onsdag 25 november 2020

Line Papin: Det tredje kriget (Elisabeth Grates bokförlag. Översättning av Maria Björkman)

 


Så som man en gång lämnat födelseplatsen måste man kanske återkomma till den, för att försonas med sitt öde. För att återfinna det liv som gör anspråk på att få existera. Så tänker jag när jag läst Line Papins gripande, starkt självbiografiska roman Det tredje kriget.

 

En bok om en vietnamesisk flicka, född i Hanoi, kanske måste handla om krig. För mig är de två orden ofta ett: Vietnamkriget. Men vi vet att det fanns flera sådana, skoningslösa och mycket grymma krig. Först det krig Frankrike som kolonialmakt förde i Vietnam. Sedan det krig de lämnade vidare till USA och som kom att bli synonymt med napalm och avlövningskampanjer. Och inte att förglömma: det krig Vietnam förde i grannlandet Kambodja. När USA lämnade Vietnam innebar det inte endast att nord och syd kunde försonas och landet enas, det innebar också att andra motsättningar och mordiska konflikter blottlades.

 

Jag behöver inte läsa länge förrän jag förstår att bokens flicka och författare lever i ett tredje krig. Det är, säger hon, ett inbördeskrig ty det utspelar sig i hennes egen kropp. Hon har förvisso en vietnamesisk mamma, men pappan är fransman bosatt i Hanoi. Hon föds 1995. Tio år gammal kommer hon med föräldrarna till Frankrike.

 

Romanen berättar inte bara om henne själv utan också om hennes två systrar och förfäderna. Familjen blir som en bild av många vietnamesers öde. En syster kommer att leva i Polen. De strider som dessa tre generationers kvinnor gått igenom ger hon tre namn: kriget, exilen, sjukdomen. Författarens mormor Ba är i hög grad romanens själva fundament, liksom hennes dotter som ska komma att bli hennes mamma. Det föll bomber över Vietnam. I Line Papin faller sedan bomberna inombords. Med anorexin längtar hela hennes väsen efter döden. Förintelsen finns fysiskt inskriven i vardagen.

 

Det handlar mycket om den döda kroppens ben och romanens originaltitel har också med flickors ben att göra. När kroppens kött är förmultnat samlas kroppens ben i urnor, berättar Papin om traditionen att ta hand om sina döda. Hennes egen sjukdom leder också till köttets förtynande. Till slut ligger hela skelettet direkt mot hudens tunna skydd.

 

Det är en skakande och mycket personlig roman, Papins tredje bok sedan debuten. Den både börjar och slutar i Hanoi, och därför tänker jag att slutkapitlets korta text verkligen sluter cirkeln. Vägen till liv och hälsa måste också ha denna rent fysiska förflyttning för att kunna slutföras. Line Papin har ett synnerligen vackert språk som verktyg och för att vara skriven av en så pass ung människa är romanen imponerande. Jag önskar den många läsare, män som kvinnor, oavsett geografisk bakgrund. Hemlöshetskänslan och anorexin känner inga mänskliga gränser. Den är lika skoningslös var och när den än slår till.

 

Line Papin. Foto från förlaget

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar