En av de absolut viktigaste julklappsböckerna fick jag av vännen Per Helge. Jag läser den i korta stunder och blir alltmer närvarande i krigets Manosque, i Provence.
Jean Giono (1895-1970) finns utgiven på svenska av Elisabeth Grates Bokförlag och jag har skrivit om ett par av hennes utgåvor. Gionos böcker är i alla avseenden stor, europeisk litteratur. Jag tänker på sådana som Mannen som planterade träd, Kullen och Mannen från bergen. Sara Moore skrev om ockupationsdagboken i nättidskriften Asymptote:
His artistic vision was closely bound to the political climate, and he asserts that there “is no art of war.” As the journal progresses, the increasing aerial combat, assassinations, and approaching Gestapo lend a much darker tone to his writing; Giono’s pessimism and his fear for the world’s future are evident. For him, nations have reverted to a former mindset, and the future appears darker still: “As this war grows old, nations rediscover their original natures. France today is just as spineless as during the Hundred Years War.”
Occupation Journal är, precis som det låter, en dagbok från åren under nazitysk ockupation. Giono själv ville hellre kalla den "ett arbetsredskap". Den rör sig mellan noteringar om ekonomiska frågor, författarskapet, vardagen i krig med flygbombningar och död.
Barometer very low this evening. No wind. Heavy black clouds rising from the south and west (...)
We can´t give France a finer gift than to destroy its great cities with the bomb. Imagine the flood of ready cash pouring in from all sides of the globe for reconstruction. It would be the time of plenty and easy money (...)
One can´t say Germany or Russia anymore. It doesn´t mean anything. You have to say National Socialism or Communism.
Men så finns det en ingrediens som definitivt gör dagboken ännu intressantare i ett efterkrigsperspektiv. Den upphörde helt enkelt när Giono den 8 september 1944 greps och kastades i fängelse, anklagad för att ha varit en kollaboratör. Anklagelsen ledde aldrig till någon dom, och det fanns starka skäl att ifrågasätta att Giono, som gav hjälp och stöd till såväl judar som motståndsmän, skulle ha varit regimens redskap. Det sista han skrev i dagboken är mycket intressant när man vet vad som sedan hände:
L.E:s remark, not so stupid after all, speaking of B: "They can keep you from thinking, if they want to." You said it!
Således en ovanlig idé som medger att makten och
krigsmaskinen de facto kan få en människa sluta tänka, om inte annat för
att hon ska rädda sig undan det värsta. Ändå måste jag reservera mig, det kan ju vara ett korrekturfel, och att det istället ska stå: "They can´t keep you from thinking..."
Caroline Moorhead skrev i TLS:
On August 20, 1944, the first American soldiers arrived in Manosque. In his diary, Giono noted the rumours, the feverish uncertainties, the scares, the way that people were changing side, hoping to be spared retribution, and then the arrests of those thought to have been too friendly to the occupiers. Knowing that he might be among them, he waited, and went on writing about the heat, the glare of the white summer sun, the stillness of the air. His last entry was on September 6. “More than ever,” he wrote, “I need solitude, mountains, silence and peace.” Two days later, he was arrested and imprisoned for collaboration.
Giono spent five months in jail, but he was never charged. Released in February 1945, he was put on the “liste noire” by the Comité national des écrivains and effectively shunned for five years. He returned to Manosque and wrote a series of historical novels inspired by Balzac, in which he moved away from the pastoral settings of his earlier books.
 |
| Gionos hem i Manosque. Bild från franska kulturministeriet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar