Daglig läsning av Camus. De två första banden av hans anteckningar gavs ut på 1980-talet av Jan Valdelins förlag Interculture. De har följt mig genom åren och är lästa många gånger. När förlaget Faethon nu återutgav dem i reviderade översättningar gav de oss också det tredje bandet, som tidigare inte funnits på svenska. Det är översatt av Jan Stolpe och Anna Säflund-Orstadius.
Under torsdagen är jag sängliggande med starka smärtor, sedan jag på förmiddagen besökt sjukhuset för provtagningar. Jag börjar läsa där jag slutade igår och läser några rader jag genast känner igen mig i:
Det gångna året har brutit ner mig. Hoppet om att återfå krafterna och arbeta när jag kommer hem var ren sentimentalitet. Istället för att jaga efter ljus och sedan knappt kunna njuta av det borde jag ägna ett år åt att bygga upp min hälsa och min viljestyrka igen. Men för det måste jag avbörda mig en del av allt som tynger mig.
Camus var 40 år när han skrev det, på resa i Italien. Jag är 18 år äldre, snart nitton detta nya år. Aldrig har jag, trots en rejäl dos bekymmer och svårigheter under åren, känt ett så massivt motstånd, grundat i fysiska smärtor. Allt började för ganska snart ett år sedan. Inget av den hjälp jag fått har bidragit till bättre hälsa. Nu går jag in på ett nytt varv och hoppas det ska leda fram till svaret. Man kan också rikta tanken bortom den egna kroppen, sitt eget jag, och tänka som Camus gjorde, på samma resa bara några dagar tidigare:
Vid fyllda fyrtio beskärmar man sig inte längre över det onda, man är förtrogen med det och bekämpar det efter bästa förmåga. Och kan ägna sig åt att skapa utan att glömma något.
Det vore i alla fall värt ett försök.
Fransman i Italien?
SvaraRaderaStendhal?
Eller Nappe själv?
Annars, givetvis, krya på Eder!
Kanske en second opinion inte skulle vara så dumt+
Camus var den författaren som öppnade litteraturen för mig. Var 11 - 12 och läste Främlingen, sedan Pesten och insåg att det var annat än de jag hade läst förut.
SvaraRaderaSecond opinion? Håller med föregående kommentar.