I nättidskriften Opulens.se läser jag om vännen Per Helges nya diktsamling Folksånger:
Per Helge för genom sina episka sånger in det förflutnas närvaro, ger tillbakablickar och reflektioner. Han visar på förbindelser och länkar bakåt i tiden. Vi får försöka minnas och inte glömma människorna, platserna, företeelserna. Inte sällan var det förr i tiden så att tillstånd, rörelser och stämningar kom i cykler, livet var ett tillstånd av upprepningar och omtagningar.
Nuets sorl, mummel och upptagenhet, får inte skymma dået, det som har varit och det som skapat plattformar av hållbarhet. Vi måste bevara vår förmåga att se bakåt.
”I dikeskanten står en tvåhundraårig
sten,
bara den som vet ser den, årtalet
och någons initialer nästan bortnötta av seklers väder och vind.”
I Per Helges poesi är även de små tingen värdefulla. Det innebär att en stor motorled kan jämföras med en handfull kastanjenötter eller en mossklädd sten. Han tar oss tillbaka i tiden. Poeten Per Helge vill att vi stannar upp en stund och följer med honom ett stycke på vägen. Det gör jag gärna.
Sång om dem alla:
Ur
skuggor, snart nog in i skuggorna igen
Jag sitter på en gammal vilsten, just där vägen delar sig,
skymtar dem alla, innanför konturen av en lång dikt, ser
enstaka rader, belysta av klar syn; där cyklar en i full fart bort,
rundar en krök och löses upp, och det är ingen krök av
vägen utan en av dikten, vart han far syns helt enkelt inte;
och suset i luften som kommer av snö som faller och
lägger sig i drivor över allt och täcker allt; det är
vintrarna som kom och gick, och snön försvinner och
allt liv blir som vanligt igen, men inget är sig likt
Där ser jag några av oss, uppställda på ett
eller annat gammalt gruppfoto, nedanför skolans trapp,
med flätor eller snedknäppt kofta, någon med
en grimas, på en gång småfräck och nervös,
som fastnat i munvecket till ett stelnat flin
Och där är rösterna av ett gäng flickor som rör sig
hem längs landsvägen, jag hör ett sorl, eller kanhända
bara deras andning, jag vet vilka de är men lyckas
inte urskilja dem som individer, det ligger som ett dis
av dunkel sommarnatt, eller av tid och år som går
medan jag lyssnar, och jag vill följa varje skymtad rad
ut i dess långa, tunga strof av liv och öden som
fullbordas och förklaras, men vad jag hör och ser
är mest bara en ton, en rytm som antyds då och då,
av korta radstumpar, lösryckta
som citat ur någon bok jag läst för längesen
Snabbt förbi och redan borta
Strömmen av varelser, av skepnader, gestalter, minnen
iklädda kropp och röster som jag hör på avstånd;
på detta tidens platta digitala näs av här och nu ryms
inte minsta skugga av den; längs minnets sköra spång
kommer de gående mot mig, en efter en, ur skuggor,
snart nog in i skuggorna igen, de tänjer ögonblicket till
ett myller som en folkhop, på ett torg där något
efterlängtat minnesmärke just ska invigas
Som landsvägarna i ett fyrvägskors, vilka kommer
och går på en och samma gång, framåt och bakåt och
i alla väderstreck, far bort och återkommer utan uppehåll
och hela tiden; så har jag själv förvandlats till ett vägskäl
som pulserar likt ett hjärta, varifrån jag slungas ut och
håvas in, i varje ögonblick fragment och summa; del av
varje röst och varelse som närmar sig och ger sig av
Var och en av dem en textrad i den dikt
som i sin underliga tonart oavbrutet sjunger
våra liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar