När blev min barndoms land ett helt annat? Några tankar inför det nya året

Med mamma Ylva och bror på promenad längs Rasmusgatan på Sevedsplan i Malmö, 1955. Privat foto

 

Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.

Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

Men ska vi då kalla dagens inflyttare för gästarbetslösa? Om man tror att den tidens arbetskraftsinvandring har minsta likheter med dagens skeende så kanske man skulle finna det fyndigt. Men saken är att det inte finns några likheter eller samband. I de etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäster. Därför terrorismen. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.

När jag grubblar om natten kommer några viktiga frågor för mig. De är inte nya för januari 2021, de finns sedan många år närvarande. Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev min barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.

 

Nyårskrönika 2020

Här passar det att vaka in det nya året. Foto: Astrid Nydahl

 

En ny maktbalans har uppstått i Mellanöstern med Israels diplomatiska framsteg under året. Att Israel nu har diplomatiska relationer med Marocko, Bahrain, Förenade Arabemiraten och med Sudan har politiska analytiker världen runt haft svårt att förstå. Man har enats om att det är en dålig sak, ”eftersom Trump ligger bakom”. Jag är inte så säker på att de har rätt. Det är möjligt att Trumps roll är avgörande. Men Trump försvinner. Israel ligger kvar där det ligger och varje positiv och/eller diplomatisk relation med ett annat land i regionen måste vara av godo, för folken och för freden.

 

Pedofilin i den svenska politiken går hand i hand med övergreppen, våldtäkterna och förnedringen av unga människor över hela landet. Det är en ytterst oroväckande utveckling som kanske kommer att röja betydligt mycket mer träskmark i Sveriges politikerklass än vi tidigare känt till. Än så länge tycks den oförmögen såväl att rensa i de egna leden, som att rensa i den importerade brottslighet som har klanen och gänget som minsta gemensamma nämnare.

 

Putins Ryssland och Lukatjenkas Belarus är våra närmaste mardrömmar. Vem Putin skickar att förgifta och mörda nästa gång vet vi inte. Vi vet inte heller vilka kort Monstret i Minsk har kvar att spela mot sitt eget folk.

 

Svenska Akademien har förmodligen inte fler kort. Med den ”taktiska” reträtten i år återstår det väl bara att ge det så kallade Nobelpriset i litteratur till någon högkvalificerad poet eller prosaist som alla – dvs du och jag – läser och som vi hoppats skulle slippa att förknippas med det korrumperade gänget.

 

USA blir inte en bättre plats på jorden för att Trump avgår och Biden tillträder. Däremot kan man hoppas på att mindre skit från det vita huset ska sprutas ut över folk och fä. USA vill till varje pris fortsätta vara världspolis, och så kommer det att förbli. I alla fall fram till dess de kinesiska så kallade kommunisterna erövrat ännu mer av marknader, territorier och folk i världen. En despoti som spelar både med den totalitära kommunistiska ideologin och med turbokapitalismens mekanismer än bra mycket farligare än de som nöjer sig med den ena eller den andra.

 

Den afrikanska kontinenten fortsätter tampas med problemet ”hur få upp vatten ur ån och bevattna åkern bredvid”, men plågas också av nygamla tyranner och den arabiska vårens efterdyningar i Mena-länderna. Krigens dygnet runt malande maskin kunde aldrig framkalla bättre liv och samhällen, inte heller det gångna året. Skillnaden mot förr är att Afrikas aktivister numera heter sådant som Boko Haram, specialiserade i barn-kidnappningar som ska förhindra skolgång. Ändå finns gamla ANC kvar längst i söder, nu också aktiva i penningtvätt, vapenhandel på högsta nivå och alltomfattande korruption. Inte ens det svarta Afrika är fritt från islamismens våld. Det både föds och utövas där.

 

Vänstern, förlåt jag menade ”vänstern”, fortsätter vurma för latinamerikanska maffiosos som klätt sig i Ches skjortor. Trots att misären är uppenbar för var och en är det uppenbarligen en ideologiskt korrekt misär av bättre sort. Finns det då en verklig vänster? Klart det gör, men den syns knappt och förväxlas med den politiska strömning som gärna använder den röda fanan för att främja separatistiska projekt och som lierar sig med de värsta mörkerkrafterna. Den "vänster" som lierar sig med islamister, BLM-rörelsen och antifa är i allt väsentligt en reaktionär, våldsromantisk rörelse som saknar varje uns av trovärdighet.

 

Vad man än säger, så förblir allt fragmentariskt och slumpvis utvalt. Så också dessa nyårsord. Nej, jag säger inte gott nytt år. Men jag hoppas ni följer mig under 2021, så långt jag orkar.

 

Brokiga blad ur Ystads historia

 

De bildar en fin duo, konstnären Börje Berglund och författaren Per Erik Tell. Så sent som för sju månader sedan utkom de med Brokiga blad ur Kristianstads historia, och nu är turen kommen till Ystad.

De här böckerna är alfabetiskt uppbyggda, och just därför ter det sig självklart att börja med Ales stenar och sluta med Österlenporten.

Detta är förstås en bok för var och en som inbillar sig att Ystad är synonymt med Henning Mankells kommissarie Kurt Wallander. Den synonymen finns förstås, och det torde i hög grad bero på tidsandan som premierar varje kriminalhistoria. Men staden är så oerhört mycket mer och intressantare. 

Vad kan man inte lära sig om dragonerna, Gråbröderna, korsvirkeskulturen, danska författarinnan Ditte Cederstrand, Revhusen och sandskogen? Mycket! Själv hade jag förbindelse med staden en gång i tiden. Tänker bara gott om den. Ystadsborna är härliga, både i sin dialekt och sin attityd till livet och vardagen.

Har då Berglund & Tell alldeles struntat i  kommissarie Kurt Wallander? Nej, det har de inte. Men de påminner om att Ystad redan 1953 blev filmkuliss i Ingmar Bergmans Gycklarens afton. Men Bergman var förstås Mankells svärfar. Så kan man knyta ihop berättelser. Och det är något Berglund & Tell är mycket bra på. Rekommenderas för såväl Ystads-farare som fåtöljresenärer.

När nu rakethelvetet är i full gång

Foto: Astrid Nydahl

 

När nu rakethelvetet är i full gång och räddningstjänsten får köra i skytteltrafik till den unga generationen importerade skyttar och marodörer, vaknar jag av smällarna och förbannar den frihet som medger att det får lov att ske.

Vem vakar över tystnaden när politiken slutit förbund med turbokapitalismen och välsignat allt man kan tjäna pengar på? Absolut ingen.

 

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano)

Foto: Astrid Nydahl

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 

Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.

Mörkerformer och ljusbluffar

Knopparp 23 december. Foto: Astrid Nydahl

 

Mörkret har i december antagit många olika former. Just denna dag understryks mörkret här i nordöstra Skåne av ett evigt fallande regn. Inomhusets trevnad tilltar även om kroppen säger ifrån. Lammsteken är snart serverad. Två filmer, en mycket gammal, väntar på oss ikväll. Första behandlingen hos sjukgymnasten är avklarad och inget mörker kan lura mig tro att smärtan försvinner, men att den lindras och mildras.

Hela december har vi också lurats av ljusbluffarna. De kallar sig handelsmän men det ljus de saluför är på lång sikt förödande. Från övervåningens gavelfönster ser jag megalomana gallerian C4, där massan, trots smittorisken, nu väller fram för mellandagsfynd. Ljusbluffarna är alltid likadana. Vad de än kallas skapar de alltid abstinenser hos människor som gjort sig beroende av dem.

Våldet som "drabbat vår region" - en svensk följetong

Foto: Astrid Nydahl

 

Sveriges Radio meddelade i helgen nya uppgifter om våldsutövningen i vårt arma lands undre regioner. De är varken nya eller nyheter utan i allt väsenligt uppdateringar av en svensk följetong:

 

Under året har antalet våldsdåd som kopplas till den grova organiserade brottsligheten legat på en fortsatt hög nivå, och på vissa håll i landet har det dödliga skjutvapenvåldet ökat.

I polisregion Stockholm och Öst har fler personer skjutits ihjäl under 2020 jämfört med 2019, medan antalet är färre i till exempel polisregion Syd

 

"Det är friktioner mellan nätverk som krigar om främst narkotikamarknaden som gör att det här har drabbat vår region" säger Jan Hofvenstam, underrättelsechef i polisregion Öst.

 

Detta var i all väsentligt gamla nyheter. Alla vet. Alla. Men ytterst få gör något för att få ett slut på det som ”drabbat vår region”. Saken är den att hela riket är ”drabbat”. Men den sortens polisiära och politiska vokabulär får man det att låta som något av naturen givet. Som om handgripliga beslut och åtgärder vore meningslösa. Om Sverige fortsätter på den inslagna vägen kommer inte någon att se en väg ut ur vapen- och bombhelvetet, det som ”drabbat vår region”. 

 

Svensk följetong? Nej, inte särskilt svensk heller. 

***

Vill man fördjupa sig i ämnet ska man absolut läsa Polisens rapport som finns här.

Nästan en människa i veckan skjuts ihjäl i Sverige. Många av skjutningarna har kopplingar till utsatta områden där det ofta förekommer öppen narkotikahandel, finns en stark tystnadskultur och pojkar och unga män som upplever utanförskap dras in i kriminalitet.

Polisens bedömning är att många av morden beställs av ledande personer högre upp i den kriminella hierarkin. De genomförs, ibland mot betalning eller för att komma högre upp i hierarkin, av unga män som är rena utförare. Polisens underrättelsebild är att anstiftaren kan befinna sig flera led från utföraren och att utförarna många gånger ångrar sig men inte törs dra sig ur.

 

 

Pandemin i tio år till

Foto: Astrid Nydahl

 

En man som borde veta, Ugur Sahin, menar att pandemin kommer att finnas med oss i tio år till. Varför just han? För att han är mannen bakom det vaccin vi sägs ska ta. Hans Rustad på Document.dk skriver:

Der har været flere dystre forudsigelser om covid-19. Vi er i en slags permanent undtagelsestilstand, at selv vaccinen ikke kan bedøves fuldstændigt. Nu kommer manden bag Pfizer og BioNTech-vaccinen, Ugur Sahin, med en forudsigelse, der ryster os til fundamentet: Pandemien kunne vare i ti år.

«The virus will stay with us for the next 10 years,» Sahin said during a Tuesday press conference, adding «We need to get used to the fact that there’ll be more outbreaks.»

Udtrykket “ophold hos os” betyder ikke permanente udbrud. Sahin mener, at vaccinen vil give en ny situation om sommeren, så næste vinter bliver mere normal. Men intet vil være helt som før, ifølge Sahin. Han bruger også udtrykket “en ny normal”.

«We need a new definition of normal,» he continued, suggesting that this doesn’t necessarily mean countries will have to go into perpetual lockdown – something which could stop «by the end of the summer.»

Sahin ved ikke, om det er nok, hvis 60 procent af verdens befolkning er vaccineret. Virussen vil muteres, og nye mere farlige sorter kan tænkes. Derefter skal vaccineprocenten være endnu højere. Hvad dette vil koste, kan man kun spekulere i.

“This winter, we will not have an impact on the infection numbers,” he said, “But we must have an impact so that next winter can be the new normal.”

Sahin also urged caution on whether 60-70% of the world’s population being vaccinated would be enough to prevent further outbreaks.

“If the virus becomes more efficient…we might need a higher uptake of the vaccine for life to return to normal.”

 

Snart vardag igen

Olseröd i helgen. Foto: Astrid Nydahl

 

Det närmar sig vardag. Det är tomt i flaskorna. Det är snart helt slut med brunkål, köttbullar och skinka.

