Lars Norén och den svenska nihilismen

Foto: Astrid Nydahl

 

27 augusti 2015. Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva. Lars Norén i En dramatikers dagbok 2015-2019

Så tog döden också honom, i coronans tidevarv. Vi förlorade en av våra största konstnärer. Det är jag alldeles övertygad om. Det finns ingen nu verksam dramatiker som kan utmana honom.

Han överträffade de flesta andra dramatiker när det handlar om psykologisk analys och gestaltande av såväl borgerlighet som trasproletariat. Ingen kunde som han blottlägga moderna människor i vilken social kontext de än rörde sig. ”Rena Norén” har blivit ett etablerat uttryck för att beskriva laddade situationer, inte sällan i släkt- och familjemiljöer. Humorn var också framträdande i de omkring hundra pjäser som Norén hann skriva. Rent formmässigt var Norén dock ingen rebell – han litade och stod stadigt på de lärdomar han fått av Tjechov och O’Neill. Fredrik Ekelund/Marisol M och Michael Economou i Bulletin. 

Hur rädda är vi om våra stora konstnärer? Inte särskilt påtagligt alls, skulle jag vilja säga. Rakt tvärtom präglas Sverige i just det avseendet väldigt av Jantelagen. Ingen ska utmärka sig, ingen "är bättre än någon annan". Men den hållningen är ren och skär lögn. Just för att det finns konstnärer som höjer sig över mängden borde vi radikalt ompröva vår outtalade nihilism och förintande likhetssträvan.

Noréns dagböcker håller högre kvalitet än det mesta som ges ut i Sverige – ändå har mottagandet ofta varit ljumt eller rent negativt. Det är sorgligt. Vad Norén gör i dagböckerna är att undersöka. Det kanske är provocerande i en tid då tvetydighet och osäkerhet inte längre har någon plats. Sara Abdollahi i Svenska Dagbladet