Tillkortakommanden och annat

Foto: Astrid Nydahl

 

Nog kunde man som fiskaren stå där till havs. Det vore under alla omständigheter bättre än att gå genom isarna och dö. Är människor förmögna att lära av andras bittra öde? Förmodligen inte.

I ett brev till mig från november 2000 skrev Anne-Marie Berglund om en av sina flyktplatser:

"Jo visst, för tid och evighet ville jag stanna där nere i Nice. Bygga mig en ny tillvaro. Men av omständigheterna bleknar hela Provence bort och blir aska precis som här hemma."

Skaffa ett litet rum i Nice och finansiera det med ärvda pengar skulle visa sig svårt. Rummet möglade och regnade bort, där det låg på vindsplan i Gamla stan. Ett av flera tillkortakommanden jag följde under åren med henne, den skulle inte bli den sista. Jag skriver mig igenom de 24 årens brevpärmar, fragment för fragment, och hoppas kunna publicera den första av tre böcker i höst.

Under söndagens vistelse vid vatten blåste det rakt genom byxorna en isvind. Det blir till att ta fram varmare plagg igen. Våren gjorde bara en kort visit, och den gladde och lyfte.

 

Barn, ungdomar och kvinnor är offer för en importerad vålds- och våldtäktskultur

Fullmåne över oss i helgen. Foto: Astrid Nydahl

 

Martin Berg skriver i Bulletin om ett "problem" som är betydligt allvarligare än så, eftersom det är ett civilisatoriskt skred ner i ett tillstånd som varken var önskat eller en naturlag:

Nästan hälften, 48 procent, av alla elever i årskurs 9 utsattes för misshandel, hot, rån, sexualbrott eller stöldbrott under 2019. Det visar en analys av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Barnombudsmannen som bygger på statistik från Brottsförebyggande rådets statistik.

Jag skulle påstå att denna situation till absolut största delen är följden av en import från "kulturer" där våldet är den självklara vägen till makt och medel. Det man inte har tar man. Det man önskar ser man till att erövra, t.ex. svenska flickor som är både naiva och blåögda. Men det finns också i lägre åldrar. Läs den här passagen:

Bulletin skrev nyligen om att Madeleine Adaktusson och Anna Alandh, producent respektive projektledare på SVT Barn, slagit larm om att otryggheten bland barn sprider sig ner i åldrarna. I undersökningar för olika programidéer berättar allt fler barn mellan tio och tolv år om en otrygg vardag där man noga kalkylerar vart man går och inte.

– Det är framför allt unga killar som drabbas. Det kan handla om att en pojke blir omringad av ett större gäng som ofta är maskerade och inte sällan beväpnade med en kniv. Eller, så kan rånen utföras när de spelar fotboll på en idrottsplats och det kommer några killar som vill vara med. De blir distraherade av de här killarna, och märker sen att deras jackor och mobiler är borta. Det är heller inte ovanligt att de förnedras på olika sätt, uppgav Madeleine Adaktusson för Bulletin.

Man kan tillägga att våldtäktsepidemin i vårt arma land har liknande bakgrund. Den rapport som BRÅ publicerade i veckan, och som täcker perioden 2010 - 2015 (det skulle just därför behövas en ny studie som täcker in de dramatiska åren 2015-2016):

En ny forskningsstudie som omfattar drygt 3.000 dömda män visar att 60 procent är första eller andra generationens invandrare och att nära hälften tidigare dömts för våldsbrott.

8.820 våldtäkter och våldtäktsförsök rapporterades år 2019 till polisen. Sedan 2010 har antalet ökat med 44 procent, enligt Brottsförebyggande rådet, Brå.

Forskargruppen vid Lunds universitet har identifierat och kartlagt olika egenskaper och bakgrundsfaktorer hos samtliga dömda våldtäktsmän mellan 2000 och 2015. Någon liknande studie har aldrig tidigare gjorts. 

 

Hälften av våldtäkterna utfördes av män födda utomlands. Ytterligare tio procent hade invandrarbakgrund. Totalt alltså 60 procent av gärningsmännen var antingen första eller andra generationens invandrare.

Av dem med invandrarbakgrund var det vanligast att man föddes i Mellanöstern/Nordafrika (34,5 procent), därefter Afrika utom Nordafrika (19,1 procent), sedan Östeuropa (15 procent). 

– Det här med invandrarbakgrund var ingenting vi undersökte specifikt, utan bara en av alla variabler. Men proportionerna här var något vi förvånades över, säger Kristina Sundquist, professor i allmänmedicin och klinisk epidemiologi vid Lunds universitet till Kvällsposten (betalvägg). 

En av forskarna, kriminologen Ardavan Khoshnood vid Lunds universitet, säger till Nyheter idag:

– När man väljer att publicera det här är det ju ett känsligt ämne. Dels för att det handlar om ett av de allvarligaste brotten som vi har i vårt land, nämligen våldtäkter, och för det andra att vi visar att invandrare utgör en majoritet av det här. Det gör det hela väldigt känsligt. Lyckligtvis har det inte varit några konstigheter alls sedan den här artikeln publicerades. Men lite bekymrad är man ju för att man ska anklagas för saker och ting.

