De krispiga vinterdagarna

Foto: Astrid Nydahl

 

Ute på Landön hänger allt i stillhet, liksom här i Nymö, alldeles i närheten. Grenar, vågor, vatten. Allt står still med issörja längst in.

När måndagen öppnar sina sjukhusavdelningar befinner jag mig där. Viktigaste undersökningen hittills.

Jag sjunger inga sånger mer. Filmerna och litteraturen tar all tid, vid sidan av matlagningen och de små stunderna vid havet.

Februari lovar ingenting. Ändå kan just februari bli förändringens månad. Allt börjar imorgon.

Foto: Astrid Nydahl

Anne-Marie Berglund

Idag skulle Anne-Marie Berglund fyllt 69 år. Vi kan inte fira henne, men minnena gör henne närvarande. Alltid.

Anne-Marie i Cascais 1993. Foto: Hideo Matsumoto

När kvällen kommer

Min glöd har falnat

Det utslagna håret

Faller av

I gråa sjok

Den jag en gång har varit

Ser inte ens

Förvånad ut

 

Nyårsdikt till Thomas 29/12-99

Peter Handberg: Världens yttersta platser. Judiska spår (Bokförlaget Faethon, 359 sidor)

 

”Efter att jag kommit fram till slakthusområdet stod jag ett tag och försökte i mitt inre fixera den historiskt gigantiska oförrätten: Umschlagplatz, bödlarna med piskor, gevär och schäferhundar i händerna, SS-män, polisstyrkor i blå uniformer, frivilliga ukrainska Trawniki-män i svarta uniformer, järnvägspersonal som skötte växlar och lok.” (Handberg, s. 80)

 

Hur många meter av mitt bibliotek – fack- och skönlitteratur – handlar i något avseende om Förintelsen? Just så många som krävts för att jag för egen del skulle ha den nödvändiga kunskapen. Jag har sedan tidiga tonåren, av en rad skäl som hade med uppväxten på Lorensborg i Malmö att göra, läst och förkovrat mig i ämnet. Det var och förblir alldeles nödvändigt för oss som föddes årtiondet efter det barbari som Nazityskland stod för. Förintelsen är ett mörkt kapitel i människans moderna historia.

 

När jag läser Peter Handbergs nya bok Världens yttersta platser. Judiska spår slår det mig att jag inte läst något som ens liknar hans. Det är en mycket originell och djupt personlig resa till platserna för några av Förintelsens katastofala missdåd, och därtill en bok som ner i detaljer på gatu- och kvartersnivå berättar om vad som hände, och hur det påverkar dagens situation.

 

Handberg är en författare som alltid är väl påläst och som djupdyker i sina ämnen, oavsett om han vill gå i Thoreus fotspår, som i Jag ville leva på djupet, eller skriva Berlinmurens historia, som i Släpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin. Han är dessutom en fin skönlitterär författare och en översättare, främst från tyska, av hög klass. Just inför Världens yttersta platser har han översatt Alfred Döblins bok från 1925, Resa i Polen (som jag recenserar separat). Den självklara och geniala idén är förstås att resa i det som en gång var kulturellt och historiskt rika, men socialt fattiga och av misär präglade, judiska samhällen, som med Förintelsen i princip helt skulle komma att utplånas. 

Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.

 

Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.

Peter Handberg tar tillfället i akt att diskutera vår samtid. Människor säger ju att de flesta av oss numera är rasister och att behandlingen av muslimska flyktingar påminner om vad judarna utsattes för. Handberg skriver detta, om vart Europa nu är på väg:

 

”En kontinent av yta, kommers och oförstånd; rädsla, och ledande politiker, politiskt korrekta räddharar utan bildning eller nyanser i tänkandet (…) Det komplicerade ordet ’kärlek’ har tömts på innehåll, ordet ’fascist’ har nötts sönder till leda och oigenkännlighet (…) Att det ibland krävdes att en stat var mer repressiv för att upprätthålla ordningen i riket och vid dess gränser, för att över huvud taget bestå, inordnades av de ’goda’ helt enkelt under ’fascism’”.

Peter Handberg är ingen populistisk agitator, men i små korta stycken som detta får han in också den samtida europeiska utvecklingen och ställer den mot en omfattande totalkatastrof. Det räcker inte att skrika fascist efter folk. Det är rent av skadligt eftersom det i sak oftast är fel. Jag läste just i en annan bok att de amerikanska flyktinglägren är lika fasansfulla "som koncentrationslägren". Skriver man så har man förlorat markkontakten och möjligen också den kunskap som fanns om koncentrationslägren.

 

Jag ska inte gå in i den konkreta Förintelseberättelsen i Polen och Ukraina. Iställer nöjer jag mig med att konstatera att detta är något av det mest gripande, omskakande och övertygande jag läst i ämnet. Handberg har inte gjort det lätt för sig, hans noggrannhet har säkert kostat honom mycket oro, vrede och sömnlöshet. Förintelsen är, vid sidan av allt annat, ett exempel på människans absolut vidrigaste sidor. Inga illusioner har jag, vi lär inte av historien som det ofta sägs, men på individnivå finns det sannerligen något att både lära och lägga på minnet.

 

Maffian som covid-sjukvårdare

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag läser i Svenskan de senaste nyheterna om pandemin. Det talas om att maffian i Italien vill komma åt vaccinet för illegal distribution. Jag undrar vad man ska kalla Astra Zenecas strategi om inte en smula maffia-inspirerad. "I stället för en miljon doser av Astra Zenacas vaccin som Sverige räknat med under februari kommer det nu inte att levereras mer än 400 000. EU skulle under första kvartalet ha fått 80 miljoner doser – men får nu bara 31 miljoner" skriver Tomas Lundin i Svenskan. Här ett stycke om maffian i Italien:

"Interpolchefen Jürgen Stock kallade nyligen coronavaccinen ”det flytande guldet”, och sade att brottssyndikaten kan attackera och stjäla doser ur lagerlokaler, lastbilar och båtar som förvarar och fraktar vaccin. De kan också muta eller hota vårdpersonal och tjänstemän för att komma åt vaccinlager – eller för att placeras högre upp på turlistorna för vaccination.

Nyligen varnade den italienska polisen för att landets fruktade maffiagrupper vill komma över coronavaccin för illegal försäljning, och infiltrera och överta delar av distributionen och andra omkringverksamheter.

”Deras intresse i vaccinen beror på den enorma efterfrågan i kombination med den inledningsvis långsamma distributionen”, skriver den särskilda enhet inom den italienska polisen som spårar maffians försök att infiltrera olika, ekonomiska sektorer, i en rapport"

De tysta platsernas försvinnande

Foto: Astrid Nydahl

 

Finns det någon plats kvar att fly till? Jag tror inte det. Varken geografiska platser eller nationer, varken städer eller landsbygd. Överallt har (o-)ljuden letat sig in. Man behöver inte vara autist för att plågas av dem.

Hela mitt liv har jag flytt. Försökt fly. Ibland har det lyckats, ibland inte alls. På varje plats som det finns människor finns också (o-)ljuden: motorerna och annat, dunkandet från den så kallade "musiken" och dess digitala uttryck, reklamen, brölandet.

På vår 40-väg kommer alltid de arabiska pojkarna i 90, de tycks ha någon form av licens som ger dem sådana rättigheter. Hittills har inget barn blivit påkört, men... När deras mödrar och systrar går förbi oss, om vi råkar vara ute, så sträcker de på sig och tittar åt ett annat håll. Att besvara en hälsning tycks helt omöjligt. Värst är just kvinnorna, både de unga och de äldre, klädda i sina gömsledräkter.

För några korta ögonblick inbillade jag mig att pandemin skulle dämpa aktiviteterna. Så blev det förstås inte. Det finns en Mellanöstern-mentalitet (jag säger det eftersom jag många gånger upplevt den där på plats), som är både egocentrisk och hänsynslös. Säg aldrig emot, det är förenat med livsfara. Finn dig i det som pågår, lås dörren och avvakta.

Giono i Vichy läser Montaigne och noterar Helan och Halvans entré

Foto: Astrid Nydahl

 

We talk about famous friends. There´s Montaigne - Boethius, Castor and Pollux, Achilles and Patroclus. And now, let´s add Laurel and Hardy... Jean Giono, Occupation Journal, 23 januari 1944.

 Var går gränsen mellan det väsentliga och det "roande"? Finns det ens en sådan gräns är den högst personlig. När vi nu såg ännu en av Almodovars filmer, Julieta, tänkte jag att den förmodligen också hade kunnat bli föremål för Gionos ironi. Man talar inte om Montaigne samtidigt som man tänker på Helan och Halvan eller Almodovar.

Julieta är ett drama som rör vid våra allra ömmaste punkter, de som har med barnen och barnbarnen att göra. Om förlusterna, ensamheten och kärlekens fåfänglighet.

Giono skriver sina rader i ett Provence präglat av Petain och den så kallade "fria staten" Vichy. Hur komplicerat allt blev för honom illustreras väl bäst av det faktum att han greps och kastades i fängelse. Hans "brott" bestod, så vitt jag har förstått, i ett han inte offentligt yttrade sig om den antisemitiska och auktoritära regimen. Hans Provence var ett annat och han skapade sin litteratur i det, med andra tids- och moralnormer.

 

Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige

 

"1931 fick vi flytta från Vasja hit till Västerbotten. Herrarna satte oss hit."

 

Skulle man eventuellt sväva i okunskap om hur samerna haft det, ska man inte tveka att läsa Elin Anna Labbas bok.

 

Vi vet att det finns en samisk nation, Sapmi. Vi vet också att den inte har några gränser i vår mening. Den sträcker sig från Norge, över Sverige och Finland, in i Ryssland. I hög utsträckning har vår bild av samerna styrts av renskötarnas liv. Men alla samer arbetar inte med renar. Trots ett sådant faktum är det förflyttningen med tvång av de renskötande samerna som står i centrum för boken.

 

Norska myndigheter hade i början av 1900-talet, när så småningom nya nationsgränser för Norge, Danmark, Sverige och Finland etablerats, bestämt sig för att samerna inte skulle få fortsätta leva som de gjorde utmed kusten. De skulle drivas österut.

 

På 1920-talet ägde de första tvångsförflyttningarna rum. 1751 hade markerna delats mellan de nordiska länderna och Ryssland. Med skapandet av en gränstraktat reglerades samernas rätt till fiske, jakt och renskötsel. 1919 skapade Sverige och Norge en renbeteskonvention och från och med det året in i 1930-talet genomför vårt land "regelrätta tvångsförflyttningar av renskötare för att leva upp til avtalet med grannlandet." Man kallade detta för dislokation. Det var på samiska ordet tvångsförflyttning skapades, baggojohtin.

 

Om denna brutala process låter Labba enskilda individer berätta. Män och kvinnor. Gamla och unga. Det är hjärtskärande saker de har att förmedla. Grymheten i den så kallade hanteringen står i skarp kontrast till alla högtidsord.

 

Jag ser de samiska tv-nyheterna fem vardagar varje vecka, sedan många år tillbaka. Därför kan jag säga, att även om tiden och mentaliteten nu är en annan, så känns mycket igen. Samerna talade för inte så länge sedan om svenskarna som "storsamhället". Nog kan man säga att detta samhälle än idag befinner sig på konfrontationskurs med Sapmi. Det krävs många tårar alldeles i onödan, ett lidande som är djupt rotat i en tragisk historia.

 

Elin Anna Labba öppnade mina ögon för hur denna tragik intensifierade för ganska exakt hundra år sedan. Att boken därtill innehåller ett starkt bildmaterial från denna tid och att den också för övrigt är ett konstnärligt vackert projekt gör den bara ännu starkare.

 

En viktigt anmärkning måste jag ändå göra. Boken saknar en ordlista för alla de samiska ord och uttryck som används i texten. En ordlista hade underlättat och därtill givit mer kunskap vid läsningen.

Lars Norén och den svenska nihilismen

Foto: Astrid Nydahl

 

27 augusti 2015. Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva. Lars Norén i En dramatikers dagbok 2015-2019

Så tog döden också honom, i coronans tidevarv. Vi förlorade en av våra största konstnärer. Det är jag alldeles övertygad om. Det finns ingen nu verksam dramatiker som kan utmana honom.

Han överträffade de flesta andra dramatiker när det handlar om psykologisk analys och gestaltande av såväl borgerlighet som trasproletariat. Ingen kunde som han blottlägga moderna människor i vilken social kontext de än rörde sig. ”Rena Norén” har blivit ett etablerat uttryck för att beskriva laddade situationer, inte sällan i släkt- och familjemiljöer. Humorn var också framträdande i de omkring hundra pjäser som Norén hann skriva. Rent formmässigt var Norén dock ingen rebell – han litade och stod stadigt på de lärdomar han fått av Tjechov och O’Neill. Fredrik Ekelund/Marisol M och Michael Economou i Bulletin. 

Hur rädda är vi om våra stora konstnärer? Inte särskilt påtagligt alls, skulle jag vilja säga. Rakt tvärtom präglas Sverige i just det avseendet väldigt av Jantelagen. Ingen ska utmärka sig, ingen "är bättre än någon annan". Men den hållningen är ren och skär lögn. Just för att det finns konstnärer som höjer sig över mängden borde vi radikalt ompröva vår outtalade nihilism och förintande likhetssträvan.

Noréns dagböcker håller högre kvalitet än det mesta som ges ut i Sverige – ändå har mottagandet ofta varit ljumt eller rent negativt. Det är sorgligt. Vad Norén gör i dagböckerna är att undersöka. Det kanske är provocerande i en tid då tvetydighet och osäkerhet inte längre har någon plats. Sara Abdollahi i Svenska Dagbladet

 

Förintelsens minnesdag. Samtal med översättaren Ervin Rosenberg om Imre Kertész och ödeslösheten

Ervin Rosenberg (till höger) med Imre Kertész och Torgny Lindgren. Privat bild

 

Thomas Nydahl: Min essä om Imre Kertész avslutar jag på följande sätt: "Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde. I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats."

Det jag vill försöka komma åt, är huruvida vi är herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde. Har sett ett reportage på Aktuellt från Ecuador. I ett område som exploaterats av Texaco finns det hittills 500 registrerade dödsfall i olika cancersjukdomar, flickorna får cancer tidigt i livet och man tror att det beror på att de är i tät kontakt med vattnet. De tvättar i floden, de badar barnen där. När de gräver i marken kommer det upp olja. Ingen mark förblir odlingsbar. När jag hörde en av dessa kvinnor vittna om sin egen livmodercancer, dotterns leukemi och barnbarnets död, tänkte jag på att det finns en djup och fundamental skillnad mellan våra och deras liv. Vi har det val vi talar om, även om vi är relativt medellösa européer har vi kvar ett – litet eller stort – utrymme för det fria valet. Men kan man inte om dessa kvinnor – indianer – säga, att bokstavligt talat tryckts ner i ödets oljeförgiftade mark och att eventuella valmöjligheter tycks synnerligen små eller obefintliga?

