torsdag 19 november 2020

Abdellah Taia: Det långsamma livet (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist & Davy Prieur)



Man skulle kunna säga att romanen om Mounir Rochdi är en tragedi i den islamistiska terrorismens spår. Men det hade varit alldeles för enkelt och endimensionellt.

 

Istället kan man säga att Abdellah Taias roman Det långsamma livet visar vad litteraturen förmår när den sannast möjligt berättar om människan. Mounirs liv är högst konkret men berättas inne i en kupa av drömmar, fantasier och illusioner. Gång på gång under läsningen slår det mig vilken skicklig berättare Taia är, både i sitt sätt att berätta om den arabiske invandrarens villkor i Paris, och i sin gestaltning av den homosexuella mannens inre konflikter.

 

I flera avseenden blir han i sina böcker en manligt homosexuell motsvarighet till Nina Bouraouis lesbiska kvinna. Han är född 1973 i marockanska Rabat och han arabiska föräldrar, hon 1967 i franska Rennes med en algerisk far och en fransk mor, tidvis uppvuxen i Alger, vilket ger dem liknande sociala och politiska referensramar. De båda visar också på hur litteraturens sprängkraft växer dramatiskt när den har en självupplevd bakgrund och erfarenhet som resonansbotten.

 

Med den islamistiska terrorn 2015 i Paris som fond kommer vi in i Mounirs värld. Han lever ensam i sin lägenhet, och ovanpå bor 80-åriga Madame Marty som stör honom med sina ljud. Han uttalar ett hot mot henne och snart knackar polisen på hans dörr. Berättelsens drivkraft uppstår i den homosexuella relation Mounir inleder med en av polismännen, Antoine.

 

I den fördjupande berättelsen får vi lära känna grannkvinnan närmare, inte minst är avsnittet om vad fransmännen gör med hennes syster efter Andra världskriget och den nazityska ockupationens slut. Där visas människans vilja till bestialitet på ett skakande sätt. Också grannkvinnans allt närmare relation till Mounir blir en berättelse om hur skilda, men ändå så lika villkor, kan öppna människor för varandra.

 

Från Bryssel hör Mounirs kusin av sig. Hon vill att han kommer till henne. Det visar sig att också hon är homosexuell, en blott 19 år ung muslimsk kvinna, ansatt av kravet på giftermål.

 

Redan med bokens inledande polisbesök hos Mounir anar man oråd. Där nämns platser och detaljer som kan peka mot ett stort mörker, i såväl individuell som politisk mening. Döden blir ett bekräftande tema. Och bokens titel Det långsamma livet får där sin förklaring.

 

Det blir grannkvinnan som mot romanens slut ställer de avgörande frågorna. Vad är verkliga skeenden, vad är illusioner?

 

Abdellah Taia har ännu en gång skrivit en mästerlig roman.

 

Abdellah Taia. Foto från förlaget.

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar