söndag 8 november 2020

Presidentvalet i USA är äntligen över. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd... skriver Montaigne

Foto: Astrid Nydahl
 

Så, då blev det äntligen ett resultat. Biden eller Trump är inte längre en fråga. Det är ett svar. Ni som läser mig är väl informerade om min ståndpunkt. Alltså: jag sätter mig inte och gråter med trumpisterna, inte ens på nätet där de är så vanliga, och jag vandrar inte jublande med bidenisterna, de på nätet så ovanliga. Istället försöker jag hålla huvudet kallt och påminna mig själv om att den gamla amerikanska supermakten fortsätter i samma hjulspår, som ekonomisk och militär världshärskare, med intressen varstans och med inblandning i andra nationers angelägenheter. Det är så supermakter agerar, det är därför de kallas supermakter. Trump må tjura i ovala rummet, han blir förr eller senare eskorterad till sitt eget torn. Biden må jubla i ovala rummet, mänskligt att döma har han inte så många år kvar i livet. Så för att summera: det är söndag i "den humanistiska, feministiska supermakten", och det är vad vårt arma land är mest känt för. Är det kanske inte där vi ska börja ställa frågorna och försöka finna svaren?

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:

"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

Så tröstar jag mig denna söndag med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

 

***

 

Stor intervju i albansk tidskrift om min nya bok:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar