fredag 6 november 2020

Amerika, en sorgesång

Foto: Astrid Nydahl
 

Vilken soppa. Vilken sorgesång.

Ligger man under i en delstat är det valfusk. Leder man i en delstat har allt gått rätt till.

Hur kan någon enda människa, i eller utanför USA, applådera denna motbjudande soppa? Hur är det bara möjligt att så helt förlora sin realistiska och kritiska blick? Är det tv-teatereffekten som samlar skarorna eller har realiteterna helt förlorat sin betydelse? Det är några frågor att ställa sig i den amerikanska valrörelsens avslutande mediala stunder. Jag ställer dem utan minsta förväntan på svar. Var och en blir lycklig på sin fason. Men svaret på frågan hur det är möjligt kanske ändå har en förklaring.

Jag tror att förklaringen är bestickande enkel: i samma ögonblick du skänker din själ åt en politisk ledare är du förlorad. Du måste, driven av en märklig inre logik, försäkra och klamra dig fast vid tron på, att den du skänkt din själ är hederlig, tapper, folkets man, och dessutom lurad och bedragen.

En f.d. Vita huset-rådgivare vill halshugga Anthony Fauci, chefen för myndigheten NIAID och spetsa hans huvud på en påle, som varning. Covid19 blir under rösträkningen ännu ett vapen, att brukas eller missbrukas för lämpliga ändamål.

Det amerikanska valet blev en olidlig parodi på demokrati. Vad som helst kan hända. Vad som helst kan bortförklaras eller feltolkas, liksom det kan användas mot den ledare man inte sålt sin själ till, och tvärtom. Det svenska uttrycket "sitta i klistret" har fått en djupare betydelse. Vem hade anat att fria val skulle få just klistereffekt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar