tisdag 24 november 2020

ESSÄ nr 7. Döda ord

 



 

     

Tidskriften ESSÄ är en ung publikation, grundad 2017 och utgiven av Emi-Simone Zawall. Tanken, den bärande i varje nummer, är att en grupp författare och essäister ska kommentera en grundtext. De senaste numren har t.ex. gjort det med Kerstin Ekmans Rätten att häda i nr 5, och i nr 6 den omfattande polisrapport som upprättades i samband med poeten Dan Anderssons död på ett hotell i Klarakvarteren i Stockholm 1920.

 

 

Bland de medverkande sedan starten har funnits t.ex. Johan Lundberg, Alexandra Borg, Torbjörn Elensky, Birgitta Lillpers, Lotta Lotass och Göran Greider.

 

I nyutkomna nummer 7, med temat Döda ord, skriver Karin Westin Tikkanen, Jan Berglin, Nils Håkansson och John Swedenmark.

Döda poeters sällskap minns jag som en charmig bagatell på bioduken. Några bagateller hittar man inte i ESSÄ, däremot fyra mycket fascinerande essäer på temat Döda ord. 

 

Karin Westin Tikkanen går i sin essä Orden som inte längre lever till Gustaf Cederschiölds Döda ord – några anteckningar och reflexioner från 1893, kring den märkliga omständigheten att orden levande och död inte kan kompareras, är man död är det meningslöst att tillfoga dödare eller dödast. Det blir utgångspunkten för hennes egen essä om orden:

 

Gustaf Cederschiöld
 

 

”Sättet varpå ord byts ut i språket kan liknas vid en organisk förnyelseprocess. Cederschiöld liknar orden vid cellerna i den mänskliga kroppen; på samma sätt som våra celler byts ut för att lämna plats för nya för att kroppen ska bestå, så måste också orden i språket ersättas med nya, för att hålla språket livskraftigt och starkt.”

 

Jan Berglin gräver i själva marken för sin både roliga och lärorika essä Orden i jorden. Han får med grep, spade och skrivverktyg upp de barndomens ord som varit avgörande för jordens arbetare. Han låter oss stifta bekantskap med mor- och farföräldrar och deras vardag i språket:

 

”’Skot’ sa vi som den självklaraste sak i världen, men var bygd tycks ha haft sin benämning för mängden hö mellan två gubbar, och det kanske bara var vi som sa ’röjor’ och ’gubbar’. Tio mil bort heter det ’krake’ och ’slana’, och ’golv’ istället för ’skot’”.  

 

Så rör vi oss också allt längre ner i dialekternas mylla, de som med bondesamhällets död fått helt andra uttryck, i och med både industrialismen och vårt nuvarande, postindustriella samhälle. Tro nu inte att Berglin stannar i minnenas hö. Han för oss vidare till både Proust och Andres Lokko. 

 

Marcel Proust
 

Efter den magiska stansningen mitt i numret kommer Nils Håkanssons essä Om språknekromantin. Spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik, och John Swedenmarks Lagarna eller livet. Olika synsätt på det svenska språket

 

ESSÄ har förstås inte med detta bevisat eller motiverat sitt existensberättigande, eller ens trott sig behöva göra det. Istället kunde man säga att detta nummer tydligt visar dels på tidskriftens vitalitet, dels på det faktum att den är lika oförutsägbar varje gång. Om en tidskrift ska vara en skrift i tiden, måste det också innebära att den från nuet blickar såväl bakåt - vilket den i högsta grad gör i det här numret - som framåt. All tid angår oss, i alla fall så länge vi befinner oss någonstans i den.

 

Redan formgivningen, som blir det första som slår en när man öppnar kuvertet med ett nytt nummer av ESSÄ, är av sådan kvalitet att den alltid står i samklang med innehållet.

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar