Anna Wahlgren skriver om brevboken:
BREVSKRIVARVÄDER, hette det förr. Man stängde in sig när vädret var trist och skrev brev. Anne-Marie Berglund skrev brev vare sig vädret var trist eller ej, och hon gjorde det inte sällan med vad som förr kallades gåspenna. Som hon doppade i bläck upphällt i en liten skål. Hon insåg att hon behövde ett kärl med vid hals som kunde förslutas - ”heter det bläckhorn?”.
Poet, konstnär, brevskrivare. Varje vecka, närmast utan undantag, i 24 års tid växlade finlandssvenska Anne-Marie ”fragment”, som hon ibland kallade sina brev, med ”kumpanen”, författarvännen Thomas Nydahl i Skåne. Träffades de någonsin i verkliga livet? Det framgår inte. Men man kan nog säga att de gjorde mer än träffades. De möttes.
”Vår vänskap växte, och med tiden kom vi att beröra också det mest smärtsamma och destruktiva, i våra liv”, skriver Thomas Nydahl i förordet till sin nyutkomna bok ’Sedan möttes vi i Paris’, som pryds av ett av många själfulla foton på Anne-Marie, tagna av Hideo Matsumoto. ”Om vi hade försökt oss på självcensur hade brevväxlingen dött.” Han berättar hur breven ofta ledsagades av ”böcker, tidskrifter, teckningar, akvareller, foton, cd-skivor” som lyfte vardagen än mer.
Förordet i sig är ett stycke konst. Både på och mellan de sakligt berättande raderna lyser kärleken, värmen, förtroligheten och tilliten uppenbar mellan dessa två själsfränder. Det är gränslöst vackert.
Brevsamlingen är i boken med nödvändighet reducerad till ett urval på dryga 300 sidor - men vilket urval, vilka sidor, ”fragment” eller ej! Anne-Marie Berglund själv avled i mars 2020, men i sina brev sprakar hon av liv, gråter, jublar, sjunger, hänför - och vänder och vrider däremellan på misströstan, vantro, ångest och osalighet utifrån det mänskligt gemensamma likaväl som ur den egna ensamhetens svärta - och inga brev i världen, vågar jag påstå, kan bli mer levande än dessa.
Breven är hennes. Från Thomas Nydahl finns inga. Ändå är han närvarande i korrespondensen på ett sätt som aldrig sviktar. ”Du är den enda som aldrig plundrar”, skriver Anne-Marie redan i mars 1998. ”Tvärtom, när jag skriver till dig får jag, genast får jag i retur (innan ditt brev sen kommer), för jag vet att du lyssnar med inte det nyfikna örat som jag hatar, utan med hjärtat, med inlevelsen och att du alltid tänker gott om mig (vilket är ömsesidigt).”
Jag som skriver detta är ingen litteraturkritiker och försöker inte leka recensent, särskilt inte av poesi eller konst. Jag kände till Anne-Marie Berglund till namnet och - skam till sägandes - inte mycket mer. Hon skrev många böcker, höll ett antal konstutställningar, fick flera priser och utmärkelser, talade i åtskilliga offentliga sammanhang, drog också tillbaka böcker som bara väntade på utgivning, var en kulturpersonlighet av rang. Det jag inte visste vet kanske inte alla andra heller. Thomas Nydahl redovisar fakta för oss okunniga. Men en sak vet jag, även om jag bara talar för mig själv: ingen människa av kvinna född kan ha skrivit maken till brev, gåspenna eller ej. Och om brevskrivning vet jag en hel del.
’Sedan möttes vi i Paris’ är ett mästerverk. En ren och inte sällan uppfordrande njutning. En förändrande, fördjupande, förlustande samling brev som lämnar spår efter sig för evigheten, skulle jag påstå, därför att den härrör ur den. Läs! är sålunda min allra varmaste rekommendation. Läs och lär!
