Inre exil önskar läsarna fridfulla och eftertänksamma helgdagar

Foto: Astrid Nydahl

 

Anne-Marie Berglund dog den 6 mars. Hon var en mycket nära vän, och en fantastisk författare. I 24 år brevväxlade vi med varandra. Tillsammans med hennes särbo, fotografen Hideo Matsumoto, arbetar jag med breven med målet att det ska bli en bok. Men materialets omfattning gör att det tar lång tid. Anne-Marie finns i mitt hjärta, denna första jul utan henne.

 

Anne-Marie Berglund  (1952-2020). Foto: Hideo Matsumoto

Mina tankar går också till Lars Vilks. Ännu en jul får han befinna sig i fångenskap. Det personskydd han har på grund av islamisternas dödshot medger fortfarande inte samvaro med hans älskade, och det finner jag upprörande bortom ord. 

Birmingham. Foto: A. N.

Britterna tog sig ur EU. Det hade man lovat och så blev det. Det England jag lärt känna i städer som Birmingham och Manchester, kommer förstås fortsättningsvis vara präglat av stora ekonomiska orättvisor, frågan är bara vad örikets vardag utanför EU kommer att innebära för de allra fattigaste och för det segment som en gång i tiden var arbetarklassen men numera i stor utsträckning så att säga flyter mellan olika skikt, från de uselt betalda i tjänstesektorn till de mer stabila mellanskikten. Islamisterna i landet kommer inte att försvinna. De kommer i lika hög grad som förut att arbeta för att förstöra, bryta ner och hota den sekulära ordningen.

 

Hur det praktiskt ska fungera för britterna med Brexit är svårt att sia om eftersom pandemin nu tagit ett starkt grepp och mutationen, med namnet VUI2020/12/01, vänt upp och ner på människors liv när julen och nyåret närmar sig. Det är i många avseenden en mardröm för dem.

 

Islamisternas attacker har varit uttalat anti-kristna, riktade mot kyrkor, präster och kyrkobesökare. Att islamisterna förklarade västerlandet och upplysningen krig är ingen nyhet för någon. Inte heller dess hat och våld riktat mot judarna. Men flera av det gångna årets attacker har varit anti-kristna. På samma sätt kan man betrakta några av de vidrigaste attackerna riktade mot det sekulära samhället. På den punkten ska vi inte göra oss några illusioner. Det blir inte fler 11-septemberattacker, däremot kan vi räkna med att bli huggna i ryggen eller på annat sätt förnedrade, hotade, misshandlade och mördade.

 

I Sverige har vi fått känna av ett fenomen som hela tiden accelererat; de sexuella övergreppen på både unga flickor och pojkar, liksom de grova våldsdåden som ibland också inkluderar rån, men mest av allt förnedring och krav på underkastelse.

 

De kriminella gängen har som vanligt plågat vårt land med skjutningar och bomber. Flera i verklig mening oskyldiga har dödats på grund av det. Vårt arma land har en "elit" som är helt oförmögen att möta det importerade våldet. Det äter sig allt djupare in i vardagarnas liv och plågar oss redan med sin existens.

 

Årets bok Skanderbegs ättlingar.

Min egen nya bok, Skanderbegs ättlingar, skrevs kanske främst riktad till svenska läsare men köptes till största delen av albaner boende i Sverige. Den möttes med positiva omdömen och uppmärksammades också i Albanien. I svensk press har den inte omtalats, beroende på att jag inte skickade ut den till dem. Endast lokaltidningen uppmärksammade boken, samt några bloggare som skrivit om mina tidigare böcker.

 

Den ledde också fram till mitt beslut att begära utträde ur Sveriges Författarförbund, där jag varit medlem sedan 1977. Det är ett beslut som mognat under flera år och jag har inte minst upprörts av förbundets olika aktioner riktade mot yttrande- och tryckfriheten. De som leder förbundet menar inte allvar med dessa grundläggande fri- och rättigheter. De menar helt enkelt att de endast ska omfatta de rätta och riktiga uppfattningarna och politiska riktningarna. Sådana positioner är sedan många år vardagsmat i Sverige och de äcklar mig. Det är inte en tillfällighet att de kallas politisk korrekthet.  

 

Med anledning av Einar Askestads artikel på sajten Det goda samhället vill jag påminna om vikten av klar blick för en organisation som författarnas. Utan den kapas vi av politiska extremister, vilket är precis vad som skett. Det får mig att minnas tiden för Charta 77 och åren därefter. Då var jag en av många som skrev på ett upprop för de dissidenter som ville hävda den tjeckiska och slovakiska federationens frihet mot den sovjetiska ockupanten. Vem tror ni att vi motarbetades av i Författarförbundet? Just det, samma eländiga "vänster", konkret också av de organiserade VPK-människorna, som med ryggmärgen ville försvara den sovjetiska diktaturen.

Man ska titta där det är som mörkast för att våga hoppas på en ljusning. Belarus är ett särskilt bra exempel. Dmitri Plax skrev för några dagar sedan om saken i en artikel med den förunderliga rubriken Så här föds en ny europeisk nation. Jag kan bara hoppas att det gångna årets terror från regimen i Minsk ska vara det sista och att 2021 ska erbjuda belarusierna en ljusare framtid. Plax: 

 

Den nya nationen vill närvara, konstituera sig på alla nivåer av det samhälleliga livet, och grunda den närvaron på allmänt accepterade värden. Såsom franska revolutionen deklarerade födelse av den moderna franska nationen grundad på de tre berömda kärnprinciperna: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. De belarusiska grundvärdena torde vara snarlika om än kanske lite mer romantiskt formulerade: Solidaritet, Kärlek, Frihet. ”Ljubim, Mozjam, Peramozjam!” är ett av slagorden. Vi älskar, vi kan, vi vinner!

Pandemin har lärt också mig att leva på ett annorlunda sätt. Men jag beklagar mig inte. Mina hälsoproblem det gångna året har varit andra. Pandemins fortsatta härjningar behöver jag/vi inte ens tänka på just nu."Inomhuset" kallar jag tillståndet och det bryts av kuststunderna.

Är detta idealet för våra nya gatuaktivister? Skärmdump från Expressen 2017

BLM som maktanspråk blev en brutal påminnelse om att vi inte ska ta något för givet. En ljushyad, fräknig skåning finns inte med i deras framtidsvision. Rakt tvärtom! Statykrossarna i väst blev en spegelbild av det islamistiska våldet från IS och talibanrörelsen, som förstört oändliga mängder klassiska kulturföremål. Sprängda Buddastatyer i öst, liksom sprängda Palmyra-statyer är islamismens tydligaste symboler, men vi vet att de och BLM också vill åt Linné här hemma. Symboler är viktiga. Värnar vi dem inte är det slut med oss.

 

Med dessa spridda anteckningar tackar jag alla mina läsare för det gångna, rika och bitvis hemska året. Jag önskar inte gott nytt år, eftersom jag inte tror på ett sådant. Men jag säger: håll blicken klar, delta inte i maktens spektakel. Friheten är det sista vi har.

Den vilar aldrig, inte ens i jul. Fast just denna vackra penna tillhörde Fernando Pessoa