Fransk debatt om vänstern och islamismen

Foto: Astrid Nydahl

 

Frédérique Vidal, fransk minister för högre utbildning, forskning och innovation, har rört vid en mycket öm punkt sedan hon initierat en ny debatt om vänstern och islamismen. Om detta kan man läsa i Svenska Dagbladet. Jag citerar några intressanta passager. Hela artikeln finns här. Att ämnet är tabu visar sig när en stor grupp intellektuella protesterar och kräver ministerns avgång:

Efter de senaste årens terrorattentat är hanteringen av islamism ett återkommande tema i fransk politik och det är uppenbart att presidenten vill vässa politiken i dessa frågor inför nästa val. Benämningen islam-vänsterism, eller islamo-gauchisme, etablerades i Frankrike kring millennieskiftet av sociologen Pierre-André Taguieff, specialist på frågor kring antirasism, rasism och antisemitism. Taguieff ville beskriva en antisionistisk allians mellan islamistiska grupper och delar av yttervänstern. Det ideologiska närmandet byggde på en föreställning inom vänstern från sent 1960-tal om islam som de förtrycktas religion och den muslimska invandraren som den nya proletären. Idag har dock begreppet islam-vänsterism vidgats och används också för att beteckna den vänster som inte vill peka ut islamism som ett samhällsproblem, även om definitionerna går isär. 

(...)

I Frankrike aktualiserades frågan om islam-vänsterism i universitetsmiljöer i samband med det brutala islamistiska mordet på historieläraren Samuel Paty ifjol. Hundra profilerade akademiker protesterade i ett upprop i Le Monde mot forskares och universitetsorganisationers motvillighet att peka ut dådet som just islamistiskt. Undertecknarna, däribland islamkännaren Gilles Kepel och filosofen Marcel Gauchet, begärde att Vidal skulle vidta åtgärder för att identifiera islamistiska strömningar vid universiteten. 

Nu har alltså svaret kommit från ministern, som själv är professor i biokemi och har innehaft tunga akademiska poster och uppdrag. Även om detaljerna kring utredningen fortfarande är oklara har kritiken inte låtit vänta på sig. Ett nytt upprop med över 600 forskare begärde i Le Monde att utbildningsministern skulle avgå.

Utrymme för tvivel eller fanatism?

Foto: Astrid Nydahl

 

”Har inte Europa, efter så mycket fanatism, behov av en våg av tvivel?” (E.M. Cioran: ur De la France, citerat i Tobias Dahlkvist, Eremiten i Paris)

 

Varje dag är en ny pandemidag med obligatoriska presskonferenser från "den sämsta socialdemokratiska regering vi haft" och därpå följande skendebatter i diverse medier. Den som visar minsta tecken på tvivel stöts snabbt ut. Europas politiska kanter uppvisar en välbekant fanatism som, beroende på vilken kant man tillhör, är antingen god eller ond. Den goda fanatismen kan beskrivas som "övertygelse" eller rentav "offervilja" medan den onda får en särskild plats i det helvete där helt andra viljor styr. Vaccinkön ger uttrymme för tvivel, men en verklig diskussion, baserad på fakta, är ingenting för Sverige senvintern 2021.

 

Finns det alls en mening med fanatism och djupt rotad övertygelse när vi trots allt vet att tvivlet formulerar just de frågor vi måste ställa? När jag gav ut min första bok om den portugisiska musikkulturen fado 2004, kallades jag i en sydsvensk recension för "fado-fanatiker". Handskas man så med orden är det meningslöst att alls yttra sig. Också just nu, i frågor som rör Europas öde och framtid.

 

Skarvar och husbilar

Foto: Astrid Nydahl

 För omväxlings skulle bytte vi i förmiddags Landön mot Tosteberga hamn. Det var ett ganska dåligt val.

Sexton plus igår. Femton idag. Då är det inte bara skarvar man ser. Husbilarna hade börjat fylla hamnområdet. Solsken och korsord. Kaffe och brist på tystnad.

Det blir Landön imorgon. Men skarvarna var fina, som ni ser.

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Självkritik eller anpasslighet?

Foto: Astrid Nydahl

 

”Honest self-criticism is one of the unmistakable marks of spiritual greatness” Rabbi Lord Jonathan Sacks (1948-2020)

Förmår vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på 1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare. Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv.

Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik? Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland också främmande människor man möter i livet. Den "kaxighet" som utmärks av självgodhet och ovilja till ny lärdom och kunskap är annars något man lätt kommer undan med i Sverige, landet där människor tycks födas färdiga och fullärda.

Restriktioner och skidåkning

Foto: Astrid Nydahl

Med tre bekräftade smittade i familjen drar man förstås andra slutsatser än om man tvivlar på virusets existens. De är dessutom i sådana åldrar att de rimligen borde gått fria. Men det gjorde de inte.

Presskonferenserna är nu en ritual av mindre intresse. Pandemins utveckling följer man bättre på nätet. Brasilianska och sydafrikanska mutationer finns i Sverige, alldeles oavsett. Ett globalt virus låter sig inte hindras av pass- och vaccinlagar.

