Hannah Arendt: Totalitarismens uppkomst (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson)

Hannah Arendt i unga år

 

”Vi har inte längre råd att bara ta fasta på det som var bra i det förflutna och kalla det för vårt arv, att avfärda det dåliga och bara betrakta det som en dödvikt som tiden av sig själv kommer att begrava i glömska.” (Hannah Arendt i förordet till Totalitarismens uppkomst).

Hannah Arendt behöver ingen presentation här. Ändå finns det anledning påminna om hennes tes om den banala ondskan. Och när jag läst hennes storverk Totalitarismens uppkomst, för första gången komplett översatt och utgivet på svenska, ser jag att hon redan vid den tidpunkt då hon skrev och utgav det var inne på liknande spår. Totalitarismens uppkomst utkom i olika versioner och såväl i original på engelska (1951) som i en av Arendt själv skriven tyskspråkig utgåva (1955). Boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem kom på svenska 1964.

Totalitarism-verket hade en intressant arbetstitel, The Three Pillars of Hell, vilket måste sägas vara träffande eftersom det i tre separata delar behandlar i nu nämnd ordning: antisemitismen, imperialismen och totalitarismen. Arendt menade ju att de hängde samman och att de på sätt och vis var varandras förutsättning.

Mitt nu genomlästa exemplar är fullt av understrykningar och anteckningar. Jag föreställer mig att det är ett verk som aldrig kommer att förpassas till dammsamlandets vrår utan tvärtom bli ett återkommande arbets- och referensverk.

Arendt inleder med att ställa antisemitismen mot sunda förnuftet. Hon påpekar att det allt förtärande judehatet egentligen får sin fulla genomslagskraft när ”judarna i det närmaste försvunnit från alla viktiga poster” (med hänvisning till Dreyfusaffärens Frankrike). En tes hon genomgående driver är nämligen att rikedom (representerad av bankirer, affärsmän, finansiärer) bara anses vara ”parasitär, meningslös och motbjudande” när den är utan makt. Det moderna judehatet har således varit intimt förknippat med judisk assimilation, en process som Arendt menade allt mer tog bort judendomens religiösa och andliga dimensioner i och med sekulariseringen. Men samtidigt började judarna hotas av fysiskt utplåning utifrån (liksom upplösning inifrån).

Den historieskrivning Arendt erbjuder gör det mer begripligt och ”rationellt” att sedan ta till sig den nationalsocialistiska rörelsens framväxt, judehatets karaktär, den tyska pöbelns och andras syn på judarna som ”nyckeln till historien” och därmed till de tidigt utpekade offren, såsom skyldiga oavsett skuld eftersom judehatarna bar på en ”övertygelse” som ”vilar på åsikter och inte på sanning” (för att använda Platons ord, vilket Arendt gör).

Antisemitismens historia är Europas historia. Arendt hanterar detta faktum utifrån konkret historieskrivning. Att Tyskland här får en särställning har sin självklara förklaring. Men hon analyserar också länder som Österrike och Frankrike, i det senare fallet med en utförlig berättelse kring Dreyfusaffären. Ett genomgående argument i hennes framställning är att juden får representera allt det förhatliga i moderniteten.

Övergången till andra boken, Imperialism, är fullständigt logisk. Hon inleder med ett bestickande citat från Cecil Rhodes: ”Jag skulle annektera planeterna om jag kunde.”

Imperialismens period anger hon som tiden mellan 1884 och 1914. Dessa år skiljer 1800-talets kapplöpning om Afrika från 1900-talets inledande första världskrig. Perioden utmärks av borgarklassens politiska frigörelse. Hannah Arendt skriver: ”Det enda storslagna med imperialismen ligger i nationens hopplösa kamp mot den. Det tragiska i detta halvhjärtade motstånd var inte att många representanter för nationen kunde köpas av de nya imperialistiska affärsmännen; värre än korruptionen var de omutbaras övertygelse om att imperialismen var det enda sättet att bedriva världspolitik.” I detta avsnitt bränner det verkligen till, och man behöver inte läsa mycket förrän man ser att argumenten för den tidiga imperialismens politik bär samma kännetecken och uttryck som vår tids så kallade globalisering.


Det finns en aspekt av Arendts resonemang här som egentligen skulle förtjäna en egen artikel och den har att göra med hennes sätt att använda ordet "vildar". Jag har förstås sett att det riktats kritik mot detta men menar att man kan läsa det på två sätt: antingen menar man att Arendt själv betraktar Afrikas befolkningar som vildar, eller så försöker man skriva in begreppet i kolonisatörernas och imperialisternas syn. Jag tycker själv att den andra tolkningen är den rimligaste, eftersom hon hela tiden refererar till en europeisk kolonialklass som rimligen uppfattade folken som just vildar. Varför skulle de annars ha "kommit med civilisationen"? Varför skulle annars ett begrepp som "vit mans börda" ha tillkommit? Mycket riktigt refererar Arendt både till Kipling och Conrad i dessa sammanhang. 

Allt annat som kunde nämnas i anslutning till denna bok lämnar jag orört tills vidare. Imperialismens epok är naturligtvis den som kräver allra mest, inte minst för att se och analysera ”administrativa massakrer” och andra vidrigheter begångna av de imperiebyggande nationerna.

Tredje och avslutande boken är Totalitarism. Här närmar vi oss de teorier som gjort Hannah Arendt mest känd, omdiskuterad och kritiserad. Jag menar att hennes verkligt banbrytande betydelse ligger i just totalitarism-analysen. Det är självklart Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen som får tjäna som exempel i analysen. Intressantast är nog hennes beskrivning av den pöbel som är det totalitäras förutsättning. Hon talar om massor som fått aptit på politiken, och säger att det var karaktäristiskt för framväxten av nazismen i Tyskland och för de kommunistiska rörelserna i Europa efter 1930, att de ”rekryterade sina medlemmar från denna massa av till synes likgiltiga människor som alla andra partier hade gett upp som alltför apatiska eller dumma för att förtjäna uppmärksamhet.”

Hon är noga med att påpeka att pöbeln kommer från alla samhällsklasser, och att massmänniskans normer bestäms av ”impulser och övertygelser som genomsyrade hela samhället”, snarare än vad hon bar med sig från den klass hon en gång tillhört.

Längre fram analyserar hon den totalitära organisationen och sedan den totalitära rörelsen vid makten. Om organisationen säger hon att dess former  är nya, avsedda att ”översätta rörelsens propagandalögner”, och inom ramen för dessa känner vi igen ”en central fiktion – judarnas konspiration, trotskisterna, 300 familjer”, etc. 

Vi känner i vår egen tid igen oss i hur de ser ut idag, med allt ältande om illuminaterna, frimurarna, amerikanska (gärna judiska) miljardärer som anses styra allt från den globala ekonomin till flyktingströmmarna i avsikt att upprätta sin ”nya världsordning”, NWO.  Om man som organisation får genomslag för den typen av världsåskådning, kan man enligt Arendt också ”bygga upp en grupp vars medlemmar agerar och reagerar i enlighet med reglerna i en fiktiv värld.”

Totalitarismen vid makten är den totala kontrollen av hela nationen och folket. Dödandet av människans individualitet är något annat än ett tyranni som anstränger sig att kontrollera, men aldrig helt lyckas. Befolkningen kommer likväl av totalitarismen vid makten att delas upp i anhängare och andra. De lojala premieras. De andra inte, eller rentav värre. Arendt skickar en varning in i framtiden: ”Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall i form av starka frestelser som gör sig påminda varje gång det ter sig omöjligt att lindra politiskt, socialt eller ekonomiskt elände på ett människovärdigt sätt.” Vi som lever i en epok med facit förstår hur rätt hon hade.

Terrorn slutligen, denna metod som totalitarismen använder, betraktar Arendt som ett ”verkställande av en rörelselag”. Hon menar att eliminerandet av ”individer för artens skull” är vad det handlar om. Man offrar så att säga ”delarna för helheten”. De totalitära regimernas dödsläger och dödsfabriker är en terror som verkar i just den andan. Man tar bort de icke önskvärda "till förmån" för resten av befolkningen. Vem som är önskvärd eller ej avgörs av epokens och rörelsens karaktär (och jag kommer förstås att tänka på Kambodja under Pol Pot som massmördade "till förmån" för de levande).

Det finns oändligt mycket mer att säga om detta verk. Jag rekommenderar det till läsning och studier.