Renrasig enligt tidens formulär?

Foto: Astrid Nydahl

 

I Dagens Nyheter läser jag alltid Nathan Shachar. Hans senaste artikel behandlar den delikata frågan om en vit kvinna får lov att spela Kleopatra i en ny filmproduktion. Uppenbarligen inte, eftersom hon väckt ett ramaskri, dels för att ha tagit initiativet till produktionen, dels för att hon ska spela huvudrollen. Vit? Illa nog. Men en vit, israelisk kvinna, därtill Hollywoodstjärna, vid namn Gal Gadot? Absolut förbjudet! Shachar ger ett perspektiv:

Rasfixeringen och de återkommande identitetsbråken är varsel om slutet på vår epok: den demokratiska.

De medborgarbaserade demokratierna, som i början bara existerade i upplysningsfilosofernas fantasi, tog långsamt form under mer än ett sekel, i en helt unik symbios mellan nya styresformer, näringsfrihet och skolreformer. Den stora demokratiska idén är denna: dess spelregler bortser från allt det som fällde utslaget i tidigare samhällssystem: ras, tro, klass, börd, kön. Resultatet är Medborgaren, som dels är ett ideal, dels är var och en av oss.

Det som framför allt gått förlorad idag är medborgaridealet. Det som hette medborgare, en vacker hederstitel, är idag utbytt mot "de som lever/bor här"-idealet. Som bekant är det i vårt land en självklarhet att kallas svensk redan när man fått en nödbostad av Migrationsverket.

Skulle vi börja rota bland våra förfäder är det inte säkert att alla hade just den identitet och tillhörighet vi själva har idag. Är "renrasig" något man vill vara? Gud bevare oss för sådant trams. Nästa steg blir då att identifiera "ras". Är det hudfärg, pigment, nationalitet eller något fjärde? Svaret kan vara lätt: det är hudfärg. Och när Shachar nedan berättar om hur det då kan gå, med ett exempel från politiskt korrekta The Guardian, blir i alla fall jag smått illamående. Men det kanske beror på mina danska familjerötter?

Tidningen The Guardian, husorgan för dessa nygamla synsätt, hade nyligen en debattartikel av en ung maoriaktivist. Hon berättade hänfört att dna-test visat att hon var rasren – hon hade inget vitt blod. Vi vet att tidningen inte skulle ha låtit en äldre tysk eller ukrainsk herre skrodera över sin rasrenhet. Just nu är nationell, etnisk och religiös stolthet acceptabel hos icke-vita, icke-europeiska och icke-kristna – och annars suspekt eller tabu.

Men som vi sett kan detta strax skifta, när reaktionen sätter vita, kristna européer i högsätet. Utan medborgare och utan medborgarideal slås alla portar upp för sådana olyckor, och fragmenterar på nytt det som kostat så stor möda att foga samman. Mångfald finns alltid, den behöver inte lagstadgas. Civilisationens mirakel sker på nästa nivå, där mångfalden blir irrelevant. Vi rör oss åt motsatt håll, tämligen hastigt.