Marianne Sandels: António Vieira – en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien (Almaviva förlag, översättning av Vieiras texter av Marianne Sandels)

Omslaget visar en oljemålning med Vieira som motiv, från början av 1700-talet

Med antologin Smaken av oceanerna tog Marianne Sandels oss djupt in i den nutida portugisiska poesin. Det gjorde hon 1982 och det var FIB:s Lyrikklubb som stod för utgivningen. Boken hade jag med mig till Lissabon på alla resor mellan 1984 och 1997. Den är gulnad, väl läst och tejpad för att inte helt gå förlorad.

 

Det har gått många år sedan dess och Marianne Sandels har översatt och/eller utgivit en rad viktiga verk från det portugisiska språket. På sitt eget förlag Almaviva har hon bland annat utgivit Eugénio de Andrade, Vasco Graça Moura, José Eduardo Agualusa och ett dussintal andra, förutom sådant som hon utgivit på andra förlag. Sandels är filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet och det är litteraturen på de romanska språken, framför allt medeltida trubadurlyrik, som är hennes främsta intresseområde.

 

Den nya boken introducerar António Vieira på svenska, en man som av Fernando Pessoa kallats “kejsaren av det portugisiska språket”.

 

Han levde 1608-1697, var katolik, verksam i jesuitorden. Sandels påpekar att ”hans gärning och författarskap sträcker sig långt utöver vad som förväntas av en präst eller en medlem av en religiös orden. Han kom att verka som ambassadör och rådgivare till den portugisiske kungen João IV, vidare som opinionsbildare och nydanare, ofta inom ramen för sina predikningar.” För den skull ska man inte glömma att han för portugiserna också är en nationalförfattare, jämte sådana som Camões, Eça de Queiroz, Almeida Garrett och Pessoa.

 

Men så finns det också en svensk infallsvinkel i denna bok. Vieira hade nämligen bra kontakt med drottning Christina, då hon levde i exil i Rom. ”De rörde sig i samma kretsar kring påven.”

 

När sedan en tid Vieiras samlade skrifter har utkommit med sitt sista band, sammanlagt 30 volymer, sammanställda av ett stort arbetslag i Portugal och Brasilien kan vi med Marianne Sandels arbete bekanta oss med hans liv och verk. Och det är sannerligen ett spännande och för den tiden utmanande liv det handlar om. Man läser inte särskilt långt in i boken, innan man fattar tycke för honom.

Ett viktigt tema i hans liv är förstås försöken att värna om de konverterade judarna, marranerna eller nya kristna. Han ville till exempel främja handelsutbytet med andra länder, så att de nya kristna kunde återvända hem till Portugal. Vieiras bildning gjorde att han lätt kunde anknyta till antikens författare och filosofer. När han publicerade sina predikningar skrev han: ”Om du tycker om förkonstling och pompösa ord och den stil vi kallar den lärda, då skall du inte läsa mig.” Således: bildad och lärd men med en stil som var läsbar. Det kan man intyga efter att ha läst bokens predikningar, där förstås Predikan till fiskarna, predikan till Sankt Antonius från 1654, är den mest kända och i den portugisisktalande världen legendariska.

 

I Brasilien kände han begränsningarna. Han arbetade för urbefolkningen och predikade det kristna evangeliet för dem. Men trots sitt stora medlidande gentemot slavarna tvingades han verka inom ramen för den portugisiska lagen och kunde därför inte bistå dem. Hade han gjort det hade han blivit utkastad.

 

Tupi-krigare, 1600-talet i Brasilien, från den

jordbrukande 

urfolks-stammen tupinambá som styrdes av ett hövdingavälde.

 

 

Det finns mycket mer att säga om denna innehållsrika och vackra bok. Marianne Sandels har lärt oss att det finns så oerhört mycket mer att upptäcka i det gamla, koloniala Portugals historia. Den lusofona världen sträckte sig långt bortom haven, till Brasilien och Afrika och andra platser som Östtimor och Macau.

 

Med Marianne Sandels nya bok stiger jag med stor tacksamhet in i en för mig, helt ny, filosofisk, teologisk och politisk värld.