måndag 9 november 2020

Ullmar Qvick om Skanderbegs ättlingar

 Jag vill inleda veckan med en text om min nya bok, Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige.

Omslagets fram- och baksida.

Förra veckan sålde jag ett drygt dussin av boken, sedan albanologen Ullmar Qvick skrivit om den på Facebook. 

 

I sista lådan finns nu endast 21 exemplar kvar. Jag kommer inte att trycka en ny upplaga, så detta är sista chansen att köpa boken. Den kostar 300:- inklusive frakt. Summan swishas till 0706 42 30 16 och beställningen till thomas.nydahl@gmail.com

Ordet till Ullmar Qvick:

Thomas Nydahl med Afezolli i södra Albanien. Privat bild 1978.

Det var sommaren 1978 jag träffade Thomas Nydahl och hans familj på badstranden vid Durrës Plazh i Albanien. Det var mitt andra besök i landet, medan Thomas redan varit flera gånger i Albanien. Så blev vi bekanta och så småningom vänner, en vänskap som bestått i fyra decennier.

 

Boken är alltså särskilt betydelsefull för mig, och det är en stor glädje att få hälsa den välkommen i den lilla skaran av svenska böcker om Albanien och albanerna. 

 

Jag är så imponerad av att Thomas Nydahl, trots den brytning med den kommunistiska regimen i Tirana som skedde i hans fall och trots att han inte lärt sig albanska språket, så hängivet och varaktigt följt det albanska folkets öden under alla dessa år. Han har inte återkommit till Albanien sedan 1978, men han har skaffat sig stor insikt om de villkor och problem som har gällt för det albanska folket. 

 

Jag tänker inte gå in på en allsidig recension av boken; redan har den som är intresserad kunnat läsa här på min facebooksida flera anmälningar av boken med läsarsynpunkter. Jag stannar bara vid några avsnitt, som jag vill granska och diskutera närmare. 

 

Boken är till stor del baserad på texter som Nydahl redan tidigare publicerat om Albanien och Kosova under åren. Detta gör att vissa upprepningar inte kan undvikas; samtidigt är detta en fördel för den inte så insatte läsaren, som får vissa fakta inpräntade i medvetandet.

 

Nydahl återger några ord av författarinnan Kapka Kassabovas bok To the lake, a Balkan journey of war and peace, utgiven i år. Hon skriver framför allt om de sköna trakterna kring sjöarna Ohrid och Prespa, som delas av Albanien, Nordmakedonien och Grekland, trakter som jag själv förklarat min kärlek till i boken Mera hjältemod än vete (2004). 

 

Författarinnan skriver: 

 

”Albanien är ett land som är vänligare mot de döda än mot de levande, men jag har förälskat mig på mindre än en vecka. Det finns något helt icke-cyniskt över människorna jag mött, en gammaldags kvalitet. Det är lätt att bli cyniker, men vad är vi utan vänlighet? Nittioniokommanio procent döda.”

 

Jag förstår henne. Det finns något i albanernas sätt att vara som skapar förälskelse. Under mina nio besök genom åren i de albanska områdena och bland albaner här i Sverige har jag mött gästfriheten, en vänlighet och en stil som man nästan kan beteckna med det medeltida ordet hövisk. Oavsett bildningsnivå förstår albanen att skicka sig. Här kommer också det begrepp in, som Thomas Nydahl med rätta fastnat för: besa, den albanska hederskodex som är knuten  till trofasthet och löfte. Den har levt genom århundraden och finns kvar.

 

Vad gäller albanerna i förskingringen, av vilka vi har minst

50 000 i Sverige, kommer författaren också in på intrikata svenska spörsmål. Han betonar att albanerna håller sitt gamla hemlands kultur och traditioner vid liv i exilen, och att deras hävdande av den egna identiteten ses av tongivande svenskar som beundransvärd och värdefull. Men synen på en etnisk svensk som hävdar svensk folkkultur och svensk identitet uppfattar en del som avståndstagande från mångkultur. Thomas Nydahl känner sig undrande. Ska vi inte bejaka både den albanska çifteli och den svenska nyckelharpan, typiska folkinstrument i respektive kulturer? Ja, varför skulle den svenska identiteten skjutas åt sidan? Mina kära vänner från Mellanöstern och Afrika har också med glädje deltagit i det svenska midsommarfirandet – det uppskattas att vi liksom de har våra fina traditioner.... 

 

I boken berättas också om den albanska muslimska sekten Bektashsi, som lever i den sufiska traditionen. Detta är en form av islam som man skulle önska blev en väldig kraft i världen. Den är byggd på fred, kärlek och ömsesidig respekt. Dess tolerans har genom tiderna påverkat albanernas syn på religion. Tron ska inte ingå förbund med den världsliga makten för att styra den, vilket tyvärr sker på många håll. De många som inbillar sig att islam bara är de fanatiska dogmatikernas religion kan få ompröva sin uppfattning genom den här boken, som  ägnar mer än åtta sidor åt frågan om albanernas religion. Naturligtvis hotas denna milda islam av aggressiva krafter, som får ekonomiskt och ideologiskt stöd från en del arabstater och Turkiet. 

 

Givetvis har Thomas Nydahl inte haft för avsikt att idyllisera albanerna och deras samhälle. Hans bok tar också upp mörka sidor, inte bara från diktaturens tid i Albanien och Jugoslavien utan också allvarliga problem i dagens samhälle i Albanien och Kosova. Men jag tror nog att det jag skrivit här räcker för att visa att Skanderbegs ättlingar är en värdefull bok. Den är ett slags bokslut över femtio års studier av den albanska verkligheten på de olika håll där albaner lever idag. Det har varit en glädje för mig att ha fått bidra till innehållet i den och framför allt att den kommit tll trycket. Det blir en handbok för dem som vill lära känna ett folk med en historia av mycket blod och umbäranden men också stolthet och livsvilja.

 

Ullmar Qvick 30 oktober 2020

 

Sarandabukten i Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl


En tidstypisk film från Albanien, gjord av norska NRK 1982, på en dryg kvart, kan du se här.

 

Här också en alldeles färsk intervju med mig om boken, i tidskriften Gazeta Tema, Albanien.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar