Partigängarna, ”alternativmedia”, gatukrigarna och trumpisterna

Foto: Astrid Nydahl

 

Luften verkade ha gått ur dem nu. Trump håller fortfarande händerna och fingrarna mot varandra, som för att skydda sin egen framtid och sin tro på den rätta vägen. De har i själva verket mycket luft och ammunition kvar.

 

Det partigängarna i Europa och trumpisterna i USA har gemensamt är annars en blind tro på att det räcker med ett enda parlamentariskt eller demokratiskt val. Är Ledaren väl vald måste han sitta kvar för alltid. Som en Tito i det forna Jugoslavien.

 

När samhällena ändå upprätthåller en tradition fortsätter valen. Människor står i kö, få eller många, för att lägga sina röster. De gör det i Europa och de gör det i USA. Alternativen kunde erfaras under den senaste totalitära epoken, då Europa styrdes av folkmordsregimer och system där människor inte hade några val alls. Det öppna och demokratiska samhället skulle, med alla sina fel och brister, alldeles självklart vara bättre alternativ.

 

När våra samhällen visar sig vara mer eller mindre delade på mitten vet den ena halvan inte vad den ska göra mot den andra. Ta till vapen? Gå den juridiska vägen med stämningar och överklaganden? Vägra lyssna alls? Nå, de där frågorna leder ju bara tankarna till trumpismen och dess europeiska brodersystem.

 

Vi har sett de mest märkliga ting de senaste fyra åren. Världen har plötsligt hakat fast i det som kallas återvändsgränder. Eller evighetsledare, i Putins eller Lukasjenkas efterföljd.

 

Vad strävade vi efter när vi uttalade och nedtecknade ordet alternativ? Skulle de ”alternativa” medierna verkligen vara just det? Jag har läst dem i många år. När trumpisterna talar om fake news kunde man vända det emot dem själva. Så mycket halvsanningar som de pumpat ut i offentligheten borde det vara hög tid för en självkritisk återblick. Å andra sidan kan vi konstatera att massmedierna – dem vi levt med hela våra liv, från dagstidningarna till svensk statsradio och statstelevision – har mycket att stå till svars för.

 

Varför? För att de så gärna använde rena lögner för att slippa diskutera de uppenbara felbesluten, från den extrema flyktingvågens öppna famn som redan vid en ytlig betraktelse så radikalt kom att skilja sig från resten av Europas, till kriminalpolitiken, det alltmer omfattande samhällsvåldet, skolans förfall, det mentala klimat som i allt väsentligt anpassats efter de för dagen gällande massrörelserna.

 

Varje gång man tagit till orda under dessa fyra år har kritiken mot trumpismen uppfattats som ett försvar för den gängse politikerklassen. Den felläsningen säger allt om vår tid. Nästan allt och det viktigaste. Den säger att en människa bara kan hålla två alternativ i huvudet samtidigt. Den säger att demokratierna gått så långt ner i sitt förfall att det inte tycks finnas andra vägar. 

 

Världen har sett just denna nihilism tidigare de senaste hundra åren. När en civilisation förfaller stiger alltid ”den starke mannen” fram. Han har varit och är välbekant. Han har förstört, förtryckt och förintat samtidigt som han lovat paradisvillkor – längre fram. Jag skulle aldrig godta en sådan verklighetsbild. Varken som symbol eller som konkret politik.

 

Vi är illa ute. Alla vet det. Också de som glor i taket eller marken vet det. Hoten mot oss är högst konkreta och kan förstås sammanfattas inom ramen för det totalitära. Det som skiljer vår epok från den förra är att islamismen lagts till de andra totalitära lärorna. Vi blir förstås aldrig av med dem, nu eller senare. Islamismens dödskult är här för att stanna och det finns folkvalda människor som har en mycket stor del av skulden för det. Islamisterna har förtrycket gemensamt med de andra totalitära rörelserna. De har inte lösningen på demokratins problem.

 

Nej, jag ber varken till Bryssel eller trumpisterna, jag ber inte till koranbärarna eller nationalsocialisterna, jag ber inte till kommunismens renässans eller fascismens. Det jag fruktar mest håller redan på att bli verklighet: ideologierna flyttar ut på gatorna, människor dödas, hatet konkretiseras av gatsten, skjutvapen eller den framåtrusande massan.