Aris Fioretos skrev i DN ett slags kortfattad definition av Kertész ödeslöshet: ”Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den.” Diktaturen, det totalitära samhället hindrar alltså människan att forma sitt öde. I den meningen är begreppet öde detsamma som något av individen formbart. Det är inte förutbestämt, så som det ofta uppfattas. Men ödeslösheten tar ifrån oss också denna möjlighet att forma.

Till detta centrala begrepp hos Kertész skulle jag vilja fråga dig hur du uppfattar hans idé, och hur man kan relatera till den utifrån olika slags mänskliga belägenheter.

Ervin Rosenberg: När vi talar om ödeslösheten, så som den skildras i Kertész romaner och beskrivs i hans essäer och tal kan vi inte bortse ifrån det slags politiska system, de fascistiska och det kommunistiska, som författaren har personlig erfarenhet av. Dessa system kan tyckas olika, i grunden är de lika i den meningen att de är totalitära eller. Kertész är född och uppvuxen i ett Ungern, som under hans barndom och pojkår var en protofascistisk, auktoritär stat, där halv- eller pseudodemokratiska institutioner (till exempel relativt fria domstolar) existerade i skuggan av en halvfeodal, halvkapitalistisk, irredentisk, klerikal, antisemitisk maktstruktur. Det var denna stat som driven av sin vilja att återerövra de områden som landet förlorat efter första världskriget, lierade sig med axelmakterna, stiftade raslagar vilka steg för steg utestängde judarna ur samhället, och i slutänden med berått mod, frivilligt utlämnade hundratusentals medborgare av judisk börd åt Hitlertyskland och Förintelsen. Erfarenheten av utsatthet och prisgivenhet, av den obefintliga möjligheten att påverka och ännu mindre att styra sitt liv, kommer därifrån. Efter befrielsen i lägret och ett kort mellanspel på några år (1945-1948) gör han snarlika erfarenheter i samma land under det andra totalitära systemet, det som gick under namnet socialism: utsatthet, prisgivenhet, fullständig brist på frihet, total omöjlighet att påverka sitt liv. Under sådana omständigheter är det uppenbart att ”tragedins hjälte (…) människan som skapar sig själv och går under” (Galärdagbok, s 9) inte kan existera, då är människan ”ödeslös”.

      Kan man hävda att erfarenheten är universell? Är prisgivenheten lika total, så att säga lika oundviklig i stater som bevisligen inte är totalitära? Är vi ”herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde”, frågar du. Svaret måste bli dubbelt beroende på hur vi fattar ordet. Förstår vi det som fatum, en av en gudomlig makt för människan utpekad livsväg – det är i kampen mot den som den tragiska människan går under – då är vi inte ”ödeslösa” men knappast ”herrar över våra liv”. Fattar vi däremot ordet öde i dess moderna betydelse, det vill säga ett levnadsförlopp betraktat som påverkbart av människan (”forma sitt öde”), alltså som synonym till ”existens” eller ”liv”, då är situationen en annan. I det senare fallet måste vi säga att vi har åtminstone viss makt, vi kan i viss utsträckning forma vårt öde. Ditt exempel från Ecuador visar förstås att denna frihet är högst begränsad, för en mycket stor del av mänskligheten rentav på gränsen till obefintlig. Man kan då knappast sägas vara herre över sitt liv, man är lika mycket ”ödeslös”. Men hur förhåller det sig i demokratiska stater? Kertész tycks inte befatta sig med den distinktionen. Han talar (se samma ställe i Galärdagbok) om den ”funktionella människan” och hennes ”pseudoverklighet”. Han skriver: ”Hennes liv är visserligen mestadels en tragisk försyndelse eller ett tragiskt misstag, dock utan de nödvändiga tragiska följderna; eller en tragisk följd utan den nödvändiga tragiska förhistorien, eftersom följderna bestäms (…) av samhällsorganiseringens – för den enskilda människan alltid absurda – behov av jämvikt. Den enskildes liv (…) har bestämts i förväg och anvisats en plats som det bara har att fylla”. På den punken vet jag inte om jag är ense med honom, jag är snarare böjd att anse att vi som lever i länder som kan betraktas som demokratiska har viss makt över vårt öde. Det är sorgligt om vi inte nyttjar den, om vi finner oss i att vara ”funktionella människor”. Vad vi skulle kunna göra, hur vi skulle kunna agera är en senare fråga.

Thomas Nydahl: Både hos Imre Kertész och i annan litteratur möter man en kritik mot det tingel-tangel som uppstått kring förintelsen, t.ex. i filmer som Schindlers list, tv-serier som Holocaust och annat. Vissa kritiker använder sig av begreppet ”förintelse-industrin” , andra är skeptiska mot begreppet, därför att det kan utnyttjas av historierevisionister (vår tids nazister och kretsarna kring dem) som menar att förintelsen aldrig ägt rum, och att de guidade turerna i lägren egentligen ”styrs av israeliska intressen och världsjudenheten”. Kan man använda det som en kritik mot uppenbart kommersiella, eller förytligade kulturströmningar, för att s.a.s. hålla minnet av de mördade vid liv?

I En annan finns ett intressant resonemang. På sidan 92 skriver Kertész: ”Vad skall vi ta oss till med ’förebråelserna’ över att judarna inte bjöd motstånd när de fördes till Auschwitz? Kristus bjöd inte heller motstånd vare sig när han gisslades eller när han korsfästes. Det skulle ske, och eftersom det har skett, kommer det aldrig att sjunka i glömska. (min kursivering, TN). I den meningen anser jag att varken korset eller Auschwitz är förgängliga.” Jag grubblade på om denna tes kan föras över till frågan om de guidade resorna till förintelselägren. Det finns ju ett slags optimism här hos Kertész, som går ut på att det inträffade aldrig kan glömmas bort. Man behöver alltså inte besöka Jerusalem för att titta på reliker, som ska leda i bevis att Kristus korsfästes. Det är en kunskap som mänskligheten har, även om vi alla betraktar den på olika sätt. Det jag frågar mig är, om inte också förintelsen är en kunskap av detta slag. Litteraturen om förintelsen finns alltid tillgänglig. Måste vi resa och se barackerna och ruinerna efter gaskamrarna, ger de oss ens någon ytterligare kunskap?

Ervin Rosenberg: Låt oss börja med ett enkelt konstaterande: I många länder hör det numera till vardagen att förneka att Förintelsen har ägt rum, säga att den är ett påhitt, ett tricks, kort sagt en lögn. Det är min övertygelse att dessa förintelseförnekare knappast behöver ”få vatten på sin kvarn”, de ”vet” redan allt och är opåverkbara i sitt judehat. Det är visserligen sant att de som drivs av sitt judehat tillvaratar varje chans att öka sin arsenal av argument, men det kan inte få den effekten av vi andra avhåller oss från att kalla varje företeelse vid sitt rätta namn.

     Begreppet ”förintelse-industri” låter för mig som ett påfund från ”det hållet”. Det är dock ett faktum att Kertész själv har använt uttryck som Förintelse-konformism, Förintelse-sentimentalism, Förintelse-kanon, Förintelse-tabusystem, talat om ”Förintelse-produkter för Förintelse-förtäring”. Framför allt har man kallat vissa alster som befattar sig med judeutrotningen, böcker och filmer, för kitsch. Jag delar den uppfattningen. Men när detta är sagt återstår alltjämt frågan hur bevara minnet av Förintelsen i det uttalade syftet att motarbeta att kommande generationer faller för frestelsen att försöka upprepa den. Då vill jag säga följande. Nu faller en historisk händelse av denna dimension och dignitet knappast i glömska. Faran ligger någon annanstans. Det är något annat som händer. Dels gör alla judehatarna – som helst skulle vilja göra om Förintelsen -- allt för att förneka den, dels bagatelliseras den av det vi nyss, efter Kertész, kallat kitschen. Slutligen hotas den av att andra, nya, så att säga färskare förintelser, utrotningar, folkmord gör den till bara en länk i en lång kedja. Utrotningen av övervägande delen av Europas judar (hos Kertész ofta ”Auschwitz”), den företeelse som på svenska brukar kallas Förintelsen och på andra språk Holocaust, var på sin tid en unik form av folkmord, men då måste det sägas att ”Auschwitz ingalunda avvecklades därför att det var Auschwitz utan därför att krigslyckan vände; och sedan Auschwitz har det inte hänt någonting som vi skulle ha kunnat uppfatta som en vederläggning av Auschwitz” (En annan, s. 66) Därtill kommer att en rad folkmord har inträffat sedan dess. Vi vet vilka. ”I grannlandet”, Kertész talar då om det forna Jugoslavien, ”gör folk slarvsylta av och våldför sig på varandra, den afrikanska kontinenten är ett enda Auschwitz" (s. 83) Däri ligger, om man så vill, den största faran. Att Auschwitz aldrig tar slut.

Minnet av Förintelsen kommer inte att försvinna, tror jag, lika litet som minnet av Korset, men det kommer att påverkas av sådana faktorer jag nämnt ovan. Bagatelliseringen kan förvisso bidra till att minnet så att säga solkas, därför har vi ingen anledning att delta i den.
   
Thomas Nydahl: Kertész återkommer ofta till det faktum att förintelsen är slutet på en lång utveckling och att ingenting är sig likt efter det. Förintelsen kan i den mening sägas utgöra något radikalt nytt, en systematisering av en uråldrig antisemitisk tradition, som nu förändrar antisemitismen både som begrepp och realitet. I En annan skriver han (sidan 64): ”I antisemitismens historia utgör Auschwitz en vändpunkt av samma slag som kvantteorin i fysikens historia. Vad jag vill säga är att på samma sätt som en fysiker som inte har hört talas om kvantteorin inte är en fysiker, kan en antisemit som förbiser Auschwitz inte vara en riktig, hur skall jag säga, trovärdig, seriös och, åtminstone inom ramen för sin besatthet, kunnig och välinformerad antisemit,”

    I diskussionen om judehat och judeförföljelser efter förintelsen stöter man på diametralt motsatta extremer: å ena sidan de som säger att antisemitismen som samhällsfenomen försvann efter nazismen, eftersom det inte någonstans längre kunde vara en legitim hållning, å andra sidan de som säger att förintelsen bekräftade och fördjupade det socialt accepterade hatet, men att det med nödvändighet skulle få ta sig andra uttryck. Kertész tycks mena att både dessa extremer är felaktiga. Judehatet är istället konstant, men att det i och med förintelsen också uttryckts som systematiserat, industrialiserat massmord, och att det därmed också är ett ständigt hot mot det judiska folket.

    Hur ser du på detta resonemang? Är det så Kertész förhåller sig? Här skulle jag också vilja ansluta till frågan om judisk identitet efter Israels grundande. Under mina resor i Israel på 1980-talet fick jag gång på gång höra, att Israels existens utgjorde en garanti för att Förintelsen aldrig mer skulle kunna genomföras. Nu hade judarna ett eget land, ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Och i förlängningen av detta resonemang hörde jag också människor säga, att om Israel hade funnits på 1930-talet hade Hitler, nazismen och förintelsen varit omöjliga.

    Jag har egentligen aldrig tyckt att det varit särskilt hållbara resonemang. Om jag ska börja bakifrån, så hävdar jag att den sionistiska rörelsen vann sitt självklara genombrott på ett internationellt plan inte minst på grund av förintelsen. Att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit. Det säger jag utan att underskatta kraften i sionismen som politisk och nationell rörelse i egen rätt.

    Dessutom tycker jag, att de senaste tio-femton årens utveckling i Israel allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude också där, att både individer, samhällen och på sikt också själva statsbildningen lever mycket farligt under trycket från en olöst och alltmer inflammerad konflikt på de ockuperade områdena, i kombination med växande islamism. För varje dag tycks skruven dras åt allt hårdare: i Gaza lever befolkningen i uppgivenhet och största nöd. Deras situation exploateras framgångsrikt av islamisterna. Det israeliska samhället präglas allt mer av det dagliga våldet.

Ervin Rosenberg: Du ställer här egentligen minst två frågor. Även jag börjar bakifrån. Du skriver bl. a att ”de senaste tio-femton årens utveckling i Israels allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude i Israel”. Konstaterandet är riktigt. Jag skulle bara vidga resonemanget och inte så lite bittert tillägga att det mer eller mindre alltid har varit farligt att vara jude, i alla tider och i de flesta länder, i varje fall i Europa. Men det är tyvärr tämligen banalt att säga detta.

Judarna – men även landets icke judiska invånare -  lever farligt i Israel, i  skuggan bland annat av den israelisk-palestinska konflikten – som i stället för att lösas bara förvärras – och det hot en islamisk fundamentalism utgör, en dödsföraktande terrorism som stöds av en eventuellt snart kärnvapenutrustad iransk krigsmakt. Jag är böjd att tro att det är mer än en fara som hotar, såväl yttre som inre. Jag nämner bara en. Om en kommande israelisk regering tog sig före att sluta fred med palestinierna – och det tycks ju inte vara möjligt utan ett avstående från Västbanken och en evakuering av de bosättningar befolkade av en betydande, mestadels bokstavstroende, fundamentalistisk judisk befolkning – kan man inte utesluta att det israeliska samhället skulle råka i ett tillstånd av inbördeskrig eller något som är bra likt ett inbördeskrig. När det gäller de yttre farorna är det ett faktum att, som du skriver - eller snarare hänvisar till vad andra har sagt, judarna nu hade ett eget land, och att ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Detta faktum garanterar dock ingen säkerhet; när vanvettet släpps löst – och ingen kan vara säker på att det inte inträffar en dag – kan man förgöra varandra. I varje fall är det illusoriskt att tala om ”säkerhet”.

Om judisk identitet efter Förintelsen är jag kanske inte en idealisk person att tala med. Före Förintelsen – jag var ett barn då, nio år 1944 – var saken en annan. På den tiden hade jag en självklar judisk identitet, låt vara inte särskilt genomtänkt, jag var ju som sagt för ung för det. Den var desto mer självklar. Men nu? Jag är ju snarare den ”ojudiske jude” som Deutscher skrivit om, jag förnekar visserligen ingenting, och jag har aldrig dolt eller tänker dölja vem jag är: avkomma till en mycket lång kedja av människor som setts som judar, levt som judar, varit troende judar. Samtidigt saknar jag i dag det mesta som gör någon till jude i någon så att säga aktiv mening. Jag ”tillhör” inte, skulle jag vilja sammanfatta situationen i en kort mening, i stället för att detaljera allt det jag inte är. Övertygad antinationalist, antiklerikal, resolut ”världsmedborgare” -  idel ställningstaganden som deras motståndare brukar sky som pesten -- i viss mening ändå en jude malgré lui, ty jag skulle helst se att ingen försökte stänga in mig i en identitet som han eller hon ”tilldelar” mig. Låt mig sammanfattningsvis hänvisa till vad Kertész skriver i en av de utomordentliga uppsatser som står att finna i Det landsförvisade språket, den som har rubriken Om friheten att själv bestämma vad man är. Antisemitismen som samhällsfenomen försvann INTE efter nazismen, att påstå något annat vore att sticka huvudet i sanden. Judehatet lever och frodas även i ett så pass ”hyggligt” land som Sverige. Det är bekant. Och det frodas ännu mer i andra länder, som till exempel Ungern, det land jag kommer ifrån. Jag vet inte om du har helt rätt i att det faktum att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ”ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit”, men så mycket är säkert att en förvägrad assimilation, snart följd av påtvingad dissimilation och förföljelse har i modern tid bidragit till att stärka ett annars slumrande judiska medvetande och hjälpt många judar tillbaka till judisk identitet, vad den nu består av. 

Man kan förvisso säga att "med Auschwitz har den klassiska antisemitismen nått sin slutpunkt", men Kertész själv vet vad detta innebär i praktiken, ty han fortsätter (a a s. 64) " ... -- men naturligtvis bara i den meningen som även historien har tagit slut enligt somliga. Det vill säga att allting fortsätter, men på något sätt tröttare fast samtidigt även mera ohöljt". Där står vi alltså : judehatet har alls inte tagit slut med Förintelsen, tvärtom, paradoxalt och fasansfullt nog utgör Auschwitz eller Förintelsen (som dagens judehatare för övrigt allt ivrigare, alltmer frenetiskt och resolut ifrågasätter), bara en ny anledning till hat och stärker dem ännu mer i deras vilja att börja om ... Auschwitz.

Thomas Nydahl: Ervin, du har låtit mig läsa texter om de senaste årens utveckling i Ungern. Jag får av dessa det bestämda intrycket att judehatet är tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land jag hittills haft anledning att fundera på, möjligen med undantag av Polen. Du talar om såväl nationalistiska som antisemitiska eller på annat sätt rasistiska partier och rörelser. Du har berättat om rörelser vars uniform nästan är identisk med pilkorsarnas. Men ingen av dessa organisationer anser sig vara antisemitisk. De ser sådant som förtal. Frågan är då, om antisemitismen, trots att den tillbakavisas, idag egentligen tar sig helt nya uttryck, eller om den skickligt och strategiskt genomtänkt återkommer i ett slags förklädnad, som dels består av gamla, yttre symboler (fanor, uniformer etc) dels av ny retorik, som också den, trots allt har en lång tradition (”värna nationen”).

    Menar du att utvecklingen i länder som Polen och Ungern är speciellt allvarlig, eller är manifestationerna av judehat särskilt tydliga där, eftersom de undertrycktes och tvingades till underjordisk överlevnad under kommunistpartiets makt? Mycket av det som utmärkte tiden fram till 1945 tycktes ha försvunnit, men erfarenheterna från Balkan visar ju att allt egentligen bara var dolt för ögat och moget att manifesteras så snart tillfälle gavs.

Om mitt resonemang håller, kan det då vara så, att nya mordiska rörelser kommer att ha sina födelseplatser just i det som tidigare kallades ”Östeuropa”?
Hur ser eventuella motkrafter ut? Finns det en medveten demokratisk flygel i ungersk politik, som med demokratisk också innefattar det faktum att landets minoriteter måste försvaras mot de extrema och hatiska krafterna?

Ervin Rosenberg: Är ”judehatet tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land (…) möjligen med undantag av Polen”? Det är svårt att svara på frågan, ty ”judefrågan” i Polen har jag inte personlig erfarenhet av. Hur det förhåller sig i andra länder vet jag också bara genom media. Man har dessvärre ett måhända diffust, inte samlat men påtagligt intryck av att antisemitismen åter har fått viss acceptans i många länder, kanske då mest i det forna östblocket. Allt jag med fog kan hävda är att ett verbalt ytterst aggressivt, än så länge bara verbalt judehat är påtagligt närvarande i dagens Ungern, där det har djupa rötter. Antisemitismens kända varianter: den religiösa (till synes kristen, men i grunden hednisk), den etniska (magyariska), den rasistiska (febrilt letande efter ett ”legendariskt” och självfallet uppdiktat ”judenrein” historiskt förflutet, ”sumeriskt” ursprung), den ekonomiska (judarna äger allt, hela landet är redan i deras händer) och den politiska (judarna sitter i alla nyckelpositioner) är samtliga rikligt representerade. Judarna sägs kort och gott vilja göra Ungern till sitt eget land, omforma det och behärska det.

Det märkliga är att det är ytterst svårt att finna människor i Ungern som säger sig vara antisemiter. Folk som gör entydigt antijudiska uttalanden protesterar ilsket mot att kallas antisemiter och hotar med att dra dem inför domstol som dristar sig att kalla dem antisemiter. Nej, de är inte antisemiter, de bara … försvarar Ungern mot judarna som … se ovan. De angrips därför än för att de är liberaler-kapitalister, än för att de är ”bolsjeviker”, än för att de assimilerar sig (falskeligen, naturligtvis), än för att de inte gör det. Kort sagt, judarna bär ansvaret för Ungerns samtliga olyckor såväl i historisk tid (olyckor, både utifrån kommande och självförvållade fanns förstås gott om) som i nuet.

Det är som du säger: Under socialismen (det är för övrigt knappast rätt term, skyndar jag mig att tillägga) sopades frågan under mattan. Om den ungerska  resningen 1956 brukade det länge heta att den var ”ren” från all antisemitism, att de judar som trots allt föll offer folkjustis, inte dödades som judar utan som medlemmar av den hatade hemliga polisen AVH. Senare forskning har emellertid visat att saken var mer komplicerad än så, att det har förekommit smärre pogromungar på landsbygden. Under Kádár-regimens årtionden fortsatte den obligatoriska tystnaden om ”judefrågan”, och det är ett faktum att de tidigare onekligen talrika ”judarna” (märk väl: många gånger människor som andra kallar ”judar” och gör det då på rasliga grunder) försvann mer och mer från de ledande positioner de haft under tiden fram till 1956. Här vill jag inflika att antisemitismens återkomst märktes klart bland landsflyktiga ungrare i olika länder, omedelbart efter 1956, så även i Sverige, så bland annat av undertecknad, först redan i Lund på våren 1957, sedan under mina studieår i Uppsala under femtitalets sista år. Det talades ogärna om den, men man var medveten om den.
Om antisemitismen i dagens Ungern vittnar Kertész i sina böcker.  Avslutningsvis bara detta: företeelsen visar dynamism, det finns en acceleration och en intensifiering av hatet, som är skrämmande. Däremot vet jag ingenting om omfattningen. Hur många ungrare är i dag antisemiter, hur stor del av den ungerska befolkningen är behäftad med denna smitta, allt detta vet ingen. Sociologer gör ibland vissa undersökningar, försöker göra mätningar, men hur tillförlitliga dessa enkäter är vet jag inte.

Motkrafter? Förvisso finns de. Jag är till och med övertygad om att de utgör flertalet. Problemet är att de som nu har vind i seglen, de som tycks vara på bettet, de som lyckas rycka till sig ”problemformuleringsprivilegiet” finns i dag på högerkanten. Till detta finns åtskilliga orsaker, och mycket skulle kunna sägas om varför inte bara det som allmänt brukar kallas ”vänstern” utan också rent allmänt de demokratiska krafterna är på reträtt, det skulle dock föra oss bort från ämnet.

Thomas Nydahl: I sin artikel Rapport från poesins rike (DN 5.4.04) skriver Kertész på tal om det ungerska författarförbundets splittring att det väckt bestörtning runt om i världen att en rad mycket känna författare lämnat förbundet i protest mot de antisemitiska uttalanden som en medlem av dess styrelse gjort. Men frågan är: väckte det någon debatt i Ungern? Hur såg i så fall denna debatt ut? Kertész är noga med att påpeka att han inte tror att någon större grupp bland de ungerska författarna dras med judehat, men att de som opponerar sig mot judehatet ”inte kan hävda denna ståndpunkt inom förbundets nuvarande struktur”. Vad ledde hela denna kontrovers till? Kertész säger så här: ”Vi har alltså att göra med den gamla, klassiska, stupida, onda och slutligen i Auschwitz utmynnande antisemitismen och inte med den nya, om jag så får säga raffinerade, euro-antisemitismen, som för övrigt starkt fördömer den traditionella antisemitismen. Det ungerska författarförbundets antisemiter har ännu inte lärt sig den europeiska etiketten och utför sitt verk öppet, ja, låt oss säga som det är, ostört. Varken lagen eller samhällets protester hindrar dem.”

Ervin Rosenberg: Alla under varar i tre dagar. Så var det förstås med skandalen runt det ungerska författarförbundet, när det begav sig för fyra år, d v s för en evighet sedan. Det är ett faktum att många kända författare, bland dem de mest betydande i Ungern och de mest kända utomlands, lämnade förbundet vid det tillfället. Anledningen till utträdet var för övrigt inte i första hand antisemitiska uttalanden av en viss Kornél Döbrenteis – i ett tv-program år 2002 två gjorde samme man inför en sarkastisk publik av likasinnade sig lustig över Kertész Nobelpris - utan framför allt den omständigheten att styrelsen inte fann anledning att agera. Inte alls. Tvärtom, den stod upp för vederbörande, ville inte uttala något som helst fördömande uttalande eller avståndstagande. Efter de mångas utträden förekom det till och med uttalanden om att utträdet av "vissa" egentligen kändes som en lättnad! Men när jag talar om under som varar i tre dagar syftar jag framför allt på följande: ännu för fyra år sedan var flertalet antisemiter angelägna om att åtminstone i någon mån dölja sin antisemitism, uttrycka det någorlunda kodat, omisskännligt och glasklart och ändå i ett kodat språk. Den tiden är förbi.

Thomas Nydahl: Judehatet bland Mellanösterns muslimer lastas idag helt och hållet staten Israel. Det kan se ut som en logisk och självklar bild. Israel förtrycker palestinierna. Israel är en judisk stat, alltså är judarna våra förtryckare.

    Men om man går tillbaka till den muslimska kulturens historia, så stöter man rätt snart på begreppet dhimmi-folk. Den som var dhimmi var en icke-muslim som ”tåldes” av majoriteten i sitt land, utifrån mycket stränga föreskrivna regler. Dessa innefattade också en särskild skattelagstiftning, som i praktiken innebar att en jude betalade för att få behålla livet. I samtida muslimsk teologi är dhimmi-begreppet också centralt. När arabiska islamister formulerar drömmen om kalifatet ingår det med självklarhet. Också den islamistiska drömmen om Palestina gör det. Inte ens kristna palestinier skulle ha någon annan status än dhimmi-folkets.

    Bör man i en analys av islamistiskt judehat särskilt ta hänsyn till staten Israels existens och de särartade problem detta medför, eller ska man helt utgå ifrån en mer övergripande analys av muslimsk kulturhistoria?

Ervin Rosenberg: För det första är jag ingen expert på islam, tvärtom. Jag har läst en och annan bok, men jag har inte blivit särskilt mycket klokare. Jag kan inte påstå att jag skulle se islam särskilt tilltalande som religion. Å andra sidan, var finns den religion som jag känner sympati för? Ingenstans. Jag begriper mig inte på dem, finner dem absurda, mer eller mindre absurda, samtliga. Det är inte det saken gäller.

Vad det gäller är muslimskt judehat som förklär sig i kamp mot staten Israel, sionister och israeler. Här vill jag inte på minsta sätt gå in på de berättigade kraven från ett folk som vill få suveränitet över ett eget område som det betraktar som sitt. Den frågan är visserligen en av de mest ödesdigra i vår tid. Vad det alltså är fråga om är den urskillningslösa judefientlighet och det skoningslösa judehat jag lägger märke till inom vissa delar av islam. Jag är noga med orden och upprepar: inom vissa delar av islam. Jag skyndar mig dessutom att understryka att jag inte tror på ett så att säga "genetiskt" judehat hos islams anhängare. Det är känt att det fanns, om också sällan, skeden i historien, då muslimer, judar och kristna kunde leva sida vid sida, utan hat, förödmjukande behandling eller kuvande av de andra. Så kunde det förhålla sig under den så kallade guldåldern i Spanien, under en icke alls obetydlig tid, före Reconquistan. Man skall heller inte glömma Soliman den store och andra sultaner, alltså muslimska härskare, som med öppna armar tog emot flyende judar (och senare marraner) i det ottomanska väldet och lät dem leva i fred. Det vanligaste var dock det du beskriver i din fråga: dhimmi-tillståndet. Muslimer tolererade att ”otrogna" fick leva i de deras länder, under deras färla, utlämnade åt muslimernas godtycke eller välvilja. Som du skriver: "En jude betalade för att behålla livet".

I dag är situationen dock i betydande utsträckning en annan. Beror det på palestiniernas förlust av dåvarande mandatets område, tillkomsten av staten  Israel? Jag vet inte. Det kan förhålla sig så. Faktum är att islamska judehatare gör ingen som helst skillnad mellan judar (alltså judar som är israeliska medborgare) och judar (många gånger bara till namnet) i Sverige eller i andra länder. Går du in på Radio Islams sidor på Internet kan se du otaliga bevis på något som inte på några villkors vis kan kallas annat än judehat. Därtill kan det drabba en från allt judiskt blod "ren" svensk lutheran, låt säga en pianist, som vid ett enda tillfälle på ett judiskt (eller horribile dictu israeliskt) kulturevenemang ackompanjerande en sångerska. Det är groteskt. Det är olidligt. Du kan se att man skriver putslustigt och hatiskt om en översättare som dristar sig att översätta böcker av israeliska författare, nota bene: författare som i hela sitt vuxna liv i strid med sina egna landsmän förordat ett fritt Palestina och kämpat för rättvisa åt palestinierna. Det är groteskt. Det är olidligt. Sådant kan inte kallas annat än judehat, och det kommer från muslimskt håll. Huruvida dessa muslimska judehatare representerar "den rätta muslimska tron", följer de Profetens föreskrifter och lagar, handlar de i Koranens anda, eller är de i själva verket en försvinnande så att säga "kättersk" minoritet, förfalskare av den rätta tron? Att yttra mig om det undandrar sig min bedömning.

Detta samtal trycktes första gången i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

 

Lillepitt afton i Malmö

Foto: Astrid Nydahl

 

Det är onsdag idag. När jag var tonåring i Malmö kallade vi onsdagen för "Lillepitt afton". Det hade i all sin banalitet en enkel förklaring. På lördagarna gick vi och dansade på klubben som hette Sir William Pitt. De hade också öppet på onsdagarna och det hände att vi störde skolveckan med så djärva tilltag. Därav namnet.

William Pitt (1708-1778). Läs mer om honom här.

 

Lars Norén är död

Skärmdump från Svenska Dagbladet

 

Covid19 tog nu en av våra allra största, Lars Norén.

