Ensamhetens vin

Foto: Astrid Nydahl

 

Flykten är ett återkommande tema hos Irène Némirovsky. Det beror naturligtvis på att flykten var hennes eget grundläggande livsvillkor. Judinna, ryska och tillhörig den riktigt rika överklassen, fanns för henne bara flykten som alternativ inför bolsjevikernas maktövertagande. Med kulturella rottrådar i Paris blev också Frankrike ett självklart mål för den flyende familjen.

I sitt författarskap berättar hon gång på gång om familjer som sin egen. I Ensamhetens vin (Bonniers, övers. Dagmar Olsson) är det familjen Karol som står i centrum, skildrad utifrån dottern Hélène, i början av berättelsen bara ett barn men mot slutet en ung kvinna som väljer sin egen väg till vuxenlivet. Berättelsen hade lika gärna kunna vara hennes självbiografi.

Irène Némirovskys öde är märkligt. Hon blev ett av otaliga offer i den nazistiska förintelsemaskinen. Först 2004 utgavs hennes stora episka verk Storm över Frankrike, sedan manuset återfunnits. Verket spreds över världen och gav nytt liv åt Irène Némirovsky.

Skildringen av den lilla ryska överklassfamiljen i Ensamhetens vin är mästerlig. Här möter man livet i den lilla ryska staden, där det "blåser en vind från Asien". Barnflickans betydelse i dessa familjer har skildrats förr, men frågan är om inte Némirovskys porträtt av Rose, som blir Hélènes förtrogna, är något av det mest gripande i den vägen.

Familjen Karol har länge haft Paris som en kulturell och andlig vistelseort. Det som varit förlustelse för dem ska senare bli ren konkret frihet. Det är krigstid och en ständig längtan bort. Familjen flyttar till Sankt Petersburg. Modern inleder en relation med den betydligt yngre kusinen. När "revolutionen" utbryter blir det barnflickans död. Familjen Karol skrapar samman förmögenheten och guldet och flyr västerut, till Helsingfors, "en vit, leende och fridfull liten stad" som tycks stå för den stabilitet som saknas i omvälvningarnas och våldets Ryssland.

1919 kommer hela familjen till Paris. Där förvandlas Hélène från brådmoget barn till ung kvinna och när hon är arton lägger kusinen - moderns älskare - allt hårdare an på henne och toppar med ett frieri som resolut avvisas.

I Paris lever modern loppan som självsäker konsument, medan fadern spelar bort familjeförmögenheten. I frihetens rike kan det bara sluta på ett sätt: med ekonomisk katastrof och ond bråd död.

Det är detta skeende som Irène Némirovsky skildrar med sådan lysande enkel självklarhet. Hennes prosa är förvisso vacker men den står aldrig i vägen för berättelsen. Den har, i kraft av sin egen inre struktur, en förmåga att framställa dessa människor, inte som historiens offer men väl som dess spelare.

Familjen Karol har en gång i tiden trott sig vara historiens motorer, men utkastade i exilen anar de att de möjligen kan ha haft fel. När dottern flyr ut i friheten är också det en bekräftelse på att något avgörande skett.

Revolutionsårens Ryssland markerar också en vändpunkt för den moderna europeiska historien och ännu idag kan läsningen av Irène Némirovsky fungera som en påminnelse om hur djupa effekterna av detta skeende var.