Julia Tsimafejeva: Dagar i Belarus

Julia Tsimafejeva. Foto: Alhierd Bacharevic

 

Julia Tsimafejeva: Dagar i Belarus (översättning från originalets engelska av Ida Börjel, dikten Mitt fosterland, översättning från belarusiska av Mikael Nydahl, efterskrift av Dmitri Plax, Norstedts förlag)

 

"Man får tacka gud om ens nära och kära inte finns med på listan från polisstationen Savjetski." (Tsimafejeva, sid. 66)

 

Vi har alla sett bilderna i olika nyhetsmedia; en allt större skara människor som demonstrerar, först mot diktatorn Lukatjenkas valfusk, sedan i allt högre grad mot själva diktaturen. De flesta av oss har utifrån bristfälliga kunskaper om Belarus kommit att  förvånas av människornas massiva, men fredliga protester. I nästa skede har vi förfärats av regimens brutala reaktion, med vattenkanoner, batonger och med skarpa skott. Så småningom började det också komma vittnesmål om vad som pågick och hur de gripna misshandlades grovt och i vissa fall också mördades. I en DN-intervju förtydligar Tsimafejeva vad det handlade om: ”...svår misshandel, våldtäkt och tortyr utförd av specialstyrkan Omon, en poliskår hon kallar för ”en organiserad kriminell grupp”.

 

Ett mycket personligt vittnesmål kommer från poeten Julia Tsimafejeva, hennes bok Dagar i Belarus är både skakande och gripande. Hon är poet, hennes dagbok omfattar perioden 1 oktober till 2 november. Det är fasansfulla dagar de genomlider. De gör det av vad man kunde kalla ett inre tvång. Att sitta passiv och följa dramatiken i medierna är otänkbart. Julia Tsimafejeva följer förvisso utvecklingen med Telegram-appen, men det är i möten och samtal med andra regimmotståndare hon hämtar både fakta och inspiration.

 

Den 11 oktober skriver hon:

 

”Vi springer och springer tillsammans med alla omkring oss: gamla och unga, kvinnor och män, arbetare och studenter, läkare och programmerare (…) När faran är över och vi saktar ner, flämtande efter luft, ser vi bakom träden att en annan grupp demonstranter kommer rusande mot oss. Vi börjar springa igen.”

 

Vi förstår alla vad det är de flyr. Tsimafejeva:

 

”Från första stund blev människor brutalt skingrade, misshandlade, bortförda. Chockgranater, gummikultur.”

 

I den dikt hon inleder boken med kan man läsa dessa rader:

 

”Du har kastat oss alla i ena vågskålen

och i den andra satt dig själv

i glänsande soldatmundering

med vattenkanoner och pansartransportfordon,

med pansarvagnar, flygplan, eldkastare,

militära skördetröskor

och mordtraktorer.

 

Så etableras stabilitet.

Så upprätthålls jämvikten.

Stackar oss, stackars.”

 

Det är mot dessa det belarusiska civilsamhället kämpar. Det kan se ut som en hopplös och förlorad kamp. Men jag är övertygad om att Belarus ändå går mot den oundvikliga friheten. Vägen dit har ett högt pris. Men det är fördmodligen så som Dmitri Plax skriver i sitt efterord:

 

”Det vi bevittnar i Belarus av idag är en nations födelse.”

 

Här kan man läsa mer om och från Belarus, i svenska översättningar av Ida Börjel och Mikael Nydahl, bland annat prosa och poesi av Hanna Komar, Dmitrij Strotsev och Alherd Bacharevitj.