Julklappstips. Billiga kvalitetsböcker till enhetspris

Hyde Park i decemberskrud. Foto: Astrid Nydahl

 

Från och med idag kan du beställa riktigt billiga böcker till enhetspris.

Böckerna nedan kostar endast 20:- per styck. Om du köper två skickar jag dem i postens bokpåse storlek M. Köper du tre eller fyra skickar jag dem i bokpåse storlek L. M kostar 59:- och L kostar 79:-

Du beställer med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com och swishar pengarna till 0706 42 30 16

Billigare julklappar torde vara svåra att hitta. Du kan välja bland dessa böcker:

 

1/ Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden. Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten.

Med tillförsikt öppnade jag den nya boken, Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden: anteckningar och dagböcker från Östersjökusten (Occident förlag 2017), som har föregåtts av ett femtiotal tidigare. Han har inget särskilt ämne för boken, utan han har renodlat anteckningsformen och låter helt enkelt allt som intresserade och berörde honom en höst få plats. Hans reflektioner rör vardag, litteratur, samhälle och politik.

Titeln syftar på ett citat av den rumänske författaren Valeriu Marcu. Tanken bakom får väl förstås så, att en som med omdöme och integritet djupgående reflekterar över något är bättre än hundratals mediala strupsångare, som inte kan något annat än anpasslighet. Nydahl gör en poäng av att han inte är någon som ylar med vargarna. (Simon O. Pettersson i Samtiden)

2/ Från All My Loving till Allahu Akbar. Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham. En krönika om sextio års kulturkamp.

Den här boken betraktar jag själv som en uppföljare till Black Country från 2012, om West Midlands och Birmingham, och Malmöboken Ett barn är fött på Sevedsplan från 2015. Några avsnitt och resonemang från dessa två tidigare böcker, som nu är slutsålda, finns med i denna nya bok.

Varför kombinera sociala iakttagelser med musikhistoria? Den populärmusikaliska historia som tecknas i boken utgör själva ramen tidsmässigt, från The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961, till självmordsbombarens angrepp mot Ariana Grandes publik, vid Manchester Arena i maj 2017. 

 

3/ Stormar och vilopunkter. Om mänsklig svaghet, utsatthet och styrka.

Författaren hävdar att det i grunden handlar om två väsensskilda religioner som står mot varandra. De skiljer sig som gott från ont och företräds av fredsfursten Jesus respektive krigsherren Muhammed. Man baxnar! Som genom ett trollslag har korsriddare och mängder med andra kristna förövare retuscherats bort.

Riktigt ruggigt blir det när Thomas Nydahl närmast förväntansfullt blickar framåt: "I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring". 

Har vi lärt oss något sedan dess, när vi nu har erfarenhet av tusentals massmord, terroattentat, halshuggningar och annat islamismen skänkt oss.? Så här upprörd blev Cecilia Nelson i GP

4/ Kön, klass och kultur. Politisk geografi.

Med en bakgrund som före detta fabriksarbetare, kulturjournalist och redaktör för tidskrifterna Studiekamraten och Ariel är Thomas Nydahl väl rustad i att i en essäistisk trilogi utforska samtidens brännande teman - kvinnoförtrycket, den muslimska fundamentalismen, globaliseringen med mera.

Det började han med i den 2002 utgivna "Politisk geografi" som bestod av "rosavandringar i sju städer plus tre kompletterande samtal med Anne-Marie Berglund, Gabriela Melinescu och Suzanne Brögger". Han fortsatte med "Kärlek och längtan" (2004) som var en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Nu avslutar han med Kön, klass och kultur som för en man ovanligt nog behandlar nästan bara kvinnliga författarskap.

 

Han gör en djupdykning i den franska filmaren Catherine Breillats sadomasochistiskt erotiska filmer liksom i Elfriede Jelineks författarskap. Han djupintervjuar den finlandssvenska författaren Birgitta Boucht, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor precis som han i "Politisk geografi" djupintervjuat Suzanne Brögger, Anne-Marie Berglund och Gabriela Melinescu (Carina Waern i Helsingborgs Dagblad)

5/ Kärlek och längtan. En personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken.

Thomas Nydahl är en kvalificerad fado-kännare. Han har under ett par decennier på plats upplevt denna konstform, han är påläst och à jour... (Kjell A. Johansson i Kristianstadsbladet)

6/ Alla de andra som också skrev. Essäer, samtal och dagböcker. 

Samhället är, som Nydahl ser det, alltid på något sätt totalitärt. Självklart när han skriver om författare som drabbats av nazism, kommunism och antisemitism. Men också i de demokratiska samhällenas modernitet och konsumism uppfattar han en totalitarism med begränsad tolerans för dem som ställer sig utanför. Nydahl ser den västerländska friheten som så gränslös att den vänds i sin motsats, det vill säga i repression mot dem som vågar ställa intellektuella och individualistiska krav. Ändå tvingas han att försvara den mot det som är värre, islamismens och terrorismens hot.

Dagboken beskriver ett personligt försök att praktisera läran om den intellektuelles utanförskap. Den och essäerna om de andra som skrev belyser varandra, skapar dialog mellan det individuella och det allmänna. Nydahl framstår som en drabbad representant för den tänkande människan, som i sjukdomar och motgångar skildrade helt utan självmedlidande ser sin omöjliga position och sitt öde tydliggjorda. (Michel Ekman i Svenska Dagbladet)

 

 

7/ Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen.

Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt.

Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska).Så skrev Björn Kohlström på sin litteraturblogg Bernur.

 

Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe)

Foto: Astrid Nydahl

 

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.” 

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: 

”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Foto:Astrid Nydahl

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”

Foto: Astrid Nydahl

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat om toleransen.

Mihail Sebastian: Dagbok 1935 - 1944 (översättning av Inger Johansson)

 

Med anledning av att Mihail Sebastians dagböcker utkom 2019, i svensk översättning från rumänskan av Inger Johansson, repriserar jag min artikel från 2015 (samtliga citat är mina översättning från den engelska utgåvan, ursprungligen utgiven av förlaget William Heinemann, London 2001, och senare av Penguin, under titeln Journal.The Fascist Years, med angivande av översättaren Patrick Camiller och inledning och noter av Radu Ionid). 

 

Jag hade helst velat citera ur Johanssons översättning, men förlaget har låtit limma denna tegelsten så att den är omöjlig att öppna tillräckligt för att låta sig läsas. En riktig förläggare hade antingen trådbundit den med mjuka pärmar, eller låtit binda in den med hårda pärmar, så som den engelska utgåvan är gjord.

 

Det slutade alldeles för tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid Donau i Rumänien blev påkörd av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945 och dog på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle undervisa om Honoré de Balzac. 

Han var i sitt hemland en välkänd författare och litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. Hans nya namn var Mihail Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok - under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför efterkrigstiden.

Vem var då denne Sebastian? Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade, E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för våldsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa: ”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver oss”.

Mihail Sebastian

Efter kriget summerade Eugen Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella anslutit sig till Järngardet:

”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att ”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige, nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”

Mihail Sebastians dagbok finns utgiven på engelska. På skyddsomslaget finns några tungt vägande citat. Bland annat uttalar sig dramatikern Arthur Miller så här:

”Denna bok lever, en mänsklig själ lever i den, parallellt med att den visar förfärligheterna från det gångna seklet, som passerade bara någon meter från Sebastians egen näsa. Hans prosa påminner om något som Tjechov skrivit – samma återhållsamhet, uppriktighet och känsliga iakttagelseförmåga.”

Ja, det kan man utan svårighet hålla med om. Så skrev också Sebastian dagbok vid en tid då den konsten ännu var levande. Dagboksskrivandet hade inte hunnit förstöras av den mediala stormen. Kanske är det därför inte heller någon tillfällighet att Philip Roth jämför den med Anne Franks dagbok.

Det som i mina ögon gör Sebastians dagbok så intressant är att den sätter ett land i centrum, vars betydelse och roll under andra världskriget är mindre känt, därför att de större aktörerna funnits i forskningens och historiens intresse. Vid sidan av nationalsocialismens huvudsäte Tyskland har man koncentrerat sig på ockuperade nationer i Europa och på viktiga nationer som militärt bekämpade Tyskland. Rumänien var en allierad men inte mer eller mindre intressant än andra länder med liknande status.