När vardagen återkommer står bara en nyårsafton ivägen och det nya året kan göra sin entré. Till vilken nytta då?

Samma plats, samma dag, samma fotograf

Flykten från brunkålen

Foto: Astrid Nydahl

 

Stå där vid sjön. Minusgrader, tystnad, vindstilla. Veta att julhelgen ännu pågår, men att man ändå flytt brunkålen. Vinterliv.

 

Anne-Marie Berglund, 24 år tillsammans med breven

Anne-Marie 1977. Foto: Rut Berglund. I privat ägo

 

”Idag var det sista dagen för en tv-inspelning (…) Naturligtvis ångrar jag nu att jag inte hoppade av. Men roligt har jag haft de här inspelningsdagarna! Så roligt har jag inte haft sedan jag gick på en kurs när jag skulle arbeta som mentalvårdare” (ur brev 14/5-98)

 

Det blev 24 år vi fick tillsammans i breven. Det som började med svensk litteratur kom att bli en svindlande resa ut i europeisk kultur. Litteraturen och musiken blev vår starkaste förbindelselänk och i en nästan regelbunden veckotakt växlade vi breven mellan oss. Hon skrev från Stockholm, Esbo, Nice och på olika resor. Vår vänskap växte och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv. Genom litteraturen och de ord vi satte på det som vi, var och en, hade erfarit och upplevt. Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött. Det gjorde den inte, rakt tvärtom intensifierades och fördjupades den. Breven ledsagades ofta av böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor. Alltid något som lyste upp vardagen fanns det med.

 

Sylvia Plath och Jean Rhys blev två av många författtare som fanns med oss. Anne-Marie gav mig både Alexandra David-Neel, som sa att hon kunde springa innan hon kunde gå, och Flora Tristan, hon som på 1970-talet ”plockades ner från vinden och blev hjältinna åt de nya feministerna. Hennes ansikte trycktes på frimärken och hennes skrifter kom i nyutgåvor.” Vi hade båda två tagit med oss Fernando Pessoa från Lissabon och återkom ofta till hans kanske mest kända verk, Orons bok. Vi lyckade på olika vägar bygga en krets att vistas i. Inte sällan fanns där solitärerna.  I Dagens Nyheter skrev Anne-Marie i maj 2000:

 

”Sylvia Plath griper och griper, men inget blir kvar. Inte för henne själv. För oss. Vi vandrar i hennes flytande ström som i ett museum. Det gör mig sorgsen. Nästan arg. Det bästa är nog att bli arg, precis som den här dagboksflickan är, för varför måste allting dö? Också kärleken. Allra mest den, den dör nästan i samma stund den uppstår. Hur tillåter du det? Det är den viktigaste frågan jag vaskade fram ur dagboken.”

 

Det är just i dessa ord om utgivningen av Plaths dagböcker jag finner Anne-Marie själv. Alla våra brevår öppnade gång på gång det såret: kärleken som dör, och flickan som blir stående där, ensam och tom. Just flickan är Anne-Maries identitet. Glöm inte hennes flicklekar! Det livet skiljer sig radikalt från kvinnans, liksom pojkens från mannens.

 

Hennes brev var som bäst essäistiska i sina prövningar av skrivandets och kärlekens villkor, de vandrade i såväl tanke som läsning, de kunde vara cafésittande eller som i Nice vindrickande vid havet. Men de kunde lika gärna vara prosaiska, sakligt närvarande i de ständiga färjeresorna till föräldrarna i Esbo. När de resorna var annat än sovande i en liten hytt under vattenlinjen, kunde de också bjuda på äventyr till havs, som Anne-Marie tyckte om att återberätta för mig i breven. Också de äventyren blev som små litterära pärlor, inte sällan nära sagans värld.

 

”Här är en molnig dag till din hjälp. Ingen gassande sol”, skrev Jean Rhys i Sargassohavet. I de orden känner jag så väl igen sommarbreven från Anne-Marie. Var det något hon plågades av, så var det varma vindar och stekande sol som värmde upp hennes rum. Hade hon haft kraften hela sitt liv, hade hon flytt till havet för att simma och svalka sig. Istället stannade hon inomhus, vilket också gav henne de alltför tidiga morgnarnas sömnlöshet.

 

Som åren gick blev Anne-Marie allt mer distanserad från det som kunde kallas kulturvärlden. Hon tackade nej till inbjudningar. Hon lät flera färdiga böcker förbli outgivna. I ett brev skrev hon ”Du vet, sen jag tog tillbaka BOKEN så känner jag mig som en fri människa. Det är mycket underligt, men jag har blivit liksom frimodig.”  Sin lilla lägenhet beskrev hon i breven allt oftare som ”mitt fängelse”. Grannars oljud, hon kallade det ”borrpsalmer”, plågade henne. “När jag först kom till Lissabon…” skrev Fernando Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” Inte så sällan önskade jag att Anne-Marie skulle få höra sådant istället för tryckluftsborrande, när grannarna märktes av.

 

När livet gick mot slutet blev breven från henne allt kortare, och jag förstod inte vad som pågick. Den 8 november 2019 skrev hon:

 

”Idag har Hans hjälpt mig hela dagen. Nu måste jag be honom ta med det här brevet så du inte oroar dig. Förlåt… Skriver mer sen. Din Anne-Marie”

 

Efter ett sista brev, den 6 januari 2020, fick jag med dagliga telefonsamtal från gemensamma vännen Hans Boij följa hennes sista tid. Hon var i sin egen värld, på väg mot det definitiva slutet, som kom två månader efter det brevet. Jag vill avsluta med några ord ur ett tidigt brev från henne:

 

”Att stå i rampljuset är något jag gillar. Det är för mig en av verkligheterna. Jag finns. Jag är i min röst, i min text. Jag glömmer helt publiken sådana stunder och är bara” (december 97)

 

Låt oss behålla och bevara henne där, i minnets eviga ljus!

 

Julaftonsbordet, tårarna, tankarna

Hideo Matsumoto skickade en av sina bilder av Anne-Marie Berglund, inramad som julklapp till oss. Det var den första julen på 24 år utan henne. Och ändå var hon med, där hon stod inramad framför nya numret av tidskriften 20TAL som handlar om henne. Tårar och skratt samsas.

 

Litteratur, musik och film på julaftonsbordet.

Inre exil önskar läsarna fridfulla och eftertänksamma helgdagar

Foto: Astrid Nydahl

 

Anne-Marie Berglund dog den 6 mars. Hon var en mycket nära vän, och en fantastisk författare. I 24 år brevväxlade vi med varandra. Tillsammans med hennes särbo, fotografen Hideo Matsumoto, arbetar jag med breven med målet att det ska bli en bok. Men materialets omfattning gör att det tar lång tid. Anne-Marie finns i mitt hjärta, denna första jul utan henne.

 

Anne-Marie Berglund  (1952-2020). Foto: Hideo Matsumoto

Mina tankar går också till Lars Vilks. Ännu en jul får han befinna sig i fångenskap. Det personskydd han har på grund av islamisternas dödshot medger fortfarande inte samvaro med hans älskade, och det finner jag upprörande bortom ord. 

Birmingham. Foto: A. N.

Britterna tog sig ur EU. Det hade man lovat och så blev det. Det England jag lärt känna i städer som Birmingham och Manchester, kommer förstås fortsättningsvis vara präglat av stora ekonomiska orättvisor, frågan är bara vad örikets vardag utanför EU kommer att innebära för de allra fattigaste och för det segment som en gång i tiden var arbetarklassen men numera i stor utsträckning så att säga flyter mellan olika skikt, från de uselt betalda i tjänstesektorn till de mer stabila mellanskikten. Islamisterna i landet kommer inte att försvinna. De kommer i lika hög grad som förut att arbeta för att förstöra, bryta ner och hota den sekulära ordningen.

 

Hur det praktiskt ska fungera för britterna med Brexit är svårt att sia om eftersom pandemin nu tagit ett starkt grepp och mutationen, med namnet VUI2020/12/01, vänt upp och ner på människors liv när julen och nyåret närmar sig. Det är i många avseenden en mardröm för dem.

 

Islamisternas attacker har varit uttalat anti-kristna, riktade mot kyrkor, präster och kyrkobesökare. Att islamisterna förklarade västerlandet och upplysningen krig är ingen nyhet för någon. Inte heller dess hat och våld riktat mot judarna. Men flera av det gångna årets attacker har varit anti-kristna. På samma sätt kan man betrakta några av de vidrigaste attackerna riktade mot det sekulära samhället. På den punkten ska vi inte göra oss några illusioner. Det blir inte fler 11-septemberattacker, däremot kan vi räkna med att bli huggna i ryggen eller på annat sätt förnedrade, hotade, misshandlade och mördade.

 

I Sverige har vi fått känna av ett fenomen som hela tiden accelererat; de sexuella övergreppen på både unga flickor och pojkar, liksom de grova våldsdåden som ibland också inkluderar rån, men mest av allt förnedring och krav på underkastelse.

 

De kriminella gängen har som vanligt plågat vårt land med skjutningar och bomber. Flera i verklig mening oskyldiga har dödats på grund av det. Vårt arma land har en "elit" som är helt oförmögen att möta det importerade våldet. Det äter sig allt djupare in i vardagarnas liv och plågar oss redan med sin existens.

 

Årets bok Skanderbegs ättlingar.

Min egen nya bok, Skanderbegs ättlingar, skrevs kanske främst riktad till svenska läsare men köptes till största delen av albaner boende i Sverige. Den möttes med positiva omdömen och uppmärksammades också i Albanien. I svensk press har den inte omtalats, beroende på att jag inte skickade ut den till dem. Endast lokaltidningen uppmärksammade boken, samt några bloggare som skrivit om mina tidigare böcker.

 

Den ledde också fram till mitt beslut att begära utträde ur Sveriges Författarförbund, där jag varit medlem sedan 1977. Det är ett beslut som mognat under flera år och jag har inte minst upprörts av förbundets olika aktioner riktade mot yttrande- och tryckfriheten. De som leder förbundet menar inte allvar med dessa grundläggande fri- och rättigheter. De menar helt enkelt att de endast ska omfatta de rätta och riktiga uppfattningarna och politiska riktningarna. Sådana positioner är sedan många år vardagsmat i Sverige och de äcklar mig. Det är inte en tillfällighet att de kallas politisk korrekthet.  

 

Med anledning av Einar Askestads artikel på sajten Det goda samhället vill jag påminna om vikten av klar blick för en organisation som författarnas. Utan den kapas vi av politiska extremister, vilket är precis vad som skett. Det får mig att minnas tiden för Charta 77 och åren därefter. Då var jag en av många som skrev på ett upprop för de dissidenter som ville hävda den tjeckiska och slovakiska federationens frihet mot den sovjetiska ockupanten. Vem tror ni att vi motarbetades av i Författarförbundet? Just det, samma eländiga "vänster", konkret också av de organiserade VPK-människorna, som med ryggmärgen ville försvara den sovjetiska diktaturen.

Man ska titta där det är som mörkast för att våga hoppas på en ljusning. Belarus är ett särskilt bra exempel. Dmitri Plax skrev för några dagar sedan om saken i en artikel med den förunderliga rubriken Så här föds en ny europeisk nation. Jag kan bara hoppas att det gångna årets terror från regimen i Minsk ska vara det sista och att 2021 ska erbjuda belarusierna en ljusare framtid. Plax: 

 

Den nya nationen vill närvara, konstituera sig på alla nivåer av det samhälleliga livet, och grunda den närvaron på allmänt accepterade värden. Såsom franska revolutionen deklarerade födelse av den moderna franska nationen grundad på de tre berömda kärnprinciperna: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. De belarusiska grundvärdena torde vara snarlika om än kanske lite mer romantiskt formulerade: Solidaritet, Kärlek, Frihet. ”Ljubim, Mozjam, Peramozjam!” är ett av slagorden. Vi älskar, vi kan, vi vinner!

Pandemin har lärt också mig att leva på ett annorlunda sätt. Men jag beklagar mig inte. Mina hälsoproblem det gångna året har varit andra. Pandemins fortsatta härjningar behöver jag/vi inte ens tänka på just nu."Inomhuset" kallar jag tillståndet och det bryts av kuststunderna.

Är detta idealet för våra nya gatuaktivister? Skärmdump från Expressen 2017

BLM som maktanspråk blev en brutal påminnelse om att vi inte ska ta något för givet. En ljushyad, fräknig skåning finns inte med i deras framtidsvision. Rakt tvärtom! Statykrossarna i väst blev en spegelbild av det islamistiska våldet från IS och talibanrörelsen, som förstört oändliga mängder klassiska kulturföremål. Sprängda Buddastatyer i öst, liksom sprängda Palmyra-statyer är islamismens tydligaste symboler, men vi vet att de och BLM också vill åt Linné här hemma. Symboler är viktiga. Värnar vi dem inte är det slut med oss.

 

Med dessa spridda anteckningar tackar jag alla mina läsare för det gångna, rika och bitvis hemska året. Jag önskar inte gott nytt år, eftersom jag inte tror på ett sådant. Men jag säger: håll blicken klar, delta inte i maktens spektakel. Friheten är det sista vi har.

Den vilar aldrig, inte ens i jul. Fast just denna vackra penna tillhörde Fernando Pessoa

 

Per Landin: Forsters patient. Tio tyska intermezzon (Förlaget Augusti)

Den välkända bilden från Warszawas getto, där nazi-soldaten står med sitt gevär. Hans liv tecknas i Per Landins nya bok.

 

Det finns en stor konsekvens i Per Landins böcker kring tysk historia. I den förra, Langbehns testamente, arbetade han vidare med män i nationalsocialismens krets eller periferi, men med flera intressanta sidoperspektiv på västtyskt efterkrigssamhälle och DDR. Bokens underrubrik är sammanfattande: Ett tyskt århundrade i tio kapitel.

 

I årets nyutkomna bok, Forsters patient. Tio tyska intermezzon, arbetar han vidare i samma krets och med liknande teman. Han närmar sig inte bara Hitler själv (i bokens titelessä), utan också några män och en kvinna utan vilka despoten inte kunnat genomföra sitt smutsiga krig och folkmord.

 

Landins enmansprojekt är att i essäns form och med de enskilda ödena som metod ringa in vad som skett och sker i Tyskland. Därför måste också de vidrigaste figurerna i själva folkmordsutövandet presenteras, som Ilse den förskräckliga, Ilse Koch, eller som Josef Blösche, vars gevär riktades mot den lille judepojken med uppsträckta händer. Landin tecknar dem sakligt och väjer inte för detaljerna som ibland är kväljande.

 

Utan att gå in på varje kapitel i denna bok vill jag ändå framhålla det avslutande, vilket handlar om Horst Mahler, den forne marxisten i Baader-Meinhofkretsen, som sedan blev uttalad nationalsocialist av värsta sort. Jag vill gärna avsluta med ett citat från denne Mahler om att Tyskland skulle vara en enad nation först ”när tyskarna med hakkorsfanor kan marschera genom Brandenburger Tor”. Det är inte ens betryggande att män som han sitter inspärrade. Tvärtom är jag rädd att allt för många unga tyskar åter sprider dessa idéer och demonier.

 

Landins böcker är oumbärliga för den som vill förstå Tyskland från Hitlertiden och framåt. Också denna nya förstås.

 

Hej och hå, vi nu till gruvan gå...

Kö till rea i Lissabon 1985. Foto: Thomas Nydahl

 

Den konsumtionsskadade medborgaren skrev Zygmunt Bauman om. Han eller hon får aldrig nog. Det hjälper inte att livets prylkvot sedan länge är uppfylld, mer måste bäras hem och staplas i rummen. Kläder, skor, elvispar, massagestavar, hudkrämer, prydnadssaker, vaser, blinkande och talande dockor, hörlurar, värmeslingor... allt går att sälja med själsmördande reklam.

Var iväg med posten i eftermiddag. Såg horderna dra fram utmed gatorna. Bilköerna långa till gallerian. Butikerna buktande av skadade medborgare. Ingen vård hade hjälpt. När sedan julafton är över börjar rean och man ställer sig i kö igen. Covid eller ej, skadan är omöjlig att reparera.

 

Av papper gjord, jord skall jag bli

Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

 

Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt. 

Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv. Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga? Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.

 

Anne-Marie Berglund: Paris

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto

 

Denna dikt från slutet av1970-talet (som fortsätter efter texten) hittade min vän Per Helge i ett exemplar av en sedan länge nerlagd svensk tidskrift. Anne-Maries tidiga diktning är full av liv ute på kanten. Paris var ofta synonymt med kanten, äventyren, modet och viljan. Under 24 år hade jag privilegiet att vara hennes vän. Hon kom att bli högt älskad och saknaden efter henne är stor och ekande.

Klicka på sidorna så kommer de upp i läsbart format.

Icke-resandets julhelg

Camden julhelgen 2015. Foto: Astrid Nydahl

 

Icke-resandet är sannerligen inte synonymt med icke-levandet. Visst har vi någon gång i år talat om vilken glädje det skulle vara att... och så trillar platserna ner i våra minnesluckor. London, Lissabon, Manchester, Prag, Bonn, Birmingham eller något helt annat, längre tillbaka liggande. Men 2020 års version av rörlighet är en form av utflykt i det mycket lokala. Inte Camden men Landön. Inte Piccadilly Garden men Tosteberga hamn. Inte Bairro Alto men Olseröd.

Många gånger har jag lovat mig själv att inte resa mer. 2018 års besök i Manchester och Liverpool skulle också visa sig bli den sista resan. Jag har fina minnen därifrån, men är så nöjd med det jag får här i trakten. Julhelgsnöjd. 

Ju närmare vi kommer, desto roligare saker hittar jag i brevlådan. Julkort, årets sista av några tidskrifter, en och annan julgåva. Och på trappan igår kväll en hel låda med ostar och andra godsaker, liksom senare en bil med två bekanta människor som lämnade en flaska fint rödvin. Varför skulle jag lämna en sådan plats?

 

København - julens och drömmarnas vackra huvudstad

Foto: Astrid Nydahl

 

Den danska huvudstaden ligger stängd. København har i hela mitt liv varit den stora staden, drömmarnas, mötenas, middagarnas, krogarnas, antikvariatens, kärlekens och äventyrens stad. Som skåning vänder man blicken dit, inte norrut till den allt mer skruvade och politiskt inavlade svenska huvudstaden.

Nu är det väldigt länge sedan vi såg henne. Bilden ovan är tagen en mycket kall och mörk vinterkväll för några år sedan, då vi gjorde oss en helg och gärna kikade in i denna vackra bokhandel (som de flesta andra är den nerlagd). Senaste besöket var hos Snaphanen, med smørrebrød och ädla drycker på Told og snaps, före den långa promenaden till Kongens Have. 

Nu kommer vi inte dit. Blir inte insläppta. Danskarna har i princip stängt landet, och så kommer det att förbli en bit in i januari innan ny prövning sker. Vi tillämpar samma politik här hemma, "det ligger ingen snö på taken, endast tomten är vaken", och vi skulle inte ens leka med tanken att flänga runt bland köptokiga jullängtare. Brunkålen är färdig, det är också köttbullarna. Allt det bästa står och väntar i förråden.

 

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag i översättning Adolf Dahl)

New York City. Foto: Astrid Nydahl

 

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga."

 

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

(Ur min bok Kulturen vid stupet)