Den på papper tryckta boken. Samt några ord om Hans Furuhagen

Antikvariat i Camden, England. Foto: Astrid Nydahl

 

Seriemördarna, vaneförbrytarna och alla de andra brottslingarna känner vi igen, inte minst i medierna. Men hur står det till med vane- och serieläsarna av litteratur? Allt sämre, det säger all statistik. Vem befattar sig med den tryckta boken när det finns så mycket roligt i cyberrymden, tillgängligt med några enkla manövrer i telefonen?

Så här, utifrån frågan om alla de litterära priserna, resonerar bloggaren Bernur:

Pristagares böcker ska inte ligga under julgranen, de ska ha legat i läsarens knä tidigare under året. Det här hade varit verklighet om vi bara kunde erkänna värdet av litteratur som något annat än verklighetsflykt för kufar.

Så här kan det bara bli när boken har reducerats till en accessoar. Glöm inte att det aldrig har varit enklare att ta del av utbudet och bilda sig en egen uppfattning. Att priserna fyller en vägledande funktion betyder inte att de ska ersätta ens egna smakpreferenser. Det enda som krävs för att utveckla sin smak är nyfikenhet och ett bra bibliotek, och med hjälp av internet har det blivit oändligt mycket smidigare att till exempel jämföra dagstidningars mottagande av de böcker som ges ut.

 

En bok ska vara något annat än en markör för en viss livsstil, något att positionera sig med på sociala medier. I bästa fall blir boken mindre av förströelse och eskapism, och mer av ett livsavgörande verktyg för att förstå både världen och dig själv. 

 

Hans Furuhagen har avlidit. Är man, som jag, född på 1950-talet, så räcker det för att känna att han var en av de märkvärdiga människor som "alltid funnits". Alltid betydde i sådana sammanhang barndomen och tonåren. Han kallades Hatte. Så kallade min pappa honom, när han talade om Mosebacke monarki, radioprogrammet som sändes 1958 till 1983. Där medverkade några av epokens briljantaste, som Hasse & Tage, Moltas Erikson och Carl-Uno Sjöblom.

Här vid skrivbordet har jag Furuhagens bok Pompeji bakom ruinerna, vilket ger mig anledning att visa på en synnerligen intressant minnestext av Anders Björnsson. Han skriver bland annat:

Under mina tolv år på radion fanns han i de stora husen på Oxenstiernsgatan i Stockholm. En gång gjorde vi ett program tillsammans: om konsten att skriva biografier, med historikern Erik Lönnroth som inbjuden huvudperson (han hade utkommit med en bok om Gustav III). En annan gång intervjuade jag honom för ett bokprojekt om bildning och vetenskapsjournalistik. Hatte påminde mig då om hur rekryteringen till radio- och tv-bolagen gick till, när han kom in i bilden, på sextiotalet.

Själv hade han en fil. lic. i klassisk fornkunskap i fickan, fick småningom hedersdoktorat och professors namn. Litteraturvetaren Bernhard Tarschys, historikern Hans Villius och atomfysikern Katarina Ahnlund hade alla docentkompetens. Mats Rehnberg blev professor i etnologi. När jag kom till radions vetenskapsredaktion som producent 1982, blev jag kollega med Gunnar von Heijne – sedermera professor i kemi och ordförande i Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemipriset.

Detta var inga undantag. Akademiker satte sin prägel på programverksamheten, utan att den blev akademisk. En före detta tv-chef, Nils Erik Bæhrendtz, var docent i litteraturhistoria, liksom mångårige chefen för Sveriges Radio i Malmö, Gunnar Ollén. En tidigare programdirekt vid rundradion, Nils-Olof Franzén, hade disputerat på Émile Zola; min kollega Bure Holmbäck på Hjalmar Söderberg. En tidigare radiochef, Elof Ehnmark, avgången 1955, kunde också titulera sig litteraturdocent. Poeten Göran Sommardal disputerade långt om länge i sinologi, Anders Hammarlund i musikvetenskap.

Dessa var, med något undantag, inga tråkmånsar. För en del av mina arbetskamrater fungerade nog Hans Furuhagen som en mycket stor förebild. För mig som den perfekte samtalspartnern, aldrig dryg eller nedlåtande.

Idag, när Hatte gått ur tiden, har också mycket av detta försvunnit. Public service låter som det mesta andra. Attackeras utan att kunna försvara sig. Men det som har varit har faktiskt existerat, och det går aldrig att resonera bort, alltid att gripa tillbaka på. Just idag skulle vi behöva nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki.

 

Så vackert kan man minnas en av dessa begåvade människor som förgyllde den svenska offentlighet som numera är nästan helt försvunnen.