Sebastian förmår med sin vardagliga men analytiskt skarpa dagbok visa oss hur hela dramat såg ut på mikronivå. Till skillnad från den unga flickan Anne Frank, som ju Roth ville lyfta fram som jämförelseobjekt, är Sebastian dessutom en i högsta grad aktiv samhällsmedborgare under dessa år. Han gömmer sig inte. Han vet att han svävar i livsfara men hans yrke och hans krets gör det möjligt att vara verksam.

Den 12 februari 1935 lyssnar Sebastian på Radio Prag, en konsert med Bachmusik, han känner sig ”nedsänkt” i den. Där börjar den publicerade dagboken, som dag för dag och månad för månad ska berätta om musikens betydelse och hur Sebastian orienterar sig med hjälp av den. Så berättar han till exempel den 29 mars 1936 om hur han två dagar i rad lyssnat till först Johannespassionen och sedan Matteuspassionen. Han säger att han för varje lyssning hittar något nytt i dessa verk. Han känner sig ”överväldigad”.

Redan den 11 april hör han Johannespassionen i en utsändning från Budapest, och när det blir störningar i radion rattar han vidare till Radio Stuttgart där de sänder musik av Händel, Bach och Schubert bland andra.

I juni börjar Sebastian fundera på att helt sluta med sitt litterära skrivande och ägna sig åt ”viktigare saker” eftersom antisemitismen och våldet i landet tilltar. Han fruktar att de står inför sin första ”organiserade pogrom”. Judar misshandlas på öppen gata. Judiska butiksinnehavare tvingas dra ner jalusierna. 

Sebastian fortsätter skriva och arbeta med sina pjäser. Han läser korrektur och lyssnar till Beethoven.

Väl framme mot slutet av 1937 läser han i Buna Vestire (Goda nyheter, dagstidning utgiven av Constantin Noica) en artikel av Mircea Eliade och han citerar ur den:

”Kommer det rumänska folket att sluta sina dagar förstörda av fattigdom och syfilis, invaderat av judar och slitet i stycken av främlingar (…) Jag tror på frihet, på personligheten och på kärleken. Därför tror jag på seger för Legionärerna. ”

Den 21 december konstaterar Sebastian att Järngardet vunnit en stor seger i valen, och det är, skriver Sebastian ”Tyskland 1930-tal ännu en gång”.

I januari blir antijudiska åtgärder officiella. Goga-Cuzaregeringen (som inte skulle bli långvarig) upphäver de rumänska medborgarskapen för judar och detta drabbar Sebastian omedelbart i och med att hans tågresekort – som gör hans arbete möjligt – förklaras ogiltigt. I pressen hängs judarna ut med namns nämnande, ”som om vi vore en samling brottslingar”. Han oroas av nyheterna från Tyskland, med gatustrider och han känner sig som man gör ”efter en hel natts supande”. Den 17 mars meddelar Cuvantul (Ordet, en dagstidning publicerad av Nae Ionescu): ”Pseudo-vetenskapsmannen Freud arresterad i Wien av nationalsocialisterna.” Snaran dras åt och i september frågar han sig själv om tiden är kommen då han själv ”ska bli soldat”. Det enda möjliga nu är krig. ”Det kanske rentav har börjat när jag skriver dessa rader”, heter det den 14 september.

En vecka senare har Tjeckoslovakien mobiliserat. Chamberlain har återvänt till London med nya krav från Hitler. Kommer vi nu, frågar Sebastian, ”att få en ’tysk fred’ som undertrycker friheten i Europa – och vem vet för hur lång tid, kanske för hela denna historiska epok?”

När nyheterna om Münchenöverenskommelsen nådde honom skrev han jublande om freden, men invände genast att han inte hade hjärta att fröjdas. Avtalet skulle inte ”skicka oss till fronten, det låter oss leva, men det förbereder fasansfulla tider. Nu får vi se vilken sorts press som Hitleristerna utövar.”

Måndagen den 20 mars 1939 skriver han: ”Tjeckoslovakiens utplåning har påverkat mig som ett personligt drama. Jag läste en redogörelse för Hitlers intåg i Prag medan jag stod på gatan och tårarna vattnade mina ögon. ”

1 januari 1940 kan man läsa en dagbokstext som skulle ha varit till glädje om man inte visste vad som skulle komma sedan:

”Från Zürich, ett långt divertimento för orkester av Mozart. Låt oss betrakta det som ett gott tecken för det nya året.”

Ja, att börja med symbolladdade saker är en del av den mänskliga naturen. Vem har inte stått med ett glas bubblande dryck och tittat på nyårsraketer samtidigt som löften givits till höger och vänster. Denna enfaldiga och ytterst sällan bärkraftiga tradition kan möjligen betraktas som ett fåfängt mänskligt försök att ändå hoppas på ett ljus i mörkret.

Men för Sebastian är musiken ändå verkliga än det mesta. Redan 3 dagar senare skriver han i sin dagbok om dem som sin familj, Mozart, Bach, Haydn och Beethoven. Men en grymmare vardag smyger sig in i radiosändningarna:

”Jag lyssnar med ogillande, också med samvetskval, på tyska radiostationer, också när de sänder musik. Det som nu sker med judarna i det Hitlerockuperade Polen är bortom varje känd fasa.”

Den 2 januari året därpå, 1941, möter Sebastian E.M. Cioran. Han meddelade utan minsta känslorörelse att han fått jobbet som kulturattaché i Paris.  Sebastian förstår honom, han har tagit jobbet för att slippa göra militärtjänst. ”Han är ett intressant fall” skriver Sebastian, ”han är mer än ett fall, han är en intressant person, påtagligt intelligent, fördomsfri, och med en kombination av cynism och lättja so, hänger ihop på ett glädjande sätt. Jag skulle ha gillat att – och det hade varit mödan värt – att mer detaljerat ha skrivit ner våra samtal i december.”

”Krig, krig, krig – människor pratar inte om annat. Varenda en jag möter har något nytt att berätta” – så inleds dagboksanteckningen den 2 juni 1941.

Det faktum att Hitler och Mussolini mötts vid Brennerpasset är ”ännu ett tecken på att något stort är på gång”, det är nu ”som det avgörande ögonblicket närmar sig”. Trots larmet och alla de konkreta hoten fortsätter dock Sebastian sitt konstnärliga arbete. De två-tre första kapitlen i en kommande roman är redan ”skissade i mitt huvud” skriver han. Ändå säger han att litteraturen är en alltför svag drog just nu, den kan inte hålla emot händelseutvecklingen. Han börjar drömma militära drömmar. Han är livrädd när han rapporterar till ett högre befäl. I juni havererar också all privat telefoni. Känslan av fara stiger. General Antonescu proklamerar ”heligt krig” tillsammans med tyskarna för att ”befria Bessarabien och Bukovina och att utrota bolsjevismen.” Den sjunde juli publiceras en kommuniké som säger: 

”De senaste dagarna har den inträffat en rad fall med fientliga, främmande angrepp på våra intressen, i form av eldgivning mot tyska och rumänska soldater. Varje försök att upprepa dessa brottsliga angrepp kommer att krossas skoningslöst. För varje tysk eller rumänsk krigare kommer femtio jude-kommunister att avrättas.” Språket – krigets språk – blir allt entydigare. Tyskarna och deras allierade ser varje motståndare som jude och bolsjevik. Sebastian läser grekiska klassiker och längtar efter musik av Bach och Mozart, vilken ”skulle skänka stunder av frid och uppmuntra mig.”

När 1941 går mot sitt slut avancerar tyskarna i Ryssland, men allt tycks gå mycket sakta. Brittiska styrkor avancerar snabbare i Libyen. Men, skriver Sebastian, ”ingenting har egentligen förändrats, allt är sig likt.” Han noterar den 21 december att det pågått ett krig mot Ryssland i exakt ett halvt år, Hitler har tagit personligt kommando över de stridande och detta, menar Sebastian, är det yttersta beviset på att det går mycket dåligt för tyskarna. 

Tystnad råder i de rumänska tidningarna, de vanligtvis förekommande månadsrapporterna uteblir. Mirca Eliade tänker på annat och skriver i ett brev: ”I år noterar jag två extraordinära saker: den förbluffande svagheten hos det sovjetiska flygvapnet och min läsning av Camoes”. Sebastian själv sliter med pjäsen ”Frihet”, en ny roman och en essä om musik.  Några dagar senare, den 27 december, blir hans dagbok en krigsrapport: ”Hong Kong har fallit. Benghazi har fallit. I Ryssland är fronten oförändrad. Tyskarna är på defensiven. Ryssarna attackerar, ibland med framgång.”

