Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige

 

"1931 fick vi flytta från Vasja hit till Västerbotten. Herrarna satte oss hit."

 

Skulle man eventuellt sväva i okunskap om hur samerna haft det, ska man inte tveka att läsa Elin Anna Labbas bok.

 

Vi vet att det finns en samisk nation, Sapmi. Vi vet också att den inte har några gränser i vår mening. Den sträcker sig från Norge, över Sverige och Finland, in i Ryssland. I hög utsträckning har vår bild av samerna styrts av renskötarnas liv. Men alla samer arbetar inte med renar. Trots ett sådant faktum är det förflyttningen med tvång av de renskötande samerna som står i centrum för boken.

 

Norska myndigheter hade i början av 1900-talet, när så småningom nya nationsgränser för Norge, Danmark, Sverige och Finland etablerats, bestämt sig för att samerna inte skulle få fortsätta leva som de gjorde utmed kusten. De skulle drivas österut.

 

På 1920-talet ägde de första tvångsförflyttningarna rum. 1751 hade markerna delats mellan de nordiska länderna och Ryssland. Med skapandet av en gränstraktat reglerades samernas rätt till fiske, jakt och renskötsel. 1919 skapade Sverige och Norge en renbeteskonvention och från och med det året in i 1930-talet genomför vårt land "regelrätta tvångsförflyttningar av renskötare för att leva upp til avtalet med grannlandet." Man kallade detta för dislokation. Det var på samiska ordet tvångsförflyttning skapades, baggojohtin.

 

Om denna brutala process låter Labba enskilda individer berätta. Män och kvinnor. Gamla och unga. Det är hjärtskärande saker de har att förmedla. Grymheten i den så kallade hanteringen står i skarp kontrast till alla högtidsord.

 

Jag ser de samiska tv-nyheterna fem vardagar varje vecka, sedan många år tillbaka. Därför kan jag säga, att även om tiden och mentaliteten nu är en annan, så känns mycket igen. Samerna talade för inte så länge sedan om svenskarna som "storsamhället". Nog kan man säga att detta samhälle än idag befinner sig på konfrontationskurs med Sapmi. Det krävs många tårar alldeles i onödan, ett lidande som är djupt rotat i en tragisk historia.

 

Elin Anna Labba öppnade mina ögon för hur denna tragik intensifierade för ganska exakt hundra år sedan. Att boken därtill innehåller ett starkt bildmaterial från denna tid och att den också för övrigt är ett konstnärligt vackert projekt gör den bara ännu starkare.

 

En viktigt anmärkning måste jag ändå göra. Boken saknar en ordlista för alla de samiska ord och uttryck som används i texten. En ordlista hade underlättat och därtill givit mer kunskap vid läsningen.