Med posten fick jag i tisdags en fin liten överraskning, nämligen Goethes erotisk-moraliska dikt »Das Tagebuch« som skrevs 1810 och bygger på en episod hämtad från hans tredje schweiziska resa.
Ur förlagstexten läser jag:
Ett tillfälligt möte med en vacker uppasserska på ett värdshus slår fel och ger upphov till såväl tvivel på den egna förmågan som insikter om vad tillvaron djupast sett vilar på.
Boken är översatt och försedd med en inledning av Bengt Anderberg (1920–2008), den alltid spirituelle och saknade, som jag ofta samarbetade med i redigeringen av tidskriften Studiekamraten.
Jag känner i varje fall inte till något motstycke till denna härliga dikt – ett skuggfritt sinnes iakttagelser, totalt främmande för både pryderi och galanteri (man tänker sig exempelvis vad Wieland skulle ha gjort av detta ämne: och Wieland är likväl en god poet!). Det är en skildring lika frisk, ledig och naturlig som versen. Och lika upphöjd om ordet tillåtes. ’Dikten säger: så kände jag. Och det återklingar i vårt bröst: den som kunde känna så!’ Så skriver Kurt Tucholsky, en kännare av litteratur och kärlek och en humanist. Ur Bengt Anderbergs inledning.
Blir man inte på gott humör av detta lilla diktverk, så kan man inte bli det alls. Varje man som läser den kommer att känna igen sig i Goethes tillkortakommande. Oförmågan att genomföra kärleksakten blir en stark påminnelse om ett av livets grundvillkor. Goethe kallar sitt könsorgan för Mäster och tilltalar det/honom så här:
Som eld mitt blod genom kroppen ilar,
men Mäster nås ej av en enda gnista.
Likväl jag bidar - vem vill hoppet mista?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar