söndag 1 november 2020

Ida Jessen: Kaptajnen og Ann Barbara (Gyldendal)

 

Bland de samtida danska författarna håller jag Ida Jessen för att vara en av de allra största. Jag har läst henne i många år, och intervjuade henne också i min bok Skrivandets portar 2006.

När Ida Jessen nu utger det som kanske är hennes absoluta storverk, Kaptajnen og Ann Barbara, blir i alla fall jag förvånad. Något liknande, vare sig i omfång, genre eller motiv, har hon aldrig skrivit, och jag vill inledningsvis citera förlagets presentation:

Året er 1754. En vogn kommer kørende over den øde jyske hede. Der er en kaptajn på vognen, Ludwig von Kahlen. Han er kommet for at betvinge vinden og sandet. Han vil bevise, at ørkenen kan opdyrkes. Ingen ved, hvem der ejer heden. Den brutale godsejer til Hald, Schinkel, mener, at den er hans – og han skyr ingen midler for at få sin vilje. En sommerdag kommer den gådefulde Ann Barbara vandrende over heden.

KAPTAJNEN OG ANN BARBARA er en western fra den jyske hede om dengang landet endnu skulle erobres, om en indædt og kompromisløs mand og om den kvinde, der bliver hans allierede. En intens og dramatisk historie om kampen mod rå naturkræfter, om store drømme og endnu større ofre, om hævn og disciplin, kærlighed, fortabelse og den reneste ondskab.

Här kan förstås "vän av ordning" fråga sig varför förlaget använder en slapp kliché som western om hennes roman. Är det för ren marknadsförings skull? I så fall tror jag de misstar sig. Istället borde förlaget uteslutande slå på trumman för det romanen verkligen handlar om, nämligen hur de ogästvänliga och uttorkade jylländska hedarna koloniserades.

Huvudperson är förstås Ludwig von Kahlen, "kaptajnen", som vill bevisa något som sedan dess bevisats på många andra håll i världen, nämligen att man kan förvandla en till synes död mark till livgivande och produktiv.Vi har under 1900-talet sett flera sådan projekt i Mellanöstern, bland annat i Libyen ("Gröna bergen") och i den israeliska Negev-öknen.

Ida Jessen vet i det avseendet vad hon talar om. Romanen tillägnar hon sina föräldrar, fadern som visade henne heden, och modern som alltid har berättat historier. Många av romanens karaktärer har funnits i verkligheten, inte minst Ludwig von Kahlen. Bokens två färgstarka kvinnor är däremot fiktiva, påhittade av Ida Jessen. Sådant är hon ju sedan länge en mästare på. Hennes karaktärer, såväl tidigare som i denna tegelsten, är fulla av liv, trovärdighet och förtrollning.

Det finns ett gediget faktaletande bakom romanen. Jessen hänvisar själv till några viktiga skrifter från 1750- och 1760-talen och några böcker med "den jyske hedekolonisation" som tema.

Jag är, som ofta tidigare, djupt imponerad av Ida Jessens språk. Hon har en mycket rik palett att hämta sina färger från. Nyanserna är tidspräglade, ofta finns det ord som jag från mina kunskaper om det danska språket inte känner igen, och som förstärker den ålderdomliga prägel en berättelse som denna måste ha. Redan bokens prolog är i sin beskrivning av den ödsliga heden en mycket övertygande text med stora poetiska kvalitéer.

Från ett samtal mellan bokens redaktör Birthe Melgård och Ida Jessen citerar jag:

Ida Jessen: ”Det er første gang, jeg har skrevet om en tid, hvor menneskets sjæl næsten ikke fandtes. For mennesket var ufrit dengang. Kongen var enevældig og herremændene havde hånds- og halsret over bønderne. Der var så stor hungersnød og fattigdom i det meste af Danmark, at man ikke tænkte over, hvem man var. Jeg var ængstelig for at skrive om nogle mennesker, som jeg slet ikke kender. Jeg kender ikke til at være ufri på den måde.”


Hennes förra bok Telefon skrev jag om här. Andra böcker av Ida Jessen jag skrivit om, kan du hitta här.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar