fredag 13 november 2020

Katarina Frostenson: F - En färd

 

"Jag är i människostaden och inte i landet S, jag är ute ur den trånga stöveln. Igår kväll stod jag med ett par vänner på en bro över Seine, nära porten där vi övervintrade och mötte våren 2018. Månen var över floden. Nere på kajen ljöd musik och det dansades vals, bugg och cha-cha. Lätt och elegant förde sig flera av paren. Härligt!" (F- en färd, sidan 55)

Om man börjar med bokomslaget och pressbilden på författaren kan man inte ens gissa sig till att detta är en kontroversiell bok. Rakt tvärtom. Författaren Katarina Frostensson utstrålar samma inre lugn som hon alltid gjort. Men nu säger varken bokomslaget eller författarbilden hela sanningen. För att nå den måste man läsa boken. Det har jag nu gjort. Eftersom jag läste den förra, K - Berättelsen, måste jag läsa F - En färd, för att bättre förstå. 

Den nya boken fortsätter berättelsen om vad som hände hennes man Jean-Claude Arnault, efter rättegången om våldtäkterna, och efter det att hans och Frostensons källarklubb Forum fått slå igen för gott (och vid sidan av det också det dramatiska (för-)fall Svenska Akademien genomgick). 

Fördömelserna av boken har varit enstämmiga på de kultursidor som idag blivit den nya metoo-kvinnans domstolar. Någon enstaka man har yttrat sig, men flest är de kvinnorna som dömer och stöter bort. De tycks ha en sak gemensam: oförmågan att läsa Frostenson utan att hela tiden se Arnault i henne. Det blir därmed en form av falskläsning. F - En färd är i första hand Frostensons berättelse om utstötning, ensamhet, bristen på verklig frihet och inte minst känslan av att ha förlorat sin identitet. Därför läser jag den som hennes berättelse, och det faktum att hon är nästan helt lojal med makens märkvärdigt mytomana verklighetsbild skymmer inte läsningen om just de tillstånd hennes förvisning från den svenska litteraturvärlden kommit att innebära.

Jag skulle inte komma på tanken att förringa de svinerier som Arnault gjort sig skyldig till. Jag har förstahands-information om dem. Men jag tillåter mig ändå den hädiska tanken att det ligger något i Frostensons ifrågasättande av bärigheten i anklagelsen om våldtäkt, när kvinnan i fråga kommer tillbaka till förövaren två gånger, varav den ena i Paris tillsammans med sin dotter. 

Vill man få en mer omfattande bild av Arnauds märkvärdiga aktiviteter kan man med fördel läsa Johan Lundbergs nya bok, När postmodernismen kom till Sverige, i del två, där han med kapitlet En man med många talanger och ett tjugotal sidor framåt, visar hur sambanden mellan Forum, Svenska Akademien och kretsen kring Horace Engdahl såg ut.

"Dunklet föder vakan. Natten som dagen. Det genomskinliga tillståndet är inombords. Ingen hinna finns mellan känsla och kropp, tankarna far som kvicksilver. Är det tankar? Ilande celler, utan kopplingar sinsemellan. Kortslutningar. Snabbt, samtidigt, av och an, allt om vartannat. "(F- en färd, sidan 192)

Nå, för mig är alltså F - En färd Katarina Frostensons berättelse, inte Arnaults. Liksom K - Berättelsen är den en vacker, personlig och mycket orolig dagbok från en tid då allt rämnar. 

Vacker är den i kraft av Frostensons språk, personlig är den därför att hon igen vågar och förmår se sig själv i spegeln och orolig just för att hon här, till skillnad från i K - Berättelsen, formulerar sin sorg och bedrövelse över makens sexuella äventyr och otrohet (till honom ska jag här i bloggen återkomma längre fram i vinter).

När vi en dag fått bättre distans till hela katastrofen - och då menar jag Forum och alla dess medverkande, liksom Akademien, dess forna och nuvarande ledamöter, Sara Danius och hennes korta tid som ständig sekreterare och allt för tidiga död - då, men först då, kommer vi att kunna läsa det som skrivits med öppna sinnen och större realism. Då kanske vi också kan skilja på de brottsliga handlingar och de ursäkter och bortförklaringar som hela tiden förekommit. På den punkten har Frostenson gott sällskap av sådana som Horace Engdahl. Att kärleken gjort just henne nästan blind skymmer inte min läsning. Vem av oss har inte någon gång i livet drabbats av den blindheten och den oförmågan att skilja det ena från det andra?

Katarina  Frostenson. Pressbild från Polaris förlag.

2 kommentarer:

  1. Tack Thomas för det enda, hittills, seriösa försöket att skriva om boken.

    Mats B-P

    SvaraRadera
  2. En del intressanta reflektioner, och jag håller med om att K.F:s resa är en resa som på många sätt bör särskiljas från Arnault. Och jag håller med om att detta är hennes bok, och inte hans.

    Men jag skulle vilja återkomma till en passage:

    "Men jag tillåter mig ändå den hädiska tanken att det ligger något i Frostensons ifrågasättande av bärigheten i anklagelsen om våldtäkt, när kvinnan i fråga kommer tillbaka till förövaren två gånger, varav den ena i Paris tillsammans med sin dotter."

    Idag vet vi ju att det är så det mänskliga psyket fungerar. Så de allra flesta av oss skulle fungera, även fast vi kanske inte tror det när vi själva befinner oss långt borta från händelsernas centrum.

    Kvinnans agerande är rätt typiskt under dessa omständigheter, och knappast förvånande vare sig för mig eller någon annan som jobbat med brottsoffer. (Eller säkert någon annan som har kommit att bli involverad i liknande frågor, oavsett om det är empiriskt eller akademiskt)

    SvaraRadera