När sten läggs på sten. Fysisk smärta som kroppslig närvaro

Foto: Astrid Nydahl

 

Det jag kallar kroppen är i själva verket det sammansatta och komplexa livstillstånd som syns i en spegel som kroppsdelar av kött, men också allt det psyke och den själ som ryms i den mänskliga hjärnan.

Under ett tidigt skede av psykiatrisk vård sa min läkare, att det finns en positiv sida av att vara psykiskt sjuk om man samtidigt är en skapande människa. "Om du inte haft den sidan av ditt psyke hade du förmodligen aldrig blivit författare". Jag hade svårt att ta det till mig. Först senare i livet kunde jag se det som en ganska banal och krass beskrivning av ett faktiskt tillstånd.

När nu sten läggs på sten handlar det om fysisk smärta. Det intressanta med den är inte minst att den också får psykiska konsekvenser. Under torsdagsförmiddagen låg jag i sträckbänk hos sjukgymnasten. Det är en väldigt fin halvtimme då smärtpunkterna tänjs ut, med sikte på att de helt ska försvinna.

Också igår fick jag ett brev från reumatologen där det bland annat stod: "Du har en bra behandling med Metotrexat men den kommer inte att förhindra artrosutvecklingen." Det är sådana nyheter jag godtar av det enkla skälet att den osminkade sanningen alltid är bättre än en inpackad och förskönande omskrivning.