Miguel Torga från bergen och den portugisiska fascismen

Miguel Torga

 

"Coimbra 4 november 1965. Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer." Ur Miguel Torgas Inre frihet.

Igår talade jag om Fernando Pessoa. Idag ska jag för ett ögonblick återvända till hans landsman Miguel Torga (1907 - 1995)

Torga kom att betyda oerhört mycket för mig med det urval dagböcker som Arne Lundgren översatt och utgivit, Inre frihet. Den är idag omöjlig att få tag i, och sidorna ramlar lätt ur den. Ändå vill jag påstå att detta är en av de viktigaste översättningarna av portugisisk litteratur under alla år av diktatur, och sedan den "revolution" som han betraktade först med skepsis och sedan med förakt.

Torgas Inre frihet. Jag gav själv ut en bok med den titeln för 13 år sedan.

Nu slumpade det sig så, att Henrik Nilsson i förra numret av tidskriften Axess, har publicerat en lysande essä om Torga, och då inte minst om hans dagböcker. Ur den citerar jag:

Litterära dagböcker blir ofta mer frispråkiga om författaren inte planerar att omedelbart ge ut dem, om de publiceras postumt eller åtminstone med rejäl fördröjning. Torgas dagbok lyckas emellertid vara omutlig och bångstyrig trots att den kontinuerligt publicerades och lästes under hans livstid. En anteckning daterad den 21 juli 1952 framstår närmast som en personlig programförklaring: ”Här trampar jag på i min jämna lunk som en mulåsnedrivare, allt mer isolerad och fjärran allt litteraturens fiffel […] Hur anspråkslös en författare än är, måste han eller hon lägga sten vid sten med en sådan ärlighet, ödmjukhet och förhoppning, att deras bygge kan motstå en erosion genom århundraden. Därför måste hörseln vara mera riktad mot framtidens tystnad än mot samtidens applåder.”

 

Några applåder från Portugals dåtida makthavare var heller inte att vänta. Tvärtom var Torga en ständig nagel i ögat på den långvariga högerauktoritära regimen under diktatorn Salazar. Dagboken vecklas ut som en detaljerad karta över Portugals natur och landskap – men utgör också en röntgenplåt över den politiska och sociala ofriheten i landet. Outtröttligt rörde han sig från norr till söder för att registrera förtryckets alla olika uttryck. ”Vilken stank när framtiden ska obducera dagens Portugal!” utbrister han på ett ställe. Hans öppenhjärtighet gick knappast makthavarna förbi; under många år övervakades han av den hemliga polisen PIDE, och under en period satt han frihetsberövad i Aljubefängelset i Lissabon, som idag har omvandlats till museum. 

Det var en i kulturell bemärkelse dubbel marginalisering – att förutom det inhemska politiska förtrycket verka i ett land något vid sidan av resten av Europa. Att vara författare i det förbisedda Portugal var, enligt Torga, ”som att befinna sig nere i en grav och skrapa med naglarna mot kistlocket”. Han var dock alltför fäst vid den jord som omgav graven för att kunna gå i exil, som en del andra av landets andra författare och intellektuella gjorde under diktaturen. I så fall – skrev han i en anteckning – skulle han behöva ta med sig så mycket i bagaget: ”berget Marão, floderna Douro och Mondego, ljuset över Coimbra, biblioteket och alla vokaler i språket”.