiken gul och Nyfiken blå. I dessa tre filmer slår det gnistor om deras samarbete. Trots att Sjöman var betydligt äldre än Nyman hade de också ett passionerat kärleksförhållande, som dock bleknade och dog.

Mycket av Lena Nymans dagböcker handlar om "pojkar". Hon är sexuellt mycket aktiv och har en hel del lösa förbindelser, liksom hon också lever tillsammans med och i vissa fall ingår äktenskap med män. De finns alla med i berättelserna, utom åren efter 1974, då hon till exempel var gift med den lysande trubaduren Rune Andersson, som hon gjorde LP:n Ja visst gör det ont (1976) med. Den står sig än idag.

Lena Nymans sätt att skriva är ofta korthugget ("Jag trött", "Han full", "Pigg, bra humör", "En mässa. Sol. Klockan är 11") men man känner sällan tvekan om vad hon vill berätta. Och berättar gör hon ju! Ibland utförligt, med många inblandade personer. När de bara nämns med förnamn har man stora nytta av bokens personregister! Många av epokens stora rör sig i hennes miljöer.

Det är få dagar som inte rymmer kärleksbesvär, roller, möten på Dramaten och det ständiga drickandet. Hon är mycket tidigt i livet en daglig vindrickare och tycks ha haft, som många av oss andra, svårt att somna utan att ha druckit någon form av alkohol.

Inför en roll måste hon gå rejält ner i vikt. Då inleds dagboksanteckningarna med orden JAG ÅT INTE. Med kollegor och andra män återkommer hon ofta till "vi kelade" och inte sällan att det också leder till "var tillsammans". Pendeln slår mellan film- och scenroller. Den politiska radikalismen visar sig mest i korta anteckningar om läsning, som i oktober 1967, då det står "Åt 4 skorpor och 1 äpple. Läste Jan Myrdal".  

Det som gör mycket starkt intryck på mig är hennes ständigt pågående litteraturläsning. Hon valde instinktivt bort skräpet och ägnade sig åt klassikerna. Hon läser också dramatik, Brecht återkommer en del, liksom Ibsen. Starkt polemisk blir hon när poeten och akademieledamoten Artur Lundkvist angriper henne för de filmiska nakenscenerna. Rätten till sin kropp hävdar hon med självklarhet och hon får mycket beröm för det. På Expressen var det Bo Strömstedt som ger henne denna replikrätt.

Hon lyssnar till The Beatles, de är alldeles i början av sin karriär och hon spelar singeln This Boy "tusen gånger, minst". Hon älskar musiken i alla dess former. Hennes "grammofonspelare" (åh, vilka underbara ord som slungar mig bakåt i tiden) är ofta igång och hon sörjer när hon ingen har. Pengar fattas det alltid, trots att hon under viss tid hade en hyfsad lön från Dramaten (med all säkerhet Ingmar Bergmans förtjänst). 

Den som vill lära känna Lena Nyman bättre ska inte tveka. Detta är en djupt gripande dagboksvolym som hela tiden läses i ljuset av tiden då den skrivs, av kulturen som den generationen växte upp och verkade i, och som den gav vidare till oss som föddes i början av 1950-talet.

"Sen Bergman två timmar (...) Bergman sa, han trodde jag inför människor blir som de vill ha mig. Är till lags. Vilket ju stämmer. Bergman, att det gäller att komma ur sitt jag-fängelse, inte bara leva i sig själv (...) Sen kom vi in på att det är likadant när jag ska göra en scen. Törs inte komma fram. Har därför den känslan att det alltid är något jag inte får tag i." (torsdag 3 december 1964)

Från bokens bildark