Flockdjuret människan tycks föga benägen att lyssna och lära. Därför blir sportlovet en ursäkt för väldiga flockar i skidbackarna. I finska Lappi kunde myndigheterna registrera 11.500 fordon på väg dit i måndags. Skidåkningen kommer först, förnuftet ett bra tag efter. Därför blir pressmeddelande som detta meningslöst:

Region Västerbottens smittskyddsläkare Stephan Stenmark uppmanar länets invånare till "extrem följsamhet" till restriktionerna och att inte resa någonstans under sportlovet.

– Det blir inget vanligt sportlov i år. Hade du planerat att åka till fjällen eller hälsa på släkten så är det dags att tänka över det. Vi ska inte resa i regionen eller ut och in i den, säger smittskyddsläkare Stephan Stenmark i ett pressmeddelande.

Fick den "demokratiska ordningen" råda skulle inga restriktioner alls finnas. Det hade förmodligen inte gjort stor skillnad.

Att dagens rituella presskonferens varslar tidigare stängning av restauranger och barer får ses som en meningslöshet eftersom de flesta av oss varken har råd eller möjlighet att besöka dem. Kika in i en galleria eller butik så ska du få se vad distans och försiktighet är; en tom gest, aldrig praktiserad och alltid smittspridande.

 

Goethes dagboksblad med erotiskt motiv

 

Med posten fick jag i tisdags en fin liten överraskning, nämligen Goethes erotisk-moraliska dikt »Das Tagebuch« som skrevs 1810 och bygger på en episod hämtad från hans tredje schweiziska resa. 

Ur förlagstexten läser jag:

Ett tillfälligt möte med en vacker uppasserska på ett värdshus slår fel och ger upphov till såväl tvivel på den egna förmågan som insikter om vad tillvaron djupast sett vilar på.

Boken är översatt och försedd med en inledning av Bengt Anderberg (1920–2008), den alltid spirituelle och saknade, som jag ofta samarbetade med i redigeringen av tidskriften Studiekamraten.

Jag känner i varje fall inte till något motstycke till denna härliga dikt – ett skuggfritt sinnes iakttagelser, totalt främmande för både pryderi och galanteri (man tänker sig exempelvis vad Wieland skulle ha gjort av detta ämne: och Wieland är likväl en god poet!). Det är en skildring lika frisk, ledig och naturlig som versen. Och lika upphöjd om ordet tillåtes. ’Dikten säger: så kände jag. Och det återklingar i vårt bröst: den som kunde känna så!’ Så skriver Kurt Tucholsky, en kännare av litteratur och kärlek och en humanist. Ur Bengt Anderbergs inledning.

Blir man inte på gott humör av detta lilla diktverk, så kan man inte bli det alls. Varje man som läser den kommer att känna igen sig i Goethes tillkortakommande. Oförmågan att genomföra kärleksakten blir en stark påminnelse om ett av livets grundvillkor. Goethe kallar sitt könsorgan för Mäster och tilltalar det/honom så här:

 

Som eld mitt blod genom kroppen ilar,

men Mäster nås ej av en enda gnista.

Likväl jag bidar - vem vill hoppet mista? 

Den gamle och havet i verkligheten, litteraturen och filmen

Foto: Astrid Nydahl

 

När Hemingway skrev Den gamle och havet var det både fiktion och brutal verklighet.

Hans roman är ett gripande porträtt av fiskaren på Cuba, han som alltid drömmer om stora kapet men mest hankar sig fram, till dess fisken blir så stor att den hotar att bli hans undergång.

Filmatiseringen med Anthony Quinn är sannerligen en storslagen berättelse, med hela den färgrika framställning som amerikanarna var förmögna 1991, men som fanns minst lika bra i de tre tidigare versionerna från 1958 och framåt.

Hemingway finns det all anledning att damma av. I bokhyllorna ska han alltid stå. Och plockas fram för läsning.

Efter denna film tog vi oss an den som producerades under brinnande världskrig 1943; Klockan klämtar för dig, med en charmigt flickaktig Ingrid Bergman i ena huvudrollen och Gary Cooper i den andra. Som bekant är det Spanska inbördeskriget 1936 som utgör filmens tema. Bättre skildrat kunde det, under den första timmen, inte vara. Men så träder filmindustrins make up-avdelning in och förvandlar allt till en meningslöst ytlig pang pang-berättelse.

Men Hemingway som sagt. I bokform och i vissa filmversioner. Bättre blir det inte.

Ur Klockan klämtar för dig.

Identitära rörelsen närmar sig tvångsupplösning

Gettlinge gravfält, Öland. Foto: Astrid Nydahl

 

Vi satt av en händelse och talade om identitärerna igår kväll, de som i Frankrike heter Génération Identitaire. De finns lite varstans numera. När jag skrev min bok Identitärt 2014 var det inte riktigt så. Det fanns viss aktivitet i Frankrike, Tyskland och Österrike, men att hitta representanter att intervjua var inte helt lätt.

Omslaget till min bok. Den är helt slutsåld sedan länge. Om du klickar kan du läsa baksidestexten.

Igår kväll diskuterade vi det faktum att rörelsen kan komma att förbjudas i Frankrike. I Bulletin läser jag:

Den franske inrikesministern Gérald Darmain tillkännagav den 13 februari att Identitära Generationen kommer att tvångsupplösas. Det är en reaktion på ett antal invandringsfientliga aktioner, som enligt Darmain förefaller ha brutit mot en fransk lag som förbjuder ”uppvigling till diskriminering mot en person eller grupp på grund av vederbörandes ursprung”, rapporterar France24.

Franska myndigheter inledde en undersökning av gruppen i januari, då ett trettiotal aktivister befann sig i Pyrenéerna där de under parollen ”Försvara Europa” använde drönare för att patrullera gränsen mot Spanien. I samband med undersökningen nämnde Darmain möjligheten att upplösa gruppen.

Vilken är bakgrunden för en sådan tvångsupplösning? Det finns flera, men när president Macron nu påbörjat en offensiv mot landets islamister ser det logiskt ut. Tidigare har också den turkiska fasciströrelsen Grå vargarna förbjudits. Allt som kan beskrivas som och de facto är extremt hamnar alltså inom ramen för de beslut som leder till förbud och tvångsupplösning. Bulletin skriver:

Bloc Identitaire gjorde vissa ansträngningar att framstå som mindre extrem än föregångaren, bland annat genom att lämna antisemitismen bakom sig, skriver France24. Även Identitära Generationen är mån om sin framtoning, klär sig bättre än ”arketypiska högerextrema skinheads” och ser till att placera kvinnliga medlemmar så nära kamerorna som möjligt i syfte att få organisationen att framstå som mindre mansdominerad, enligt Le Journal de Dimanche.

Genom att bannlysa judehatet i leden fick rörelsen framgångar den inte annars skulle ha uppnått. Den rumsrena attityden i stil och språk har naturligtvis också betytt mycket. I och med aktivism riktad mot den pågående flyktingsvågen har rörelsen också nått djupt in i Le Pens parti, som i senaste opinionsundersökningen fick 48%, att jämföra med Macrons 52%.

Nog finns det skäl att följa denna utveckling, trots att vi i Sverige inte har en identitär rörelse (det handlar om enskilda individer, till skillnad från i Danmark där de ibland genomför tämligen marginella aktiviteter som mest angår de närmast inblandade).

 

Inför läsningen av Hannah Arendts analyser av revolutioner

Foto: Astrid Nydahl

 

När natten släpper taget är det dags att tända lampan, gnugga ögonen och så småningom att stiga upp.

Jag läser Hannah Arendts bok Om revolutionen. Den skrevs som en analys av den franska och den amerikanska revolutionen, samt av det som kom att kallas den ryska revolutionen (som också kan beskrivas som en statskupp). 

Jag har inte kommit så långt in i den, men så vitt jag förstår är det hennes sätt att betrakta Ungernrevolten 1956 som är en mycket ovanlig analys av skeendet, och som hon kallar för en revolution. Arendt menar att det är den enda "moderna revolutionen" som istället för att följa den franska istället har mer gemensamt med den amerikanska. Förlaget Daidalos säger i sin presentation:

För henne är revolutionen inbegreppet av politik: människor som handlar tillsammans i syfte att ordna sina gemensamma angelägenheter. En revolution är inte bara ett uppror, den handlar framför allt om att grundlägga en ny politisk ordning som garanterar medborgarnas frihet att styra sig själva: den är en "constitutio libertatis". En revolution fullbordas först genom antagandet av en sådan konstitution eller författning.

Jag återkommer självklart med en recension av boken.

Danmark i Skåne, med besked

Heliga Trefaldighetskyrkan, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

 

Som skåning är jag, också till vardags, mycket medveten om att jag lever i ett gammalt danskt landskap, och att min bostadsort Kristianstad, efter flykten från Malmö, sedan 1983 i allra högsta grad är dansk (grundad 1614 av danske kung Christian IV). 

Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad är något av det danskaste vi har, systerkyrka som den är med Trinitatiskirke på Pilestræde i Köpenhamn, vars torn kanske är mer känt, det så kallade Runde Tårn.

En mycket intressant bok i ämnet låg under granen i julas, nämligen Palle Laurings Danmark i Skåne. En usentimental rejse, från 1952, som pocket 1966.

Palle Lauring föddes 1909 och var både skönlitterär författare och en förmedlare av dansk historia, som med tiobandsverket Palle Laurings Danmarkshistorie från åren 1961-1979.

Den här lilla boken fick jag av vännen Per Helge. Det är en sann glädje att i den resa från by till by, från hamn till hamn och genom de skånska städerna och lära sig om vad som är specifikt danskt i mitt landskap. Hans ofta humoristiska men alltid spirituella stil tilltalar mig, som när han här ska beskriva Kristianstads omgivningar:

"Og så er landet fladt. Pladask fladt, oprindelig sandheder og umulige sumpe ved Helgeåens undmundning. En liden Poslet ved foden af de beskedne alper, ad hvilke de svenske cimbrer kurede ned i slaraffenland." 

Härifrån närmar sig Lauring både Åhus och gamla Vä, staden som svenskarna brände ner för fjärde och sista gången 1612, och därmed påskyndade det danska beslutet att bygga det som både blev en fästning och en stad, Kristianstad. I detta citat betyder sandheder inte sanningar utan sandhedar och Poslet anspelar förstås på Poslätten i norra Italien.

Politikens skurkar. SD:s David Perez som exempel

Foto: Astrid Nydahl

 

 Ni som läser min blogg vet att jag inte har det minsta förtroende för den svenska politikerklassen. Men att Sverigedemokraterna nu åter välkomnar David Perez som riksdagsman är väl magstarkt. Ett stort reportage idag inleds med dessa ord. Läs hela här.

