Självkritik eller anpasslighet?

Foto: Astrid Nydahl

 

”Honest self-criticism is one of the unmistakable marks of spiritual greatness” Rabbi Lord Jonathan Sacks (1948-2020)

Förmår vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på 1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare. Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv.

Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik? Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland också främmande människor man möter i livet. Den "kaxighet" som utmärks av självgodhet och ovilja till ny lärdom och kunskap är annars något man lätt kommer undan med i Sverige, landet där människor tycks födas färdiga och fullärda.