 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det är så mycket som raseras nu. Självklarheter upplöses. Vardagsbanaliteter vi tagit för givna avskaffas, läggs ner, försvinner. Det är förstås en offentlig sektor som först får känna av omdirigeringen av slantarna. Busslinjer, vårdinstanser, biblioteksfilialer, vägnät... Allt går enligt det välbekanta planen "de små stegens diktatur", det är bara det att stegen blir allt större och uppenbaras i en större hastighet.
*
Anders Björnsson har publicerat en krönika som man inte ska missa. Jag citerar bara ur den:
Hur mild är inte vår instängning, om man jämför oss med dem som bor i läger, i fängelser, i städer som bombas. Om man jämför oss med hemlösa, som inte har någonstans där de kan stänga in och om sig. Vår alternativa jul – jämfört med deras. Parvenyerna känner man till. Den nyrika smaklösheten. Men den som faller ned i nyfattigdom tilldrar sig numera inte ens socialreportagets intresse. Det måste vara dråp och vanvård med i bilden, gärna hedersrelaterat, människor som avlider i ensamhet, självmord.
Räcker ens dessa sensationer, när sjukdomars normala fasor finns att tillgå i så stor mängd? De döljer rörelser under ytan, klassamhällets standardtillstånd. Men för den som har öga för detaljer finns ändå så oändligt mycket att just upptäcka och att tillåta sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar