”Hellre än att leva vidare i publikens själ och hjärta föredrar jag att leva vidare i min lägenhet.”
”En av mina gyllene regler i livet är: sov aldrig över hemma hos folk.”
”När jag återfått mitt förstånd gjorde jag Zelig.”
Tre citat ur Woody Allens memoarer pekar i tre helt olika riktningar: den lättsamma humorn, den inre oro en människa har, förenad med rädsla, som hindrar honom att till exempel lämna det egna hemmet, och slutligen den djupt allvarliga aspekten av att ständigt pendla mellan de psykiska djupen och höjderna.
Woody Allen visar med all tydlighet i dessa memoarer varför publiken blandar samman verklighetens människa med alla de karaktärer han spelat själv eller som han placerat i sin oändligt långa rad av medverkande skådespelare i filmerna. Woody Allen är en sammansatt människa, uppvuxen med ständigt dåligt självförtroende, en stor osäkerhet och framför allt en drivkraft som heter trots allt. Han kom dit han ämnade sig, även om det kunde ha misslyckats redan i starten. Han var en baddare på att skriva stand up-manus, han blev en av vår tids största filmregissörer, han blev redan i barndomen tjusad av musiken och formades till en lysande jazzmusiker… och därtill en rubrikernas man sedan Mia Farrow öppnat avgrundshålet.
Låt mig ta det i tur och ordning.
Som barndomsskildring och berättelse om villkoren för judiska familjer i det tidiga 1900-talets New York är detta en mästerlig bok. Den är gripande, mycket rolig och ofta rörande i sin sentimentalitet och skildring av en identitet som håller ihop också i de trasigaste, fattigaste situationer. Men den är också, och kanske framför allt berättelsen om vilken styrka det kan finnas i en inre övertygelse.
Den unge pojken hade två stora intressen; det som kom ur radioapparaten och det som visades på matinéernas vita dukar. Mot slutet av boken säger han också, att han som enda alternativt liv kunnat tänka sig gangsterns. Han var, inte minst under den storspelande pappans inflytande, upptagen av den undre världens alla möjligheter. Tack och lov valde han filmens väg.
Nå, säger förstås sensationsnissarna, är det inte så att mannen du kallar filmregissör egentligen är en motbjudande pedofil? Jag har aldrig trott det, sanningen att säga, och med läsningen av denna bok ser jag också varför anklagelserna riktades mot honom, vilka motiven var och varför ansedda organisationer friade honom, så att också rättsapparaten backade.
Han har, juridiskt sett, aldrig anklagats för några övergrepp på barn. Det är i själva verket en av Mia Farrow orkestrerad kampanj som den amerikanska pressen kastade sig över och hanterade som om en anklagelse var synonym med en avkunnad dom. Att läsa Woody Allens berättelse om detta är att få upp ögonen för hur den radikalfeministiska rörelsen kopplat ett grepp på männen och i många fall slungat dem ner i olycka och död. Allens metod fick honom att överleva.
I det sammanhanget vill jag också peka på den vackra berättelsen om den 25 år långa relationen med Soon-Yi, hon som han varje dag delar alla måltider med och alltid sover bredvid. Den kärleken ter sig så stark att ingen medial spekulation skulle kunna krossa den.
Jag är tacksam att jag fick läsa den här boken. Nu vet jag inte så lite mer om den man som skapat några av vår epoks största filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar