 |
| Kö till rea i Lissabon 1985. Foto: Thomas Nydahl |
Den konsumtionsskadade medborgaren skrev Zygmunt Bauman om. Han eller hon får aldrig nog. Det hjälper inte att livets prylkvot sedan länge är uppfylld, mer måste bäras hem och staplas i rummen. Kläder, skor, elvispar, massagestavar, hudkrämer, prydnadssaker, vaser, blinkande och talande dockor, hörlurar, värmeslingor... allt går att sälja med själsmördande reklam.
Var iväg med posten i eftermiddag. Såg horderna dra fram utmed gatorna. Bilköerna långa till gallerian. Butikerna buktande av skadade medborgare. Ingen vård hade hjälpt. När sedan julafton är över börjar rean och man ställer sig i kö igen. Covid eller ej, skadan är omöjlig att reparera.
Det är synd att man inte kan visa daglig elände från vården i stil: nu dog patienten, se hur X kvävs till döds. Eller låta de som fått hela sin vård nedlagd ställa lite frågor till de som tokshoppar typ: varför tyckte ni att hela XX avdelningen med 300 i kö och lika många i behov av återbesök skulle stängas för att omvandlas till Covid avdelning?
SvaraRaderaEn riktig dokusåpa direkt från verklighet.
Det må finnas femtielva kön, alla lika mycket värda i kön.
SvaraRadera