Den 1 januari 1942 skriver han att ”dagarna går sakta, men åren snabbt”. Människorna trodde att kriget skulle sluta 1942 och ”jag var skräckslagen inför perspektivet att det skulle pågå så längre.” Hitlers nyårsbudskap citeras: ”Den sovjetiska arméns försök att stjälpa ödet under vintern 1941-42, i avsikt att gå emot oss igen, måste misslyckas och kommer att misslyckas.” Sebastian noterar särskilt uttrycket ” stjälpa ödet”.  Från dessa militära noteringar närmar vi oss också den alldeles privata Sebastian, då han den 8 januari skriver: ”Jag har betalat hyran.” Raden ter sig nästan paradisisk. Tänk att få anteckna att man betalat hyran när omvärlden brinner. Just så föreställer jag mig krigstiden, som en tumultuarisk tid av högt och lågt, av banalt och livsavgörande.

Men så blir han i januari 1942 påmind om att han är jude. De rumänska tidningarna har braskande förstasidesrubriker i stil med ”Alla judar utan undantag är förpliktigade att arbeta fem dagar i veckan med snöröjning. ”De som visar sig olydiga kommer att ”förvisas från landet”. Förvisningsorten anges: Transnistrien. Sebastian får idéer och börjar skriva berättelser på snötema. Han saknar sin radio, men snappar upp beskedet att Rommel återvänt till Benghazi i Libyen under tolv timmar.

Den 26 februari skriver han att Stefan Zweig begått självmord; ”han skulle inte ha gjort det, han hade ingen rätt att göra det”, skriver Sebastian och citerar ur en intervju som Zweig gett pressen 1940: ”Jag är misstänksam mot varje europeisk författare som inte lyckas koncentrera sig på sitt eget arbete.” 

I mars börjar Sebastian sitt specifikt ”judiska arbete”; att röja snö. Han faller utmattad till sängs om kvällarna. ”Vi öser snön från en plats till en annan” skriver han, ”hade jag inte sett så många andra meningslösa projekt de senaste åren hade jag dött av skratt”.

I juni 1942 märker man hans oro i dagboken. Luften surrar av rykten. De flesta säger att nya anti-judiska lagar ska presenteras vilken dag som helst. Utegångsförbud efter nio, judestjärnor på kläderna, skapandet av ett getto i Bukarest. Men man stänger ändå av säger Sebastian, ”man vägrar lyssna, och ändå står man där med alla tvivlen inom sig.” Livet är bra konstigt. Han medger att också judarna fortsätter att läsa böcker, att man skrattar sinsemellan, att man festar och firar födelsedagar, att man går till teatern… och, säger han, ”ibland känns det som om vår börda inte hade det minsta med kriget att göra”. ”Vi får inte förlora livsviljan” skriver han allra sist den 14 juni.

I september skriver han om tåget som fraktar deporterade judar; ”det finns ingen plats för känslor, åtbörder eller ord” och när han själv befinner sig med en vän på kyrkogården tänker han på ”de miljoner döda som varken har namn eller gravar. Jag tänker särskilt på de långa konvojerna med judar som varken är döda eller levande, utslungade i en satanisk vånda.” Sakligt meddelar han sedan de nya livsmedelsransonerna, konstaterar att Rumäniens kristna får fortsätta med 600 gram socker, medan judarnas ranson minskas från 200 till 100 gram. Vad bröd beträffar är det ännu kärvare; de får sin skiva borttagen var femte dag. När han berättar för en vän om situationen och särskilt deportationerna svarar denne: ”Åh, mitt samvete är rent, så där gjorde säkert ryssarna också när de byggde Volga-kanalen.”

1943 börjar med att Sebastian meddelar att han nu gått in i vanestadiet. Kriget är något som finns varje dag. Dagarna sträcker sig från januari till januari ”som en mardröm som i sig själv har ett slags monotoni”.

I januari minskar judarnas brödransoner ytterligare, så att de får hundra gram mindre än icke-judarna; ”fyra av tio dagliga ransoner har tagits ifrån oss”.

26 juli: ”Mussolini har avgått.”

13 september: ”Tyska SS-trupper har kidnappat och ”befriat” Mussolini.”

1944 börjar Sebastian skriva dagbok först i april, efter att ha avslutat 1943 med en notering 31 december: ”Kriget är fortfarande kring oss, med oss, inuti oss. Närmare slutet men av kanske just det skälet mer dramatiskt.”

I april bombar amerikanerna Bukarest. Stor förstörelse. Viktiga byggnader smulas sönder. Sebastian antecknar vad som sker. Han läser Balzac. Han läser Baudelaire. Den 5 juni tar de allierade Rom, ”vi är för trötta för att glädjas. Vi behöver ett slut på kriget, inte övergångssegrar (…) fyra veckor har gått utan att bomber fällts över Bukarest. Hur länge till blir det så”, redan i början av juli får han svar på tal då de återupptas.

Den 29 augusti 1944 kommer vändningen i hans dagbok:

”Hur ska jag börja? Med vad ska jag börja? Ryssarna finns i Bukarest. Paris är fritt. Vårt hus på Strada Antim har förstörts av bomber. Jag är trött som en hund. Det tycks vara min lott att inte förmå mig att helt och fullt glädjas över de överväldigande händelserna.”

Sebastian måste säga sig själv under hösten att han inte har någon rätt att vara missnöjd. Tyskland är snart besegrat. Själv lever han. Men han orkar inte skriva dagbok. Varför? Den 19 november säger han: ”Jag har fortfarande en känsla av att allt är provisoriskt.” Han är hemlös. Han betraktar sig som ett krigsoffer. Han saknar ”en position”

Söndagen den 31 december 1944 skriver han sin sista dagbokstext:

”Jag kan varken säga eller skriva något, ord hjälper mig inte (…) Det är årets sista dag. Jag skäms över att vara sorgsen. Det är ju trots allt året som gav mig friheten tillbaka.”

Vad som låg framför honom vet vi inte. Men vi vet att han blev påkörd och dödad av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945. Som en av de judar som överlevde pogromerna och deportationerna till dödslägren skulle han ändå sluta sitt liv vid en tidpunkt fylld av händelser relaterade till kriget och förintelsen, inte minst befrielsen av de tyska dödslägren och de utmärglade men överlevande fångarna.

Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)

”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”

Orden skrevs för runt hundra år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. 

Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:

”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”

Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. 

Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.

Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. 

De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.

chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.

Bruno Schulz en tom, sorgsen lördag

 

 

Alltsedan första svenska översättningen, Kanelbutikerna, som utkom 1983 har Bruno Schulz (1892-1942) funnits i mitt bibliotek. Nästa bok var Sanatoriet Timglaset som kom 1987, båda dessa i översättning från polskan av Johan Malm. Den senaste utgåvan är Brev, essäer, noveller i urval, översättning och med förord av Emi-Simone Zavall, utgiven av Glänta produktion i en mycket vacker och illustrerad volym 2016.

 

 

 

Jag har förstås fäst mig vid många olika aspekter av författarens liv och verk. Just i Gläntas utgåva stannar jag upp vid en livslång problematik för mig själv och funderar mycket på vad som sägs om den. I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.

Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall. På Zawalls Facebook-sida kan man läsa intressanta saker om Schulz:

Ulf Bergqvist begravd

Skärmdump.

 

Jag har just varit med på Ulf Bergqvists begravning i Katarina kyrka i Stockholm. Liksom de flesta andra fick jag följa den digitalt. Det blev en vacker gudstjänst med poesi av Ulf själv (Monterverdi), svenska psalmer, bland annat Härlig är jorden, samt klassiska fadon Barco Negro (Den svarta båten - för textöversättningar klicka här) med vår gemensamma vän Joana Amendoeira (som var här hemma hos oss 2008 efter konserten, och som varit tillsammans med Ulf vid många tillfällen, också hemma hos honom), och Carminho med Escrevi teu nome no vento (Jag skrev ditt namn i vinden)

Tack Ulf för allt du gjort för fadon, tack för vårt goda samarbete med boken Lissabon - Miljöer, människor, musik.

Tack Krister Renard för allt du gjort för och tillsammans med Ulf på fadoställena i Lissabon, tack för att du håller ställningarna i ditt älskade Lisboa. 

Vila i frid Ulf. 

 

***

 

Här min tidigare minnesord om Ulf:

Vår främste kännare av den portugisiska fado-musiken, Ulf Bergqvist, är död. Han hittades i sin lägenhet. Han blev drygt 70 år gammal. Jag fick dödsbudet natten till idag av Krister Renard i Lissabon. Ulfs fado- och kulturblogg finns kvar, den är en rik källa till kunskap. Ulf föddes 1949 och har arbetat som frilansande förlagsredaktör. Han har medverkat i ett stort antal läroböcker i svenska och geografi, men också utgivit egna diktsamlingar. Hans musikartiklar har handlat om såväl jazz som klassiskt, t.ex. Brahms, Purcell och Monteverdi. Under många år i Sveriges Radio P2 gjorde han bland annat Opp, Amaryllis, samt ett hundratal nattprogram. Han var en mångårig medarbetare i musikmagasinet Lira, där han skrev om fado-skivor.

Ulf och jag gjorde gemensamt boken Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008 och det var en stor glädje att få arbeta tillsammans med honom. Idag finns han i mina tankar. Krister Renard var en av flera medverkande i boken

Här skriver jag om hans bok Fado. En vägvisare till musiken och musikerna, som utkom 2013. Det är en lysande introduktion till musiken och livet i fadons värld. Jag skrev i min recension bland annat detta:

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

 

 

Igor Levit - Bach - Goldberg Variations: Aria

Line Papin: Det tredje kriget (Elisabeth Grates bokförlag. Översättning av Maria Björkman)

 

Så som man en gång lämnat födelseplatsen måste man kanske återkomma till den, för att försonas med sitt öde. För att återfinna det liv som gör anspråk på att få existera. Så tänker jag när jag läst Line Papins gripande, starkt självbiografiska roman Det tredje kriget.

 

En bok om en vietnamesisk flicka, född i Hanoi, kanske måste handla om krig. För mig är de två orden ofta ett: Vietnamkriget. Men vi vet att det fanns flera sådana, skoningslösa och mycket grymma krig. Först det krig Frankrike som kolonialmakt förde i Vietnam. Sedan det krig de lämnade vidare till USA och som kom att bli synonymt med napalm och avlövningskampanjer. Och inte att förglömma: det krig Vietnam förde i grannlandet Kambodja. När USA lämnade Vietnam innebar det inte endast att nord och syd kunde försonas och landet enas, det innebar också att andra motsättningar och mordiska konflikter blottlades.

 

Jag behöver inte läsa länge förrän jag förstår att bokens flicka och författare lever i ett tredje krig. Det är, säger hon, ett inbördeskrig ty det utspelar sig i hennes egen kropp. Hon har förvisso en vietnamesisk mamma, men pappan är fransman bosatt i Hanoi. Hon föds 1995. Tio år gammal kommer hon med föräldrarna till Frankrike.

 

Romanen berättar inte bara om henne själv utan också om hennes två systrar och förfäderna. Familjen blir som en bild av många vietnamesers öde. En syster kommer att leva i Polen. De strider som dessa tre generationers kvinnor gått igenom ger hon tre namn: kriget, exilen, sjukdomen. Författarens mormor Ba är i hög grad romanens själva fundament, liksom hennes dotter som ska komma att bli hennes mamma. Det föll bomber över Vietnam. I Line Papin faller sedan bomberna inombords. Med anorexin längtar hela hennes väsen efter döden. Förintelsen finns fysiskt inskriven i vardagen.

 

Det handlar mycket om den döda kroppens ben och romanens originaltitel har också med flickors ben att göra. När kroppens kött är förmultnat samlas kroppens ben i urnor, berättar Papin om traditionen att ta hand om sina döda. Hennes egen sjukdom leder också till köttets förtynande. Till slut ligger hela skelettet direkt mot hudens tunna skydd.

 

Det är en skakande och mycket personlig roman, Papins tredje bok sedan debuten. Den både börjar och slutar i Hanoi, och därför tänker jag att slutkapitlets korta text verkligen sluter cirkeln. Vägen till liv och hälsa måste också ha denna rent fysiska förflyttning för att kunna slutföras. Line Papin har ett synnerligen vackert språk som verktyg och för att vara skriven av en så pass ung människa är romanen imponerande. Jag önskar den många läsare, män som kvinnor, oavsett geografisk bakgrund. Hemlöshetskänslan och anorexin känner inga mänskliga gränser. Den är lika skoningslös var och när den än slår till.

 

Line Papin. Foto från förlaget

 

ESSÄ nr 7. Döda ord

 

 

     

Tidskriften ESSÄ är en ung publikation, grundad 2017 och utgiven av Emi-Simone Zawall. Tanken, den bärande i varje nummer, är att en grupp författare och essäister ska kommentera en grundtext. De senaste numren har t.ex. gjort det med Kerstin Ekmans Rätten att häda i nr 5, och i nr 6 den omfattande polisrapport som upprättades i samband med poeten Dan Anderssons död på ett hotell i Klarakvarteren i Stockholm 1920.

 

 

Bland de medverkande sedan starten har funnits t.ex. Johan Lundberg, Alexandra Borg, Torbjörn Elensky, Birgitta Lillpers, Lotta Lotass och Göran Greider.

 

I nyutkomna nummer 7, med temat Döda ord, skriver Karin Westin Tikkanen, Jan Berglin, Nils Håkansson och John Swedenmark.

Döda poeters sällskap minns jag som en charmig bagatell på bioduken. Några bagateller hittar man inte i ESSÄ, däremot fyra mycket fascinerande essäer på temat Döda ord. 

 

Karin Westin Tikkanen går i sin essä Orden som inte längre lever till Gustaf Cederschiölds Döda ord – några anteckningar och reflexioner från 1893, kring den märkliga omständigheten att orden levande och död inte kan kompareras, är man död är det meningslöst att tillfoga dödare eller dödast. Det blir utgångspunkten för hennes egen essä om orden:

 

Gustaf Cederschiöld

 

 

”Sättet varpå ord byts ut i språket kan liknas vid en organisk förnyelseprocess. Cederschiöld liknar orden vid cellerna i den mänskliga kroppen; på samma sätt som våra celler byts ut för att lämna plats för nya för att kroppen ska bestå, så måste också orden i språket ersättas med nya, för att hålla språket livskraftigt och starkt.”

 

Jan Berglin gräver i själva marken för sin både roliga och lärorika essä Orden i jorden. Han får med grep, spade och skrivverktyg upp de barndomens ord som varit avgörande för jordens arbetare. Han låter oss stifta bekantskap med mor- och farföräldrar och deras vardag i språket:

 

”’Skot’ sa vi som den självklaraste sak i världen, men var bygd tycks ha haft sin benämning för mängden hö mellan två gubbar, och det kanske bara var vi som sa ’röjor’ och ’gubbar’. Tio mil bort heter det ’krake’ och ’slana’, och ’golv’ istället för ’skot’”.  

 

Så rör vi oss också allt längre ner i dialekternas mylla, de som med bondesamhällets död fått helt andra uttryck, i och med både industrialismen och vårt nuvarande, postindustriella samhälle. Tro nu inte att Berglin stannar i minnenas hö. Han för oss vidare till både Proust och Andres Lokko. 

 

Marcel Proust

 

Efter den magiska stansningen mitt i numret kommer Nils Håkanssons essä Om språknekromantin. Spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik, och John Swedenmarks Lagarna eller livet. Olika synsätt på det svenska språket. 

 

ESSÄ har förstås inte med detta bevisat eller motiverat sitt existensberättigande, eller ens trott sig behöva göra det. Istället kunde man säga att detta nummer tydligt visar dels på tidskriftens vitalitet, dels på det faktum att den är lika oförutsägbar varje gång. Om en tidskrift ska vara en skrift i tiden, måste det också innebära att den från nuet blickar såväl bakåt - vilket den i högsta grad gör i det här numret - som framåt. All tid angår oss, i alla fall så länge vi befinner oss någonstans i den.

 

Redan formgivningen, som blir det första som slår en när man öppnar kuvertet med ett nytt nummer av ESSÄ, är av sådan kvalitet att den alltid står i samklang med innehållet.