De tysta platsernas försvinnande

Foto: Astrid Nydahl

 

Finns det någon plats kvar att fly till? Jag tror inte det. Varken geografiska platser eller nationer, varken städer eller landsbygd. Överallt har (o-)ljuden letat sig in. Man behöver inte vara autist för att plågas av dem.

Hela mitt liv har jag flytt. Försökt fly. Ibland har det lyckats, ibland inte alls. På varje plats som det finns människor finns också (o-)ljuden: motorerna och annat, dunkandet från den så kallade "musiken" och dess digitala uttryck, reklamen, brölandet.

På vår 40-väg kommer alltid de arabiska pojkarna i 90, de tycks ha någon form av licens som ger dem sådana rättigheter. Hittills har inget barn blivit påkört, men... När deras mödrar och systrar går förbi oss, om vi råkar vara ute, så sträcker de på sig och tittar åt ett annat håll. Att besvara en hälsning tycks helt omöjligt. Värst är just kvinnorna, både de unga och de äldre, klädda i sina gömsledräkter.

För några korta ögonblick inbillade jag mig att pandemin skulle dämpa aktiviteterna. Så blev det förstås inte. Det finns en Mellanöstern-mentalitet (jag säger det eftersom jag många gånger upplevt den där på plats), som är både egocentrisk och hänsynslös. Säg aldrig emot, det är förenat med livsfara. Finn dig i det som pågår, lås dörren och avvakta.