Alla de som aldrig lärde sig inse vad en fiende är, alla de som skröt...

Foto: Astrid Nydahl

 

Alla de som aldrig lärde sig inse vad en fiende är. Alla de som skröt över att vara rakryggade. Alla de som aldrig var beredda avstå från sina ägodelar. Alla de som inte högg halsen av sin egen förnämhet, alla de som inte smålog åt sin visdom. Alla de som var alltför storsinta för att skratta. Alla dessa förlorade liv. (Elias Canetti, översättning av Carl-Henrik Svenstedt)

 

För de i partipolitiken nedsjunkna - ja, också här i Sverige - finns det en föreställning om att "fienden" är så lätt att definiera att man bara behöver sätta på tv:n för att se vem det är.

 

Ack, om det hade varit så enkelt. Men det är det inte, särskilt inte i denna, digitala och globala värld, där makten flyttar sig smärtfritt över nationsgränser och kontinenter.

 

Hur många av er har lärt sig vad en fiende är? Jag vågar satsa på att ni skulle svara med ett politikernamn. Men det är det rakt motsatta jag syftar på. Bakom politikernamnen finns något annat som i högsta grad är fienden. Den väldigt makt som finns där har inte bara ritat om våra samhällen, förstört vårt historiska arv och infiltrerat våra hjärnor med sämsta sortens pöbelkultur. Den makten sitter inte bara i bankstyrelser utan också i den allt mäktigare digitala företagsvärlden.

 

Den ekonomisk-politiska makten visar inte alltid ett ansikte jag kan kalla för fienden. Men i den globala, kapitalistiska världen är det penningen som styr. Antisemiterna brukar säga det, när de angriper judarna och judendomen. Att göra det vore mig helt främmande. Jag säger det därför att denna penningstyrda värld finns i alla etniska, nationella och kulturella varianter, från nord till syd, från väst till öst.

 

Kan den angripas och störtas? Jag tvivlar på det. Redan försök att reformera en nation eller en kultur blir snabbt kvästa av denna makt. Den är inte mer anonym än att den visar sig vid sådana försök. Låt oss nu, till en början och i väldigt liten skala, se vad som kommer att hända med britterna. De sade nej till den europeiska unionens ekonomiska och politiska makt. Räcker det? Naturligtvis inte, men det kan möjligen framstå som ett exempel på den tjuriga oviljan till anpassning som borde vara bestämmande för oss alla. Ändå är britterna lika mycket fångar i den digitala världen, som alla vi andra. Tankemässigt Facebook-styrda, twittertänkande, språkhandikappade stapplar de fram mot något som kanske kan kallas oberoende, men som i slutändan är en av tusen varianter på förtrycksmekanismer vi lever med.