Många läsare? Trogna läsare? Bloggvärldens krav och förväntningar

Årets första snö föll över vår bygd igår. Foto: Astrid Nydahl

 

För att kunna driva en blogg som denna vidare krävs en rimligt stor, men inte nödvändigtvis tilltagande läsekrets. Jag har olika mätinstrument. Ett av dem visar sig fungera alltid. Om det inträffar något spektakulärt, när t.ex. ett terrorattentat äger rum, så ökar min läsekrets med kanske hundra procent eller mer. Det sker oavsett om jag skrivit något eller ej. Jag förväntas kommentera det inträffade. Jag förväntas erbjuda viktiga och läsvärda länkar, eller rentav själv göra en analys vars motsvarighet kanske inte finns att hitta överallt.

Med största respekt för fenomenet och för mina läsare vill jag säga några ord om detta.

För det första tror jag att den mekanism som lockar till skrivande som vidgar och utökar läsekretsen i grund och botten är destruktiv. Den påminner om gängse publikfrieri. Därför hakar jag ytterst sällan på de nätkampanjer som pågår, som när en hög myndighetschef eller en minister bryter mot sina egna corona-råd, eller som när människor blir rånade, våldtagna eller mördade. Om jag skriver om det svenska samhällets förfall och kaos vill jag göra det utifrån en bild där de enskilda fallen är exempel, inte ämne i sig. Om jag skulle skriva om vart och ett av dem skulle bloggen bli en kriminalkrönika av gängse slag. Det finns många sådana på nätet. Jag behöver inte bli ytterligare en, hur angelägna exemplen än är att lyfta fram.

Jag har alltid haft en mindre men trogen läsekrets på några hundra människor. Mina böcker har aldrig sålt i några jätteupplagor. Men jag har varit tillfreds med det som funnits. För varje hundratal tryckta böcker har den känslan stärkts. Så här i efterhand kan jag berätta att den bok som de här tio åren gått bäst heter Black Country. De övriga titlarna har kanske bara nått hälften så många läsare. Men det är påfallande hur många av dessa som återkommit till mig, bok efter bok, år efter år. Min nya bok, Skanderbegs fästning, blev ett lysande undantag som i princip sålde helt slut på en dryg månad.

Den solitära kretsen är aldrig stor. I själva verket är den liten, men ändå av avgörande betydelse. Utan solitärer skulle det inte finnas något syre i en sjuk samhällskropp. Solitären kanske inte står på torget och pekar på den nakne kejsaren, men han kan ibland formulera sådant som inte sipprat in i den mediala världen.

Jag behöver inte räkna upp namn, ni vet alla vilka av litteraturens solitärer jag umgås med dagligen. De senaste åren har jag känt ett allt starkare behov av den läsningen. Jag skulle rentav våga säga att läsningen blivit studier. En fördjupad läsning som också tar läsaren vidare till andra författare och filosofier.

Sådana tillstånd uppnås bara bortom massan. Det är kanske så att endast ensamheten gör dem möjliga. Jag lovsjunger inte den påtvingade ensamheten, den som många människor idag tvingas in i. Men jag har den frivilliga ensamheten som ett måste i mitt liv, utan den skulle jag inte överleva den postmoderna hysterin. Det nya året är igång, jag hoppas kunna och orka skriva varje dag. Så länge ni läsare följer mig känner jag att denna utmaning och plikt finns.