Perez dumpar bolag när Skatteverket börjar granska dem - samtidigt som miljonbelopp slussas utomlands.

Ökända ekobrottslingar har, enligt Skatteverket, agerat målvakter i Perez bolag.

Miljonkarusellen i bolagen kopplas till skatteparadis och advokatfirman Mossack Fonseca i Panama.

 

Röda korset sitter med armarna i kors när Belarus förblöder

Olseröd söndag. Sex plusgrader men intakta isflak. Foto: Astrid Nydahl

Ur Dagens Nyheter klipper jag detta avsnitt ur artikeln av Sasja Filipenko: Röda korset sitter med armarna i kors när Belarus förblöder

Ur ett Öppet brev till Peter Maurer, ordförande för Internationella Röda korset

Vi vet att Internationella Röda korsets historia även rymmer mörka kapitel. Då rödakorspersonal inspekterade de nazistiska koncentrationslägren såg de egendomligt nog inte gaskamrarna eller operationsrummen för experiment på människor. Att jag nämner lägren är inte för den grälla jämförelsens eller svidande förebråelsens skull. Den förbrytarregim som Internationella Röda korset samarbetar med uppförde i fjol ett helt nytt koncentrationsläger utanför Slutsk, i hjärtat av Europa. Här ska regimens mest aktiva motståndare spärras in, på direkt order från presidenten själv. ”Tills de lugnat ner sig allihop”, som landets vice inrikesminister uttryckte det.

Tycker inte ni att det borde vara omöjligt att inte låtsas om ett koncentrationsläger i vår tid? Internationella Röda korset är en av de mest inflytelserika humanitära organisationerna i världen, den måste sluta samarbeta med de komprometterade politikerna och i stället lyssna på vanliga människor som ropar på hjälp. 

Översättning: Mikael Nydahl

Vem tar strid mot tyranniets politisk-religiösa predikanter?

Foto: Astrid Nydahl

 

Att läsa europeisk historia är uppfordrande, och det är nödvändigt. Men förståelsen av Europa kräver också sina gränslösa perspektiv. Att genomskåda myter är också uppfordrande och svårt, att försöka se bortom det invanda seendet och det slentrianmässiga tänkandet. 

Förbrytelserna är oändligt många och stora. Det som kallas framsteg är det de facto ibland, men långt ifrån alltid. "Demokrati" är idag ett så vanställt begrepp att det inte har mycket med vår vardag att göra. Att folken trots det går till valurnorna är något helt annat och kan väl i stor utsträckning förklaras med brist på insikt och förståelse för hur maktens mekanismer och strukturer ser ut. 

Det som däremot ter sig allt viktigare är att med stor vaksamhet försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, och att samtidigt med det gärna påminna om att ett verkligt öppet samhälle också kräver förpliktelser och skyldigheter. Det kunde i brist på bättre kallas medborgaranda. Men är den alls möjlig att återskapa?

Man kan inte i en destruktivt förändringsnit i politisk eller religiös mening verka för olika former av förtryck och våld och tro att man i längden kan gå fri från anklagelser. Vår egen tid och vårt eget land bär på många sådana inslag i vardagen och det mesta har hittills försvarats med mångkulturmytologins allt slitnare argument. Också där måste ett samhälle upphöra med kollektiva etiketteringar för att det alls ska förmå ta striden mot tyranniets predikanter och propagandister.

 

Mordförsök och kriminella nätverk

Foto: Astrid Nydahl

 

Det spöke som rör sig i Sverige är inte en utopisk, politisk idé. Dagens spöke är direktimporterat och rör sig i flock. Natten till idag var det dags i min stad igen. Många var männen som slogs med knivar, och vid halv tre skickades polis och ambulans till nattmörkret på Hjalmar Söderbergs väg. En var så svårt skadad att det rubriceras som mordförsök (förlåt Hjalmar, att de drar ditt namn i smutsen).

I Tullverkets årsredovisning för 2020 kan man läsa att de lyckats slå ut dubbelt så många kriminella nätverk som året innan, nu 30 stycken. Samtidigt har de identifierat 57 nya sådana nätverk,

Mot bakgrund av det som verkligen sker, som t.ex. i natt, frågar jag mig om siffrorna från Tullverket presenteras som en parfymerad version av tillståndet i Svea rike. Vad spelar de utslagna nätverken för roll om det kommer nästan dubbelt så många nya under samma tid?

Man borde peka på att pandemin kan ha en avgörande betydelse för den importerade brottslighetens rörlighet. Man borde också påpeka att den grovt kriminella aktivitet som ändå finns, är ett stort socialt problem, inte bara för de direkt berörda utan också för samhället i sin helhet.

 

Hennes "brott": hon var judinna

Foto: Astrid Nydahl

 

I juli 1942 arresterades Irène Némirovsky. Bara en månad senare avrättades hon i förintelselägret Birkenau. Hennes "brott" var uppenbart: hon var judinna, och hon delade öde med miljoner andra. Varför då tala just om henne? Det finns många skäl. Det viktigaste är kanske hennes författarskap. Och ändå vill jag börja i en annan ände.

Under många år studerade jag filosofen Simone Weils liv och verk. Hon hade en sak gemensam med Némirovsky: en judisk identitet som hon till varje pris ville dölja, förneka och förtala. Det hjälpte nu inte. Hitlers hantlangare, också de franska, definierade själva vem som var jude. Det hjälpte inte att ha konverterat till katolicismen, det hjälpte inte att i sina böcker ha förnekat och förtalat det judiska. Judiska kvinnor skickades ändå till förintelselägren. Simone Weil dog i brittisk exil medan Némirovsky dog i lägret.

Med utgivningen av ett stort, postumt och ofullbordat verk, Storm över Frankrike (övers. Dagmar Olsson), finns det anledning att fundera över livsöden i det av etnisk förföljelse präglade europeiska 1900-talet.

Irène Némirovsky var född ryska. Hennes familj hade via Finland och Sverige kommit till Frankrike, på flykt undan den nya bolsjevikregimen i Moskva. Det hade gått bra för dem. De levde ett privilegierat liv. Flickan Irène var brådmogen. Från familjebibliotekets skatter hamnade hon snabbt i eget skapande, bara 14 år gammal var hon aktiv författarinna.

Hon debuterade med David Golder, en roman som hyllades och såldes till flera länder. Hon var ett språkgeni: talade flytande ryska, franska, polska, engelska, baskiska, finska och kunde därtill förstå jiddisch. Hennes verk hade ofta judiska och ryska motiv.

I romanerna distanserade hon sig från sin egen judiska identitet genom att låta karaktärerna tala om "det judiska slöddret" och "den judiska fräckheten". Hon var starkt influerad av Ivan Turgenjev och i Frankrike påverkades hon av de stora realistiska författarskapen. Oscar Wilde spökade i bakgrunden.

Trots sitt mångåriga liv i Frankrike – hon hade levt där i tjugo år när hon arresterades – fick hon aldrig franskt medborgarskap. Den stora antisemitiska krigspsykosen 1939 fick henne att konvertera till katolicismen, men den nya judelagstiftning som redan i oktober 1940 stadgade att "utländska medborgare av judisk ras" skulle interneras, kom att bli hennes öde och död.

Storm över Frankrike var tänkt som ett mycket tjockt verk, inspirerat av Beethovens femte symfoni. Det skulle omfatta tusen sidor i just fem delar. Hennes döttrar bar det med sig genom livet. Men endast två av delarna var färdigskrivna, och det är dessa vi nu kan ta del av på svenska. Det handlar om 364 boksidor + ett initierat förord och en avslutande, mycket hjärtskärande del där man återger författarinnas anteckningar samt brevväxlingar rörande hennes öde. Mest gripande är kanske hennes makes brev till Tysklands ambassadör i Paris, i vilket han försäkrar att hon inte det minsta sympatiserar med varje sig kommunismen eller judendomen.

När jag börjar läsa del ett, Junistorm, så slås jag genast av den kärva, nästan fotografiska, tonen i hennes text. Hon målar upp en bild av en stad som hotas av kriget, det är varmt och flyglarmet ljuder. Utifrån denna bild går hon sedan, kapitel för kapitel, in i de enskilda ödena. Det är som små enaktare. Pregnant, lyriskt, med ett slags ödesmättad ton.

Det vi får oss berättat är själva nederlag: de timmar, dagar och veckor då Parisborna ska evakueras eller fly. Man lastar bilar som aldrig kommer iväg. Man packar sig på lastbilsflak. Och på stationerna uppstår kaos när massorna trängs för att komma med ett tåg. Och i ett slags klimax får vi följa hur sedan ett av tågen träffas av anfallande stridsplan. Det är mycket dramatiskt och episkt laddat. Här trängs alla sorters människor. Här stinker det av katastrof.

I romanens andra del, Dolce, är det den tyska ockupationen som skildras. Det är en gastkramande berättelse: så här måste det vara att leva med en främmande makts soldater överallt, på gator och torg, infiltrerande vardagslivet, som en sjukdom som förtär allt som tidigare tett sig normalt.

Här finns också den fula, men så lättbegripliga, kollaborationen skildrad: "Ta kakorna här, Mein Herr!". Men starkast av allt är kanske ändå skildringarna av hur tyskarna terroriserar befolkningen, hur motståndet möts med skoningslös terror.

Viktigt att påpeka är att den här boken inte äger giltighet som ännu en tragisk historia om en judinnas öde. Nej, den gör det i kraft av sin höga litterära kvalitet. Vi har att göra med en av de verkligt betydande europeiska samtida krigsromanerna, låt vara att den är oavslutad. De tre återstående delarna gick under i Birkenau med sin författarinna. Vi kan tacka dottern Denise Epstein för att vi nu kunnat läsa de två första.

 

Lars Åberg: De kom alltid i flock, som rovdjur ur skuggorna

Foto: Astrid Nydahl

 

Hur skulle det vara möjligt för ett land som Sverige att hantera unga människor uppvuxna i krig eller kriminalitet? Vi vet ju sedan rätt länge att det inte går. Resultatet vi ser i hela landet är en förskräckande historia. Ett gigantiskt nederlag skapat av en både naiv och cynisk politikerklass.

I Bulletin skriver Lars Åberg:

"En dag träffar jag en femtonårig kille, som vi kan kalla Amin och som går på en resursskola där han läser in högstadieämnen eftersom han ingenting lärt sig i den vanliga skolan. Tio år gammal började han råna och misshandla både jämnåriga och vuxna.

– Jag var ute med mina vänner och vi tvingade av dom telefoner, bankomatkort, allt sånt. Man tog strypgrepp på dom, brottade ner dom, slog dom så att dom blev rädda. Jag rånade vem som helst, vet du. Vi var sex-sju stycken, ibland tio, olika killar från förorten. Såna man träffade ute på stan.

Amins förklaring är att han tänkte som en tjugoåring och ville ha den smartaste mobilen och de nyaste kläderna för att imponera på tjejerna.

– Har man pengar har man allting. För en vanlig tioåring skulle tretusen vara perfekt, men jag ville ha femtontusen.

Så han drog kniv och sparkade ner folk, aldrig ensam, de kom alltid i flock, som rovdjur ur skuggorna. I skolan satt han längst bak med sin telefon. När han började i resursskolan kunde han knappt läsa. Hans pappa och flera andra släktingar vandrade in och ut ur fängelser; rån, bedrägerier, ett så tydligt socialt arv att endast omgivningens handfallenhet, eller uppgivenhet, kan förklara hur allting kunnat fortgå."

Blodets hetta

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag vet få franska författare som skrev så bra som Irène Némirovsky. Det är många år sedan hon skrev sina böcker. Trots att det är svårt att spåra uttryckliga judiska inslag i hennes texter, var det just hennes judiska rötter som fick nazisterna att deportera henne till Förintelsen från Paris 1942.

Sedan jag läst Storm över Frankrike, Balen/Höstflugorna och Ensamhetens vin, har jag tänkt att hon borde ha stått i hyllorna, läst och omläst precis som Mauriac, Sartre och Camus. En klassiker som förvisso utgavs på svenska under 1930-talet men som efter nazismens vålds- och mordorgie föll i glömska.

Tack och lov hittades originalmanuset till Blodets hetta (som bör ha skrivits 1938-1940, översättning av Dagmar Olsson) samtidigt som Storm över Frankrike och vi får härmed i fin svensk översättning en aldrig tidigare utgiven roman av Irène Némirovsky. Fransk landsbygd bildar fond för berättelsen. En pastoral idyll om det inte vore för det som förenar oss människor, just blodets hetta.

Här berättar Onkel Silvio om människors strävanden och tillkortakommanden – och så småningom också om ett mord. Det ser kanske ut som en olycka när Colettes make Jean faller i vattnet – men det visar sig vara hennes älskare som knuffat honom. Det finns vittnesord på det. Pojken som sett mordet förbjuds av sin mormor att yppa ett ord om det. Och tvärtemot den förlagsredaktör som på bokens omslag påstår att romanen "utvecklar sig likt en polisundersökning" kan man säga att det för dessa människor finns en annan och högre moral, som bland annat går ut på att inte blanda in myndigheter – allra minst polisen – utan att själv försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

För Colette är saken helt enkelt den att hon behöver en man vid sin sida för att kunna fortsätta driva gården och kvarnen. Och för resten av bygemenskapen är det viktigt att hon kan göra det, utan kvarn klarar de sig inte.

Den gripande utvecklingen tar sedan en helt ny vändning som också inkluderar berättaren, Onkel Silvio, själv. Det är då man blir övertygad om Irène Némirovskys berättartalang. Hon vet att hålla sin läsare i ett tillstånd av konstant nyfikenhet och hon vet hur berättelsens ekonomi ska se ut för att den ska fascinera ända fram till slutet.

Man måste också imponeras av hennes poetiska språk, hennes förmåga att framkalla bilder, dofter och känslor utan att låta det skena iväg i de scener berättelsens franska landsbygd erbjuder.

 

Belarus med Dmitrij Strotsev och Maria Stepanova med flera

Två nya skrifter om Belarus

 

Vill man bättre förstå vad som skett och sker i Belarus ska man följa Ariel förlags skriftserie Gotlandssamtal.

I Motståndets konst av poeten Dmitrij Strotsev i Minsk, kastas läsaren direkt in i det civilmotstånd som Monstret i Minsk mötte med vattenkanoner, vapen och dödsmisshandel. Det är grym läsning, men den rymmer också avsnitt om motståndets vackra och gripande sida, samt regimens strävan att krossa det. Strotsev använder begreppet gårdsrepubliker om det som skedde mellan hyreskasernerna:

"Idag är innergårdarna inte längre bara gårdar, utan små republiker; bara i Minsk räknas de i flera hundra  (...) Mot de upproriska gårdarna och stadsdelarna organiseras storskaliga bestraffningsoperationer, i vilka hundratals poliser och kommunanställda medverkar".

I brev till en lycklig tid, en essä av Maria Stepanova, leds vi först via en annan text, där Svetlana Aleksijevitj manar de ryska intellektuella att visa sitt stöd och efter att ha ställt frågan "Varför tiger ni?", får svar av sådana som Olga Sedakova, Lev Rubinstein, Natalja Mavlevitj och andra. Stepanova själv skriver: 

"Traditionen att skriva och underteckna öppna brev - så viktigt på 1900-talet - har efterhand förflackats och blivit slentrian (...) Den praktiska effekten av alla våra underskrifter förblir minst sagt oklar, men själva proceduren skänker ändå en viss lättnad, en chans att vädra sin åsikt, "att göra något" i en situation där ingenting tycks vara möjligt att göra."

Det är med andra ord något helt annat än öppna brev Aleeksijevitj förväntar sig, nämligen att den ryska intelligentian "skulle vara förmögen att handla, att dess handlingar skulle kunna ha verklig betydelse".

Översättarna i dessa två skrifter är Mikael Nydahl, Nils Håkansson och Ola Wallin.

Ensamhetens vin

Foto: Astrid Nydahl

 

Flykten är ett återkommande tema hos Irène Némirovsky. Det beror naturligtvis på att flykten var hennes eget grundläggande livsvillkor. Judinna, ryska och tillhörig den riktigt rika överklassen, fanns för henne bara flykten som alternativ inför bolsjevikernas maktövertagande. Med kulturella rottrådar i Paris blev också Frankrike ett självklart mål för den flyende familjen.

I sitt författarskap berättar hon gång på gång om familjer som sin egen. I Ensamhetens vin (Bonniers, övers. Dagmar Olsson) är det familjen Karol som står i centrum, skildrad utifrån dottern Hélène, i början av berättelsen bara ett barn men mot slutet en ung kvinna som väljer sin egen väg till vuxenlivet. Berättelsen hade lika gärna kunna vara hennes självbiografi.

Irène Némirovskys öde är märkligt. Hon blev ett av otaliga offer i den nazistiska förintelsemaskinen. Först 2004 utgavs hennes stora episka verk Storm över Frankrike, sedan manuset återfunnits. Verket spreds över världen och gav nytt liv åt Irène Némirovsky.

Skildringen av den lilla ryska överklassfamiljen i Ensamhetens vin är mästerlig. Här möter man livet i den lilla ryska staden, där det "blåser en vind från Asien". Barnflickans betydelse i dessa familjer har skildrats förr, men frågan är om inte Némirovskys porträtt av Rose, som blir Hélènes förtrogna, är något av det mest gripande i den vägen.

Familjen Karol har länge haft Paris som en kulturell och andlig vistelseort. Det som varit förlustelse för dem ska senare bli ren konkret frihet. Det är krigstid och en ständig längtan bort. Familjen flyttar till Sankt Petersburg. Modern inleder en relation med den betydligt yngre kusinen. När "revolutionen" utbryter blir det barnflickans död. Familjen Karol skrapar samman förmögenheten och guldet och flyr västerut, till Helsingfors, "en vit, leende och fridfull liten stad" som tycks stå för den stabilitet som saknas i omvälvningarnas och våldets Ryssland.

1919 kommer hela familjen till Paris. Där förvandlas Hélène från brådmoget barn till ung kvinna och när hon är arton lägger kusinen - moderns älskare - allt hårdare an på henne och toppar med ett frieri som resolut avvisas.

I Paris lever modern loppan som självsäker konsument, medan fadern spelar bort familjeförmögenheten. I frihetens rike kan det bara sluta på ett sätt: med ekonomisk katastrof och ond bråd död.

Det är detta skeende som Irène Némirovsky skildrar med sådan lysande enkel självklarhet. Hennes prosa är förvisso vacker men den står aldrig i vägen för berättelsen. Den har, i kraft av sin egen inre struktur, en förmåga att framställa dessa människor, inte som historiens offer men väl som dess spelare.

Familjen Karol har en gång i tiden trott sig vara historiens motorer, men utkastade i exilen anar de att de möjligen kan ha haft fel. När dottern flyr ut i friheten är också det en bekräftelse på att något avgörande skett.

Revolutionsårens Ryssland markerar också en vändpunkt för den moderna europeiska historien och ännu idag kan läsningen av Irène Némirovsky fungera som en påminnelse om hur djupa effekterna av detta skeende var.

 

Avkoloniserat engelskt universitet och vit litteraturtidskrift

Foto: Astrid Nydahl

 

Engelska TLS håller fanan högt på sin sista sida, trots redaktörsbyte. Ett av många tacksamma ämnen är förstås vår tids ras- och genustokerier. Om The University of Leicester skriver man att det

"is undergoing its own book-sceptical attempt at a “restructuring”.

Universitetets ledning vill förvandla sitt

English department to a “‘decolonised’ curriculum”.

Chaucer and Beowulf, spat the Daily Telegraph, were to be replaced with “modules on race and sexuality”. Why, the threat to canonical decency even extends to Marlowe, Donne and “texts like [sic] John Milton’s Paradise Lost”. 

Så kan dårskap i dagens praktik se ut. Visste ni förresten att det finns en annan litteraturtidskrift i England med det bestickande namnet The White Review. Den utkommer endast 4 gånger om året, och förutom litteratur avhandlar den också konstens värld. Den ses kanske inte som ett lika stort hot som andra, numera välkända vita föremål och människor. The White Review berättar om sig själv:

The journal was conceived as an arts and literary journal specialising in artistically or educationally meritorious works of new or emerging artists and writers. Its aim is the promotion of the arts and literature and of advancing education in arts and literature. It takes its name and a degree of inspiration from La Revue Blanche, a Parisian magazine which ran from 1889 to 1903.