Landsflykten och riket. Camus igen

Foto: Astrid Nydahl

Han är lärare i en mycket liten skola på högslätten, han heter Daru. Snön ligger djup, barnen har stannat hemma. Han ser från sitt fönster två män närma sig, med sig har de en häst.

När de kommer närmare ser han att mannen med hästen är Balducci, den gamle gendarmen och att han vid sin sida, bunden i ett rep har med sig en arab som uppenbarligen är hans fånge. Daru bjuder in Balducci och araben att värma sig.

Daru får veta att fången bara ska lämnas där hos honom, för att han sedan ska föra honom vidare. Daru vägrar. Han blir upprörd. Han tänker inte åta sig att föra en fånge utan att få en skriftlig order om det. Han är lärare, ingen gendarm. Men Balducci bara skrattar åt honom, säger att alla egentligen är soldater just nu. Det franska Algeriet befinner sig i krig.

När kvällen kommer och gendarmen ridit därifrån bjuder Daru araben på bröd och thé, fäller upp en tältsäng och säger att han kan sova där tillsammans med honom. Araben som fortfarande är anonym och namnlös kommer allt längre in i berättelsen som människa. Daru tänker inte umgås med honom som om han vore hans herre. Han binder honom inte. Han bjuder honom att stanna över natten. Nästa dag är en annan historia.

När de vaknar går han med araben ut på högslätten. När de vandrat en timme hejdar han honom, räcker honom mat och tusen franc och säger åt honom att gå vidare själv - mot friheten. Daru handlar som hans samvete bjuder honom. Den arabiske fången är inte fånge i hans ögon. När han återkommer har någon varit inne i skolsalen och på svarta tavlan skrivit: "Du har utlämnat vår bror. De ska du få umgälla."

Berättelsen heter Gästen och finns i Albert Camus novellsamling Landsflykten och riket (L´exil et le royaume, i svensk översättning av Eva Alexandersson 1957, Bonniers Panache-serie). För mig är det en alldeles central berättelse i Camus författarskap. Man kunde säga att detta är existentialismen sammanfattad på ett tjugotal sidor. Algeriet är en fransk koloni. När algerierna reser sig mot fransmännen blir de brottslingar. Den rebelliske är alltid en brottsling - i härskarens ögon. Det inser också skolläraren i sin ensamhet på den snötäckta högslätten. Han tänker inte argumentera med den väpnade övermakten utan handlar efter sitt eget samvete. Ingen ser honom handla så. Ingen ser honom hjälpa den fängslade araben tillbaka till friheten. Men gerillan - frihetsrörelsen! - har redan dömt honom. Där är man, trogen sin dogm, övertygad om att han varit en lydig kolonialtjänsteman som utlämnat honom till fängelse och kanske död. De vet inte vad som verkligen hänt.

Är det inte så de mänskliga tilllkortakommandena ser ut? Är det inte just så fåfänga våra strävanden är?

Camus är inte en författare för de segervissa.
Camus är inte en författare för banderollbärare och kampanjaktivister. Camus är inte ens en författare för svart-vita betraktelser.

Camus är en författare för de förtvivlade och redan uppgivna. Kanske är han rentav en författare som lär oss att inte ens det uppenbart rättfärdiga alltid ens blir synligt?