Hans pjäser har jag av och till sett sedan 1980-talet. Sådana som "Natten är dagens mor" från 1982 och fortsättningen "Kaos är granne med Gud", "Demoner" och "Personkrets 3:1"

Hans dagböcker var som kilar in i en kulturvärld som saknade både syre och värdighet.

Det var en chock att läsa denna nyhet. Alldeles nyligen kom en ny tegelsten med hans dagböcker ut.

Lars Norén var poeten från skånska Genarp som blev en efterfrågad dramatiker på många av världens teaterscener. Allt han betydde behöver jag inte ens nämna.

 

Julian Assange och pöbeldomstolen

Hammarsjön, foto: Astrid Nydahl

 

Ingen vet vad som hände i en säng för tio år sedan. Ingen vet om gästen och värdinnan satt och hånglade i soffan före natten. Och: ingen vet om det fullbordade var ett samlag eller en våldtäkt eller något tredje.

Men nu ropar de alla i kör. Julian Assange har brutits ner av tio år på flykt. Han vet att USA så gärna skulle vilja tortera och möjligen också döda honom. Minns ni att han avslöjade de amerikanska krigsförbrytelserna?

Vad Assange gjort efter det, i medierna och i sängar i andra länder, intresserar mig mindre. Men jag noterar med äckel hur offentligheten ännu en gång förvandlas till pöbeldomstol. Nog sagt.

 

In i dimman med parallelläsning

Foto: Astrid Nydahl

 

Att parallelläsa är en bra metod när man är sjuk. Fyra böcker samtidigt, växelvis. Jag fortsätter med Jean Gionos krigsdagbok, Albert Camus anteckningar och Herrarna satte oss hit, boken om tvångförflyttningen av samiska samhällen, skriven av Elin Anna Labba. Därtill har jag börjat på The Hesse/Mann Letters, som alltså är brevväxlingen mellan Hermann Hesse och Thomas Mann, översatt till engelska. Fyra europeiska bokberättelser.

 

Tidigare jordbruksministern, Karl Erik Olsson har avlidit

Hammarsjön söndag. Foto: Astrid Nydahl

 

Det händer alltid saker som man inte kan styra över. Döden är en av dessa.

Karl Erik Olsson. Foto: Astrid Nydahl

Ett dödsbesked kom i helgen. Så fattas oss en gedigen människa. Han kände politikens spel inifrån - han var jordbruksminister i Carl Bildts regering och sedan i nio år EU-parlamentariker i ELDR-gruppen och slutligen ordförande för Sveriges Pensionärsförbund 2008 till 2014 - och han var en yrkesverksam bonde ett helt liv. 

Astrid och hennes familj bodde på familjen Olssons Nygård i Häglinge, och det var där deras barndom formades. Karl Erik och Astrid är kusiner.

Hammarsjön söndag. Foto: Astrid Nydahl

Att göra sig hörd, vägen till en lösning

Bosarpasjön söndag. Foto: Astrid Nydahl

 

"Motsatsernas nödvändighet och lov. Måttan en motsägelsens plats. Sol och mörker." (Albert Camus: Anteckningar III)

Skulle jag vara tyst och låta eländet pågå vore det ett självbedrägeri. Att göra sig hörd är enda vägen till en lösning.

I helgens tystnad arbetade jag mig fram till en formulering. Den bär jag med mig under måndagen och hoppas nå fram.  

Aldrig blev jag en anpassling. Ej heller en människa redo att tiga och lida. Men när själva kroppen gör revolt kan anden tystas. Att motarbeta det är den enda rimliga uppgiften.

Bosarpasjön söndag. Foto: Astrid Nydahl

Bosarpasjön söndag. Foto: Astrid Nydahl

"Just nu är hela världen sjuk"

Foto: Astrid Nydahl

 

Just nu är hela världen sjuk. Den meningen fastnade jag för i en intervju om psykisk sjukdom i Svenskan. 

Det är ju alldeles sant. Världen - hela! - är sjuk i mer än ett avseende. Covid19 fäller oss, en efter en. Också bland våra nära finns det individer som är antingen sjuka eller mycket sjuka. Men världssjukdomen består också av en ignorans som överträffar det mesta. Hur ser vi på smittans ursprung, hur och när kommer Kina att ställas till svars?

I Sverige kommer vi också fortsättningsvis att sprida smittan. Här finns inga verkliga restriktioner utanför idrotts- och kulturvärlden, mest bara rekommendationer. Att restaurangbranschen betalar ett mycket högt pris har ytterst med alkoholen att göra. 

I Helsingborgs Dagblad läste jag ett så fint reportage om bodega-döden i Danmark. Malin Waak skrev:

För de trognaste stamgästerna är vännerna på det lokala värdshuset det närmsta man kommer en familj, och den hårt arbetade ”bodegamuttern” med en hel flock karlar under sina trötta vingar är en dansk arketyp.

 

I arbetarkvarteren på Amager och i Sydhavnen finns hon fortfarande.

 

Dorthe Sørensen, som äger Café Smil, bekräftar sammanhållningen:

 

”Vi hjälper alltid varandra. Om någon till exempel har problem med sin dörr hjälper låssmeden till, om någon ska flytta ställer en hel flock upp och nu under nedstängningen ringer vi till varandra och kollar läget.”

 

(...)

 

Några försöker ändå att hålla fanan högt och se till att renovera och måla om nu när man inte har några gäster. Lite intresserat kan man undra vad som egentligen är poängen med det. ”Brune værtshuse” heter så just för att de ska vara bruna – gärna kompletterade av virkade nikotingula gardiner. Fast man behöver nog inte bekymra sig – vitt och fräscht kommer det aldrig att bli.

 

Unioners sönderfall och försvinnande

Foto: Astrid Nydahl

 

Att även de största nationsbildningar och unioner kan krascha har vi lärt oss under efterkrigstidens nittonhundratal. Sovjetunionens sönderfall var det stora exemplet, men man ska också komma ihåg hur den sydslaviska federationen Jugoslavien föll sönder. I båda fallen utlöste kraschen blodiga krig. Flera av dem blossar med jämna mellanrum upp igen.

Närmast hotat är nu den brittiska unionen. Både skottar och walesare vill bryta sig ur, och i skottarnas fall är det allra troligast om man där utlyser en ny folkomröstning.

Är då USA så stabilt som "förenta stater"? Inte det minsta. Om dessa amerikanska stater krackelerar som union är förstås inbördeskriget det omedelbara svaret. De senaste fyra åren och valet har lärt oss att det i själva verket är två helt skilda folk som lever i unionen. Den ena består av de republikanska väljarmassorna, den andra av demokratiska allt-möjligt-människor från socialister till liberaler.

Man ska inte spå i kaffesump.

Men man kan spå utifrån alla de trovärdiga källor som på heltid försöker analysera situationen.

"Det gångna året har brutit ner mig" skrev Albert Camus 1954

 

Daglig läsning av Camus. De två första banden av hans anteckningar gavs ut på 1980-talet av Jan Valdelins förlag Interculture. De har följt mig genom åren och är lästa många gånger. När förlaget Faethon nu återutgav dem i reviderade översättningar gav de oss också det tredje bandet, som tidigare inte funnits på svenska. Det är översatt av Jan Stolpe och Anna Säflund-Orstadius.

Under torsdagen är jag sängliggande med starka smärtor, sedan jag på förmiddagen besökt sjukhuset för provtagningar. Jag börjar läsa där jag slutade igår och läser några rader jag genast känner igen mig i:

Det gångna året har brutit ner mig. Hoppet om att återfå krafterna och arbeta när jag kommer hem var ren sentimentalitet. Istället för att jaga efter ljus och sedan knappt kunna njuta av det borde jag ägna ett år åt att bygga upp min hälsa och min viljestyrka igen. Men för det måste jag avbörda mig en del av allt som tynger mig.

Camus var 40 år när han skrev det, på resa i Italien. Jag är 18 år äldre, snart nitton detta nya år. Aldrig har jag, trots en rejäl dos bekymmer och svårigheter under åren, känt ett så massivt motstånd, grundat i fysiska smärtor. Allt började för ganska snart ett år sedan. Inget av den hjälp jag fått har bidragit till bättre hälsa. Nu går jag in på ett nytt varv och hoppas det ska leda fram till svaret. Man kan också rikta tanken bortom den egna kroppen, sitt eget jag, och tänka som Camus gjorde, på samma resa bara några dagar tidigare:

Vid fyllda fyrtio beskärmar man sig inte längre över det onda, man är förtrogen med det och bekämpar det efter bästa förmåga. Och kan ägna sig åt att skapa utan att glömma något.

Det vore i alla fall värt ett försök.

Vilken ära? Arbetets eller svartekonomins lättja?

Foto: Astrid Nydahl

Politiska högtidstal - se gårdagens installation som exempel - rör sig alltid i en rymd av abstraktioner och egenkärlek. Konkreta ting får inte vidröras eftersom de skulle kunna tolkas som löften. De talade orden är insvepta i popgalans estetik.

Vid Arbetets ära i Malmö formades min verklighetsbild. Detta Malmö tillhör förflutenheten, men statyn har de inte vågat röra.

Vad äras i denna epok? Inte är det arbetet som konkret försörjning och daglig plikt. Det arbete som statyn ville ära finns numera bara som svart ekonomi eller före detta fabriker. 

Möllevången i Malmö är denna, svartekonomins och lättjans, därtill bedrägeriets vardag i konkreta uttryck. Butiken säljer smuggelvaror eller sådant som stulits av andra. I lägenheterna ovanpå pågår sådant vi inte sätter namn på. När polishelikoptern hovrar över torget i jakt på narkotikakurirer och vapenhandlare klagar de boende på att de blir störda. Mellanösterns, Afrikas och Asiens krig förs in i stadsdelen och ger sig tillkänna som flaggviftande i bästa fall, och fysiskt våld i värsta. Barnen hittar granater i dagisets sandlådor.

Arbetets ära? 

Ordningen är nu återställd

Foto: Astrid Nydahl

 

Efter tumultet är nu ordningen återställd. Man vågar sig ut. Utan skador. Utan blessyrer.

Tänker ni på USA och bytet av president? Det gör inte jag. Jag tänker på att den ishala snön nu smälter bort med regnen och plusgraderna. Det blev en vacker vecka och lite till. Men livsfarlig att vistas ute i.

Den på papper tryckta boken. Samt några ord om Hans Furuhagen

Antikvariat i Camden, England. Foto: Astrid Nydahl

 

Seriemördarna, vaneförbrytarna och alla de andra brottslingarna känner vi igen, inte minst i medierna. Men hur står det till med vane- och serieläsarna av litteratur? Allt sämre, det säger all statistik. Vem befattar sig med den tryckta boken när det finns så mycket roligt i cyberrymden, tillgängligt med några enkla manövrer i telefonen?

Så här, utifrån frågan om alla de litterära priserna, resonerar bloggaren Bernur:

Pristagares böcker ska inte ligga under julgranen, de ska ha legat i läsarens knä tidigare under året. Det här hade varit verklighet om vi bara kunde erkänna värdet av litteratur som något annat än verklighetsflykt för kufar.

Så här kan det bara bli när boken har reducerats till en accessoar. Glöm inte att det aldrig har varit enklare att ta del av utbudet och bilda sig en egen uppfattning. Att priserna fyller en vägledande funktion betyder inte att de ska ersätta ens egna smakpreferenser. Det enda som krävs för att utveckla sin smak är nyfikenhet och ett bra bibliotek, och med hjälp av internet har det blivit oändligt mycket smidigare att till exempel jämföra dagstidningars mottagande av de böcker som ges ut.

 

En bok ska vara något annat än en markör för en viss livsstil, något att positionera sig med på sociala medier. I bästa fall blir boken mindre av förströelse och eskapism, och mer av ett livsavgörande verktyg för att förstå både världen och dig själv. 

 

Hans Furuhagen har avlidit. Är man, som jag, född på 1950-talet, så räcker det för att känna att han var en av de märkvärdiga människor som "alltid funnits". Alltid betydde i sådana sammanhang barndomen och tonåren. Han kallades Hatte. Så kallade min pappa honom, när han talade om Mosebacke monarki, radioprogrammet som sändes 1958 till 1983. Där medverkade några av epokens briljantaste, som Hasse & Tage, Moltas Erikson och Carl-Uno Sjöblom.

Här vid skrivbordet har jag Furuhagens bok Pompeji bakom ruinerna, vilket ger mig anledning att visa på en synnerligen intressant minnestext av Anders Björnsson. Han skriver bland annat:

Under mina tolv år på radion fanns han i de stora husen på Oxenstiernsgatan i Stockholm. En gång gjorde vi ett program tillsammans: om konsten att skriva biografier, med historikern Erik Lönnroth som inbjuden huvudperson (han hade utkommit med en bok om Gustav III). En annan gång intervjuade jag honom för ett bokprojekt om bildning och vetenskapsjournalistik. Hatte påminde mig då om hur rekryteringen till radio- och tv-bolagen gick till, när han kom in i bilden, på sextiotalet.

Själv hade han en fil. lic. i klassisk fornkunskap i fickan, fick småningom hedersdoktorat och professors namn. Litteraturvetaren Bernhard Tarschys, historikern Hans Villius och atomfysikern Katarina Ahnlund hade alla docentkompetens. Mats Rehnberg blev professor i etnologi. När jag kom till radions vetenskapsredaktion som producent 1982, blev jag kollega med Gunnar von Heijne – sedermera professor i kemi och ordförande i Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemipriset.

Detta var inga undantag. Akademiker satte sin prägel på programverksamheten, utan att den blev akademisk. En före detta tv-chef, Nils Erik Bæhrendtz, var docent i litteraturhistoria, liksom mångårige chefen för Sveriges Radio i Malmö, Gunnar Ollén. En tidigare programdirekt vid rundradion, Nils-Olof Franzén, hade disputerat på Émile Zola; min kollega Bure Holmbäck på Hjalmar Söderberg. En tidigare radiochef, Elof Ehnmark, avgången 1955, kunde också titulera sig litteraturdocent. Poeten Göran Sommardal disputerade långt om länge i sinologi, Anders Hammarlund i musikvetenskap.

Dessa var, med något undantag, inga tråkmånsar. För en del av mina arbetskamrater fungerade nog Hans Furuhagen som en mycket stor förebild. För mig som den perfekte samtalspartnern, aldrig dryg eller nedlåtande.

Idag, när Hatte gått ur tiden, har också mycket av detta försvunnit. Public service låter som det mesta andra. Attackeras utan att kunna försvara sig. Men det som har varit har faktiskt existerat, och det går aldrig att resonera bort, alltid att gripa tillbaka på. Just idag skulle vi behöva nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki.

 

Så vackert kan man minnas en av dessa begåvade människor som förgyllde den svenska offentlighet som numera är nästan helt försvunnen.