Guldgruva? Ymnighetshorn? Vad ska man sätta för namn på detta blomsterfång av tankar och känslor, förtroenden och leenden, klokheter och stundom taggiga livsreflektioner? Det går inte. Man får plocka sina blommor som de kommer till en:
”Vi är omgivna av skuggor, av soldater, av tomma skal utan samvete och så alla roffarna. Bland sådant pack försvinner de insiktsfulla själarna, då ju alltid dumheten är starkare än mildheten och visheten.”
”Efter Aniarapriset har flera hört av sig och velat låna pengar. Ibland kan man inte neka.”
”Har funderat på att ge ut mina ’porrminnen’ eftersom dessa är ganska roliga, jag var liksom före min tid i detta, i dag viker ju många småjäntor ut sig på nätet. - - Dessutom hatar jag ännu recensionen där det skrevs att jag ägnat mig åt kvinnans äldsta yrke. Senast nu med Aniara-priset, att i motiveringen stod det att jag skriver om det fula. Det visste jag inte innan och det chockade mig djupt. Jag har aldrig vetat att det fula finns ens, för mig var allt livet. - Å andra sidan, vilket svaghetstecken när man börjar tänka på sitt ’rykte’.”
Anne-Marie Berglund var både man och kvinna, om jag får uttrycka det så. Hon bejakade sex, åtrå, tillfälliga förbindelser - där hon inte sällan var initiativtagaren, ”Förföraren” - på ett spontant, beslutsamt och glädjefyllt sätt, så som män (i bästa fall) alltid har gjort, vilket varit tabubelagt för den ängsligt kyska, förskrämt hedersamma kvinnan som skulle stå vid spisen med ungar klättrande i kjolarna. Hon reflekterar:
“Hur många män har inte trivts med att samtala med prostituerade under sömnlösa nätter. Dessa skökor är väl de bästa själasörjare ofta. - Att det svenska samhället kriminaliserar män som köper sex är direkt befängt. Å, dessa duktighets och renhetsivrare! Jag vantrivs något oerhört i landet men vet att långt värre länder finns! Det är självgodheten jag inte klarar.”
Utan barn, förvisso, men inte utan kärlek levde denna diktare och konstnär som kanske aldrig fick något stort publikt genombrott men blev vederbörligen hyllad av kultureliten såväl härhemma som utomlands. Hon må ha varit en främmande fågel för så kallat vanligt folk, men hennes sång är beståndande: ”Betänk hur kort vårt liv är!”
Nej, utan kärlek var hon inte. Och kärlekens oundvikliga följeslagare heter inte hat utan sorg:
”Sorgen måste få värka ut; Alexandra David Neel, min stora hjältinna, isolerade sig och skrev ingenting på tre år när hennes älskade adoptivson ( - ) dött! Jag kunde inte följa med i en film på teve under tre år efter Jacques död. - - När jag förlorade Jacques, min enda människa på jorden, blev jag nästan galen. Och jag tror inte jag repade mig nånsin.”
”Hur oerhört glad jag är att du och Astrid ska gifta er! - Du vet vad ensamhet är, därför kan du ingå äktenskap. Å, om jag var på Bröllopet, så skulle jag hålla tal om Ensamheten. Jag menar att den är vi själva, och att vi i äktenskapet finner oaser, men aldrig fullständig vila, vår vandring kan bli verkligare, mer kraftfull bara. Men att våga tro på en förening är ett stort steg mot en utvidgning av ’jaget’. - - Ja, du blir gift, en stor skillnad ligger väl i det. Men jag hoppas vårt famlande efter orden fortsätter.”
”Nu gråter jag hela tiden. Det är bra. För jag vet att jag är in i märgen bestulen. Om jag bara förmådde hata, men det går inte. - - Sen jag föddes, bara drömde jag om en sak; att få bli själv. Inte älskas, inte behövas, inte användas; bara vara ett med mig själv och med Gud.”
